Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 21 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—- 5 — IDUN 1899.
gäss
wm
’CUhfÉ^^%.
( . ... *■•>*;
3Sk$@
iSÖSä*
r„ ser
»mm’*’-a
i ill
MATSALEN.
lilla »retstickan», hade
bestämdt pikat honom
för denna härlighet män-
ga gånger om. Gross-
handlaren log, fann, att
pojken säg mycket hygg-
lig ut, och tittade pä ho -
nom utan misstänksam-
het. Yidare blef Börje
Hagen riktigt betagen i
en stelbent hundracka
af satin, som, uppstop-
pad med bomull, mo-
jade sig uti ett soffhörn.
Mot den brukade hans
kära flicka säkerligen
luta sitt hufvud, när ef-
termiddagsbrasan tän-
des i hennes rum och
hon gick dit in för att
»dåsa» ett slag, innan
pluggandet började.
» Dåsa» brukade hon
säga, ty hon afskydde
att vara sentimental i
sina uttryck, men kanske
menade hon »drömma».
Moppe -visste nog om
hvad, men lät ej pum-
pa sig på matmors förtroenden. — Se där upp-
täckte han hela plugg-attiraljen; uti fönstret hade
slarfvan radat upp sina böcker, från Sundéns
svenska grammatik till de gamla latinarnes klassiska
poesi, Horatius och Yirgilius. På nattduksbordet
bredvid hennes säng lågo bibel, psalmbok och en
uppslagen andaktsbok med text för dagen ... Nej,
han hade ingen rättighet att stanna längre i denna
helgedom 1... Yr i hufvudet af anad sällhet, blott
hon blefve hans, gick han ut ur rummet.
Grosshandlaren gläntade på tamburdörren ett
slag — ingen i trapporna! Han fortsatte in till sig,
spatserade fram och tillbaka, ifrigt väntande. Ibland
stannade han framför spegeln och granskade sitt
ansikte. Han såg ut, som folket ser ut mest, hvar-
ken vacker eller ful. Litet gammal kanske!? — en
bit månskenshjässa, tio procent grått hår af det
lilla, som fanns kvar, och några rynkor i pannan,
därför att han tänkt så mycket. — Nåja, men nog
kunde väl ungdomen sitta i hjärtat ändå! Hans
beslut var fattadt. Eedan samma eftermiddag skulle
han tala med Hjördis på allvar, ty han kunde ej
vänta längre.
Det dröjde emellertid — lilla norrländskan kom
inte. Examen hade dragit långt ut på tiden. An-
höriga och vänner, hvilka stått och väntat utanför
skolan, hade gått upp för trapporna. I en af skol-
SALONGEN.
salarna bredvid examensrummet voro de försam-
.ade i högtidlig spänning. Småsyskonen stodo kapp-
raka på bänkar och pulpeter för att genast kunna
se, hvilken min store bror eller stora syster hade,
när han eller hon kom ut genom >den otäcka dör-
ren till det otäcka rummet», som en särdeles täck
puttifnask behagade yttra sig. — Ändtligen öppna-
des den otäcka dörren, och det spred sig, att alla
gått igenom — utom en af flickorna. Stackars lilla
norrländskan visste nu, att det inte varit någon
elak dröm hon drömt om examen, utan riktig verk-
lighet, ty hon hade vaknat som »kuggad». Så obe-
märkt hon kunde, smet Hjördis ifrån alltsammans
— längs några bakgator ...
Hvilket jubel bland dem, som lyckats i sin mo-
genhetspröfning! — Gossarne fingo kraftiga hand-
slag samt på sin höjd en blygsam bukett af någon
liten »flamma» med nedslagna ögon, medan flic-
korna gingo ur famn i famn och pussades och
klappades och formligen bäddades in i blommor.
Några barn lade benen på ryggen och gnodde
till närmaste hattbutik för att köpa hvita sammets-
mössor med blågula kokarder åt nybakade student-
syskon. Solen sken och luften berusade, blandad
med ungdomsfröjd och lefnadslust. Hurra för stu-
denterna ! Lefve studentskorna !
»Sjung om studentens lyckliga dag,
Låtom oss fröjdas i ungdomens år .. .»
Köksvägen hade Hjördis rusat in i sitt rum.
Här slog doften af ros och liljekonvalj emot henne,
men hon skämdes att titta på blommorna. För-
tviflad kastade hon sia ned i ett soffhörn, fam-
nande det uppstoppade hundkräket, som hon im-
pregnerade med tårar. —
Någon knackade. Intet
svar — bara snyftnin-
gar. Då stack gross-
handlar Hagen in huf-
vudet genom dörren.
Hans uppsyn var ej fullt
så tragisk, som situatio-
nen fordrade, men grå-
terskan betraktade ho-
nom icke.
»Hjördis,» sade han,
»inte gråta. Hjördis, jag
förbjuder er att gråta.»
Hvad hans röst ver-
kade lugnt och fader-
ligt på henne! — hon
riktigt njöt af den vän-
liga befallningen. Att
han för första gången
kallade henne vid namn,
undrade hon ej ett ögon-
blick öfver. Det föll sig
så naturligt, detta när-
mande, när hon var led-
sen. Af sig själf gick
hon honom till mötes,
af sig själf lutade hon
sitt hufvud mot hans
skjortbröst. Men gråten
ville icke taga slut.
»Buh, buh, buh,hvad
jag är olycklig !» jämrade
A. Blomberg foto. parkudden: stora verandan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
