Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 21 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4 —
•ÿjSigegK-:
■.»-.v’«T3C.-J.
■rv-..
™-jr
r,.- ’-.
jpsHPl
dumma rädslan för ingen-
ting, som kräftan i hennes
bröst, hvarigenom hon kän-
de sig eländig och sjuk, när
hon fick den första frågan.
Hennes minne var förlamadt
och talförmågan liksom hyp-
notiserad att säga dumheter.
Hur skullle det gå? Lärarnes
stränga miner skrämde hen-
ne ytterligare, så att rum-
met fylldes med gråa dim-
mor och hon slutligen trodde
sig drömma en verklig dröm
om examen, där hennes svar
icke hade någon betydelse.
Hemma hos herrskapet
Berner gick grosshandlar
Hagen och väntade. Lilla
norrländskans öfriga bekan-
ta hade ställt sig utanför
skolan för att hylla henne
med blommor, när allting
väl vore öfver. Han hade
ej begifvit sig dit — det kun-
de ju hända, att hon kugga-
des. Lika godt. Han visste
ej, hvad han i grund och
botten önskade mest; ena
minuten, att det gått bra,
andra att det gått illa. Det
vore ju en stor glädje, om
hon blefve studentska, men
på samma gång skulle det
kosta honom en svår jäm-
förelse med egna, afbrutna
A. Blomberg foto.
PARKUDDEN: PRINS CARLS ARBETSRUM.
det då och då ännu blixtra till och lifligheten
spira upp samt intresse visa sig hos den åttio-
åriga för både nutid och forntid, men krafter-
na voro dock brutna, synförmågan nästan
borta och minne och sinne tilltagande svaga.
Jag besökte henne några gånger, vanligen på
den åldrigas födelsedag. Yi träffades ofta på
våra morgonpromenader, då hon, så vidt kraf-
terna medgåfvo, stödd på en ledsagarinnas arm,
dagligen besökte sin sons graf på Östermalms
kyrkogård.
Så kom den dag, då den åttiofemåriga lade
sitt trötta, försvagade hufvud till ro för alltid,
och den då åttioettårige minnestecknaren såg
den blomstersmyckade kista, som inneslöt hen-
nes stoft, föras till den sista jordiska boning,
som skulle emottaga hennes kvarlefvor.
»KUGGAD». SKISS FÖR IDUN.
G
ROSSHANDLAR HAGEN tillhörde ungkarls-
ståndet ännu vid fyrtiofem års ålder. Detta
berodde icke på kvinnohat eller olycklig kär-
lek, utan var alldeles oromantiskt. Medan gross-
handlaren var en gosse i skolåldern, dog hans far
i små omständigheter, och det hade då blifvit so-
nens plikt att öfvergifva sina kära böcker samt for-
tast möjligt förtjäna sitt och moderns uppehälle
genom praktisk verksamhet. Fastän han med tiden
arbetat sig upp till en mäkta förmögen man, hade
han under många år haft svårt att draga sig fram
och ej ens kunnat tänka på giftermål. Den gamla
modern hade under denna tid varit hans allt och
förblef det äfven, tills hon en stilla höstafton som-
nade in för alltid.
Sonen greps djupt häraf. Han öfverlämnade
affärerna åt en pålitlig kontorspersonal och reste
utomlands öfver vintern. När han mot vårsidan
återvände till Sverige, var han hemlös. Det gam-
malmodiga boet från barndomstiden med dussintals
virkade antimakasser, broderade pallar och soff-
kuddar plus allt annat, broderadt i regnbågsfärgade
garner, silken och pärlor, hade han gjort sig af med
före afresan. Nu ville han låta inreda en ny, tids-
enligare våning och hyrde under tiden ett par
rum hos en familj, som han kände till. Förutom
grosshandlaren fanns det
ännu en inackordering
hos herrskapet Berner,
nämligen en ung norr-
ländska. Hon låg i huf-
vudstaden och läste på
studenten i samskolan.
Genast Börje Hagen
lärde känna henne, be-
gynte hans matematiska
hjärna tugga på ett en-
kelt subtraktionstal, hvil-
ket lydde: 45—18. Det
var ju så gammal hon
var, aderton åri Rysligt
gärna hade han räknat
fel, men skillnaden vardt
gång på gång tjugusju —
det var allt bra mycket.
Dock, ju mera han var
tillsammans med henne,
desto mindre tänkte han
på den tjugusjuåriga skill-
naden i ålder dem emel-
lan. I hennes närhet
började han känna sig
ung på nytt, nästan så
ung, som när han var en
grön sjätteklassist i värl-
den och drömde, äfven
han, om hvit sammets-
mössa med blågul kokard.
Skrattade hon, så skrat-
tade han — lika hjärtligt
båda två. Och som hon skrattade mycket ofta och
var glad och munter åt hela lifvet, så blef allt lik-
som himmelsblått och rosenrödt äfven för honom.
Andtligen var han kär, förälskad upp öfver öronen.
Men inte ett enda ord om kärlek hade han vågat
säga för att ej störa hennes studier. —
Det var själfva dagen för studentexamen. Klockan
half åtta begaf sig den lilla norrländskan i väg till
skolan. När hon gick utför trapporna, hörde hon
ett besynnerligt ljud bakom sig. O, så lustigt 1 —
grosshandlarens röda saffianstofflor dansade efter
henne ned för trappstegen. Själf stod ägaren där-
uppe i förstun och lutade sig öfver barrièren: »Det
betyder lycka, fröken Hjördis», försäkrade han.
FIon skrattade, de skrattade båda, och stentrapporna
gåfvo eko.
I skrifningarna hade det gått bra för Hjördis —•
ganska bra. Om hon nu bara kunde hålla sig lugn,
skulle det nog gå bra i den muntliga examen också.
Hon visste, det så väl, och ändå växte rädslan, den
parkudden: PRINSESSAN INGEBORGS ARBETSRUM.
studier. Måhända var det bättre, om Hjördis icke för-
värfvat den hvita mössan, ifall hon samtyckte att blif-
va hans hustru. — Blommor skulle hon få i alla hän-
delser, mycket blommor. Fru Berner hade gifvit ho-
nom lof att själf blomsterkläda »lillans» rum. Tidigare
än vanligt hade han skyndat från kontoret för att
hinna med detta. Han pyntade med skära rosor
och liljekonvaljer — det tog sig så bra ut i det
hvitmöblerade rummet med sina rödhvitrandiga
kattunsöfverdrag.
Ett sådant förtjusande flickrum ! Han tyckte
om allting därinne. Hennes fars och mors foto-
grafier i kabinettsformat gjorde honom varm om
hjärtat, ja, han höll innerligt af en tre, fyra ma-
tronekonterfej, därför att de trinda gummorna syn-
barligen hörde till »tjocka släkten»- Porträttet af
en ung gosse stod äfven på skrifbordet — en ung
gosse med vackra drag. Hjördis ägde ingen bror,
alltså en kusin, en barndomsvän. Ett lätt mustasch-
fjun garnerade ynglingens öfverläpp — hon den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
