Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 28 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1DUN 1899, 2
ETT EDEN.
F
ÖRR ÄN JAG ut till dagens möda går,
hos dig ett ögonblick jag älskar stanna,
min späda pilt, att smeka få ditt hår
och kyssa till farväl din ljusa panna.
Du 1er emot mig med ett ögonpar,
som trollar fram en himmel med sitt skimmer,
och i hvars grund, så skuldlöst ren och klar,
jag ej ett moln af lifvets sorg förnimmer.
Och när jag sedan midt bland dagens id
all lifvets oro känner kring mig brusa, •
min hågkomst söker dina blickars frid
och dina leenden, de barnsligt ljusa.
Om hård min lott mig tycks och tung min färd,
all bitterhet i samma stund jag glömmer,
som jag att gästa går den undervärld,
där än i menlöshetens ro du drömmer.
Jag vet, att om än höljd min himmel står
af skuggor, som förmörka vandringsleden,
jag vid din hand dock Anna kan de spår,
som bära åter till min barndoms Eden.
E. N. Söderberg.
AKTA SKOGEN!
N
ATDREN står smyckad som en brud.
Hvad den härliga grönskan fröjdar vårt
öga och sinnö! Hvilken doft, hvilken svalka
härinne i skogen! Och hör, huru fåglarna
kvittra! Låt oss slå oss ned därborta på den
mossiga stenen och bara uppgå i att se och
höra!
Men tyst, hvart tog stämningen vägen?
Hvar blef den af, den ljufliga grönskan och
fågelsången därinne i furuskog? O, säg! —
Ack, yxan fällde träden, och de små sångarne
flyttade till fjärran nejder. Nu stryka stor-
marne ohindrade fram öfver slättlandet, kli-
matet har blifvit strängare än förr och neder-
börden ojämn. Hur kunde de? Hur ville de?
__ Pengar, pengar 1 det var, hvad de ville ha.
Och våra gamla furor blefvo till bräder och
sparrar, och ungskogen fick stryka med, också
den. Man sökte väl plantera ny skog, men
huru kunde den hinna växa upp så fort, som
den gamla höggs ned, då sågarne skulle matas
natt och dag, år ut och år in? Och nu brän-
ner man kol och man bränner torf. Hvart
togo de vägen, de trefliga, sprakande vedbra-
sorna? — Ett minne blott!
Men tankar, tankar, hvart fören I mig?
Hvad är det för sorgliga framtidsperspektiv,
I upprullen? Ja, hållen er bara i styr, ty
många skola tala om att »se spöken midt på
ljusa dagen». Eller kanske kommer en och
annan att säga som en ung bonddräng en
gång sade om skogen: »Äh, nog räcker han
i vår ti’!» — Och sedan? Ja, hvad sedan?
— Sak samma med dem, som komma efter
oss ! — Är det människokärlek, är det foster-
landskärlek, är det inte den krassaste själfvisk-
het?
»Men i våra dagar göres det ju så mycket
både för att skydda och förnya skogarna,»
säger man. Javäl, det stiftas lagar för skogs-
afverkningen, det undervisas bade teoretiskt
och praktiskt i skogssådd vid skogsinstitut
och folkskolor; och stora vidder besås med
skogsfrö. Och ändå, jag tror icke, man kan
göra nog mycket för den saken och icke heller
nog ofta och allvarligt lägga vårt svenska folk
på hjärtat att akta och skydda skogen som
en god, ovärderlig vän. — Det gifves t. ex.
trakter norrut i vårt land, där allmogen så
föga värderar skogen, att man, om den, som
tål skogens träd på sin gård, gäckande säger:
»den där kan inte hålla skogen ifrån sig.»
Mången bondesoD insuper från barndomen
dessa åsikter. Han växer upp och blir —
herreman, ty att blifva hvad »far» var, bonde,
det anses för simpelt. Så har han litet pen-
gar eller skaffar sig sådana, börjar spekulera,
köper skog och afverkar. Skulle han tänka
på att fara varligt fram med skogen? Nej,
han hugger ned rubb och stubb, så att det
ser ut, som om elden gått där fram och mejat
väg. Bara han förtjänar bra, är han nöjd.
Låt vara, att kronoskogarna vårdas, låt vara,
att sågverksbolagen följa afverkningslagarne
och medlemmarne sinsemellan ingå öfverens-
kommelser till skogarnas skydd, månne det
gör tillfyllest, så länge enskilda afverkare fara
fram som vandaler? Ja, så har man därtill
hört tidender uppifrån fjälltrakterna, att, allt
efter som skogen afverkas å bergen, tyckes
snögränsen flytta sig längre ned. Det är ju
en tanke att frysa vid!
Men frånsedt afverkningen, ödslar man äfven
på många sätt med skogen. Hvem kan räkna
de tusental af unga granar, som vintertid
norrut nyttjas att utpricka körvägarne öfver
isar och slättbygder, där snön ofta breder sig
som ett jämnt, hvitt täcke? Dock, det måste
väl så vara. Däremot kunde granar såsom
prydnader på gårdar och förstukvistar vara
att betrakta såsom öfverflödsvaror ■— ’en sak
är ju, om man har skog, som behöfver gall-
ras, men eljes!
Och som med barrskogen, så med löfskogen!
Nog är det roligt, där gamla, glädjebringande
sedvänjor bibehållas. Visst är det glädje och
gamman, då de unga få kläda »Majstång»
och pryda hemmet med löf och blommor i
midsommartider. Äfven måste man medge,
att, om man ingen annan tillflykt har under
sommarhettan, det kan vara rätt skönt att få
krypa in i en nyss »framtrollad» berså af dof-
tande björkar. Men jag vill dock hjärtligt
mana både unga och gamla: »akten skogen!»
Må man gallra björkskogen och. kvista träden,
men icke hugga ned utan urskillning! En
sak, som jag sett praktiseras, är, att man slår
upp träställningar för att sedan år efter år
kläda dem med björkar, kanske icke bara en
utan två gånger på sommaren. Har man så
lätt att få träden, skulle det ju vara vida
bättre att plantera sig en berså af unga björ-
kar. På ett par år tar den sig snällt och
blir tät och vacker, om den klippes — det
har jag sett exempel på. I sanitärt afseende
är det ju alltid godt att ha träd i sin närhet,
därtill ha löfträd mången gång visat sig vara
ett värn vid eldfara. Slutligen pryder en så-
dan berså sin plats bra mycket bättre än en
med vissnadt, prasslande och skräpande löf.
Vid midsommar gå så många ut att bryta
löf. Det händer beklagligt ofta vid sådana
tillfällen, att man går tillväga så, som uttryc-
ket anger, man bryter ned löfvet. Det där är
en sak, som alla småttingar vilja vara med
om, och så angripa de unga träd och buskar.
Men ibland får man tag på en gren, som är
för stor eller för seg. Men inte ger man tappt
för det. Nej, bytingen hänger sig af alla
krafter på grenen, drar och sliter och vrider
den till slut rundt om gång på gång, tills den
ändtligen går af. Hvilken seger! — Men hur
det stackars lilla trädet ser ut! Så illa be-
handladt som det blifvit, dör det kanske ut,
uppnår i alla händelser aldrig den fullkomning,
det kunde uppnått, om ej ett oförståndigt
människobarn så rasat emot det, utan blir
knotigt och krokigt. Tänk, om barnen finge
på sin lott att plocka blommor och grönt, och
tjänare eller andra äldre, som åtfölja dem,
beväpnade med knif eller en liten yxa, toge
af löfvet! Det skulle bestämdt alla parterna
vinna på.
I fråga om skogarnas skydd har kvinnan,
och särskildt alla mödrar och uppfostrarinnor,
en viktig mission att fylla: ingifva de unga
kärlek till naturen, lära dem, att träd och
blommor ha lif, om också ej frivillig rörelse,
och att man ej har rätt att behandla dem,
som om de vore fullkomligt okänsliga.
I Idun stod en gång att läsa en liten, varm-
hjärtad utgjutelse, som hette: »Vår skog».
— »Vår far» hade sått »vår skog», hvart-
enda träd därinne. Och var nu också icke
den skogen så stor, så var det dock ett godt
verk, något att vara stolt och glad öfver.
Men tänk om, i stället att så en hel skog,
hvar och en af Sveriges inbyggare en gång
under hela sin lifstid droge upp bara ett enda
träd, till hvilken välsignelse skulle det ej
blifva! Om man på det viset finge för myc-
ket af varan, ja, då funnes ju alltid yxan att
ta’ till. Jag tror, att mången skyr mödan af
trädodling, isynnerhet då det gäller fruktträd,
emedan hon eller han befarar att ej själf hin-
na skörda någon fördel däraf. Dock, skulle
vi alltid tänka så, huru ginge det då med
våra företag — hvilken stund som helst kan
ju döden komma!’ Nej, låtom oss så och
plantera! Få vi själfva skörda frukten af
vårt arbete, nåväl, så är det oss kärt, eljes
blir det alltid någon, som får glädje däraf,
och som skall välsigna vårt minne.
S—M.
LOVISA PETTERKVIST I EUROPA.
RESERREF FÖR IDUN. RREF III.
UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR!
Var så snäll och inte bed mig beskrifva
hvad jag ser — för det kan jag inte. Det
är så förunderligt alltsammans — alldeles som
jäg satt i en öfverjordisk teatersalong och såg
evigt nya, öfverjordiska kulisser skjutas fram
ur den blå himlen. Om man kunde tro, att
änglarna skulle få roa sig med något så syn-
digt som att spela sällskapsspektakel, så skulle
de sannerligen spela det i Schweiz. Montreux
är en bland de allra vackraste »kulisserna» —
en sol- och en dimstod — mest dock en sol-
stod, gudskelof. Första veckan bara andades
och andades vi — alldeles som fångar, komna
från en mörk cell!
Det enda opoetiska i Montreux är namnet
på sjön, som sta’n ligger invid: »Léman». Är
det nu reson uti att kalla en sjö för Léman?
Lika gärna hade de då kunnat kalla den för
Marcus eller något annat svartmuskigt och till
affärsbranchen hörande. Men sjön i och för
sig själf är utsökt vacker: blågrå, blank och
stilla; en jättestor tenntallrik, omgifven af de
allra högsta marängsuissar i världen, hvilka
suissar nästan allihopa äro beströdda med ett
evigt snö-strö-socker.
Den allra högsta marängsuissen heter »Dent
du Midi», hvilket lär betyda att ha tänder i
söder. Men det tror jag är någon historia.
Ty hur försigkomna bergen än äro här i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
