Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 28 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 —
IDUN 1899.
Schweiz, och Gud ska’ veta, att de äro märk-
värdiga i fråga om taggbanor, rullbanor, och
alla möjliga slags banor samt i att blomstra
med hotell på de mest otroliga platser, men
att »få tänder», vare sig i norr eller söder
eller i hvilket annat väderstreck som helst,
det lär de väl ändå inte duga till.
Jag vet inte, om jag törs säga det, men
jag har en liten anmärkning till att göra på
Alperna, hur utomordentligt imposanta och
magnifika och allt möjligt stort de äro: jag
tycker, att de äro litet lättvindiga af sig i
fråga om formen.
Hemma är ett berg ett berg och ligger där
det ska — tätt intill horisonten. Men här!
Det finns inte ord för alla de pikar, krume-
lurer, »torn», kammar och besynnerligheter,
som inte Alperna äro broderade med, och inte
alls hänga de ihop heller, utan äro strödda
hur som helst, alldeles som om Vår Herre
spelat skrapnosspel i himlen med hela Alp-
kedjan, släppt af den och glömt att haka den
samman igen. Och i fråga om snön är det
lika besynnerligt. Hos oss ligger snön så
tungt och stilla, att man riktigt känner, hur
godt naturen hvilar under den. Här fräser
den, ja, jag kan inte få fatt i något annat
uttryck.
Min vän säger, att det kommer sig däraf,
att snön här täcker vin. Yete Gud, hvad det
kommer sig af, men konstigt är det. Men
naturligtvis förstår herrskapet, att här är vac-
kert? Här är gudomligt vackert och ett ljus
och en färgrikedom och en glans! O!
När vi kommo hit första gången, voro alla
»bergakungarna» (det är nog för litet att kalla
dem marängsuissar i) insvepta i hermelinskappor.
Nu glindrar snön bara högst uppe, medan
björklöfvet på sluttningarna nedanför sprutar
fram i stora kvastar. Björkarna äro också
konstiga här. Hos oss äro de vida nedtill
och smala upptill; här äro de smala nedtill
och vida upptill, alldeles som om solen öpp-
nat dem med våld och det ända ned till hjärt-
rötterna.
Och sådana rosor det finns här se’nl Frön,
stora som karlar, med hela tak af blommor!
Jag gör ingenting annat än går på vår terrass
och luktar hela dagarna igenom. Grufligt in-
tressant är också att få se vinet, som jag
druckit så många herrans gånger utan be-
grepp om, hur det kommer till världen, spira
upp ur den gula mullen och täcka de förfär-
ligt fula knölar, som kallas vinstockar. Käp-
parna, som ska’ stöda de späda vinrankorna,
stå i millioner bredvid hvarandra, fyllande, in-
rutade i murar, terrass efter terrass nedanför
björklöfvet med en egendomlig »dockskog»,
som hvarken har saf eller blad. Öfver de
käpparna kommer slingorna, hvad det lider,
att fläta ihop sig till ett nätverk och under
det nätverket mogna drufvorna, sakta, sakta!
Tänk, Lovisa, att du har fått se detta — du!
Nu kommer ordningen till »Chillon», Mon-
treux’s öga och ständigt utspelade trumf.
Eljes är det ett klumpigt, hattbeprydt slott,
som lik en gammal kokett evigt speglar sig
i det vid dess fot evigt lugna vattnet, och
som just i år firat sitt 2-millionsjubileum som
afporträtterad skönhet.
I det slottet har bott en statsfånge, som
hette Bongvivang (jag är inte riktigt säker på
stafningen, men ska titta efter till nästa gång!)
Hvad han gjort för ondt, vet jag intel —
Bongvivanger äro ju litet vidlyftiga af sig!
Men han måtte ha varit en högst framstå-
ende personlighet, ty, inte nog med att sta-
ten byggde honom ett sådant grufligt gentilt
slott till fängelse, utan sedan hyrde den också
en poet, som heter Byron, för att besjunga
hans lidanden.
Nog kunde man nu tycka, att slikt var bra
fnåskigt gjordt af staten, men just den fnåskig-
heten bevisar, hvilket förutseende och oänd-
ligt klokt folk schweizarne äro.
Hvilken människa skulle nu för tiden ha
brytt sig om det där gamla stenröset, om inte
Byron gjort det odödligt på samma gång som
sig själf?
Nu tåga engelsmännen dit i en aldrig af-
bruten rad, och »staten» plockar in francar,
så den skulle få ondt i fingrarna, om en stat
någonsin kunde få ondt i fingrarna af att plocka
in francar! —
Det är en alldeles utmärkt idé, den där,
att dela in ett land i »kantoner» ! Om folk
nu inte orkar ha fosterlandskärlek för hela sitt
land, så orkar det i nio fall af tio att ha
fosterlandskärlek för sin kanton! Jag tycker
verkligen idén är så utmärkt, att den borde
införas i alla land —■ hm ! ty det faller af sig
själft, att hvarje kanton vill vara numro ett,
om inte i annat så åtminstone i fråga om att
plocka in francar!
Naturen här i Schweiz kan inte försvara sig,
tack vare det där »indelningssystemet». Hvar-
enda kanton snokar igenom sitt område som
en spårhund och tar reda på allt, allt! •
Finns det en vattenstråle litet tjockare än
den från en vattenkanna, så bums kristnar
»kantonen» den till »kaskad» och bygger en
liten extra järnvägsbit dit. Hägrar en glacier
ända uppe i skyn, så bums låter »kantonen»
trycka beskrifningar och erbjuder guider och
natthärbergen och allt hvad som behöfs i och
för en »bestigning».
Häromdagen var en norsk familj så inner-
ligt rar och lät mig i deras sällskap få se
»Gorge de Trient» (eljes får jag se så lagom!)
»Gorge de Trient» är ansedd att vara en
högst underbar naturföreteelse — och är det
också. Tänk sig, herrskapet, ett nästan lod-
rätt bergpass, hundratals meter högt, stu-
pande rakt ned i ett skummande vildt vatten,
som på ett ställe är ända till 17 meter djupt.
I midten har vattnets tusenåriga arbete hol-
kat ur en grotta, som kallas »kyrkan», och
där hänga träden så djupt öfver vattnet, som
om de lyssnade till en predikan utan slut.
Nog kunde väl naturen tro, att den skulle
få behålla det synbarligen alldeles oåtkomliga
fenomenet för sig själf, men pytt fick den!
»Kantonens» förnämsta man kröp en vacker
dag hit in i dunklet, slog in en jämten i
bergkantsväggen, lade en träbit öfver den järn-
tenen och slog så in en ny järnten. På det
viset kröp och bultade han (med hjälpare) i
tio års tid, till dess han fått en träbro hän-
gande som en ful utväxt i sidan på den fattiga,
eröfrade klippdrottningen. Mig gjorde det
riktigt ondt att se på misshandeln, och nöjet
att traska där inne på den där »bron», som
hängde öfver afgrundskanten, var, minst sagdt,
uppblandadt.
Och hur schweizarne förstå att behandla
sina förnämsta kunder, »de söta engelsmän-
nen», se’nl (Förnämsta, genom sin mängd, inte
genom sin frikostighet. Engelsmännen äro
snåla, snåla!)
Vägar tagas upp i oändlighet, så att »de söta
engelsmännen» ska kunna promenera rakt fram,
den enda riktning, i hvilken en bättre engels-
man kan röra sig, påstås det.
Vatten ledes in från de omöjligaste platser,
så att de »söta engelsmännen» ska kunna bada
så godt som i sängen, verandor byggas half-
milslånga, så att de »söta engelsmännen» ska
kunna promenera »inomhus» på kvällarna, då
de ju äro tvungna att hålla sig inne, hvilket
allt kostar på dem, ett sådant gno-omkringfolk,
som de äro. I bergen byggas kyrkor ett sten-
kast från jättehotellen, så att de »söta engels-
männen» ska kunna få be till sin egen Gud,
efter de nu inte gilla någon annan; lawn-ten-
nisplaner, stora som salar, och fotbollsbanor
och idrottsparker och kälkbackar och skridsko-
banor — och Gud vet inte allt — »höra ock-
så till.»
Det artigaste jag ändå hört är en »modern»
hotellägare, som lät plantera liljekonvaljer in-
vid vägarna i sina skogar, så att de »söta en-
gelsmännen» själfva skulle kunna plocka sina
favoritblommor, utan att behöfva vika ur den
»reglementerade» kosan.
Och så tala vi så legärt om att »leda tu-
ristströmmen hem till oss. » Ja, nog kunna
vi leda den alltid — men behålla den?
Till det behöfs generationers öfning.
Första stadiet för ett land är nog att för-
söka »klå» de resande; det andra, det solida,
är nog att försöka att inte klå dem.
Där äro schweizarne nu: de bjuda tvärtom
till att lämna den högsta möjliga valuta för
de pengar, de ta emot. Allt göra de för främ-
lingarnas trefnad, allt utom ett: krusa dem,
ty det göra schweizarne icke!
Jag ville just se stockholmarna, jag, om de
funne hvarenda bod stängd en hel timme midt
under »bästa» middagstiden! Det blef nog
upplopp af! Men här går det för sig. Mellan
12 och 1 läser hvarenda butikägare i Mon-
treux igen sina dörrar för att i frid äta sin
välsignade »soppa». (De äta ju nästan aldrig
något annat, de stackarne!) och om än så en
lord står utanför och vill köpa, så får han
vackert stå där och vänta, till dess handtver-
karen den eller den behagar öppna för att
sälja.
Sådant där är ju litet konstigt enligt våra
begrepp, men nog bevisar det, att turistström-
men inte är så demoraliserad, som man tror.
Schweizarne verka inte alls som »en nation
af hotellvärdar», tycker jag, utan som en
nation af värdar. Hur mycket de än få, —
tyckas de ändå alltid känna sig ge — och så
göra de ju också. De ge ju evigt ny skönhet!
Vi bo i ett så gammalt förnämt hotell — i
ett med »anor». Vautier, heter det. Det lig-
ger högt och har utsikt öfver »lacken» och
Savoyeralperna I
På sin tid var Vautier det förnämsta hotel-
let i Montreux i fråga om glädje och lyxfull-
het. Nu har det, i stället för att täfla med
affärer för »dagen», dragit sig tillbaka i det
solidas behagliga halfskymning. »Det bygger
inte ens om sig», utan är hvad det var från
början, ett ståtligt privathem med underliga
korridorer, små kamrar och stora kamrar, en
härlig terrass med blommor, plaskande spring-
vatten, och den gamla vackra kyrkan bakom
till väktare.
Det har nyss fått en ny ägare. Måtte han
förstå att bevara »traditionerna!» Rar och
vänlig och välvillig är han då — och det som
få. Det var grufligt, hvad jag har skrifvit
mycket om hotell! Men man ska ju skrifva
om hvarje ställes innersta innebörd, och ho-
tellen äro verkligen den innersta innebörden
här i landet, lika såväl som deras ägare äro
landets »adel». Jag är så ofantligt ledsen att
behöfva berätta om något, som inte är alldeles
utmärkt här i Montreux ; men det är verkligen
inte utmärkt, att de begrafva sina döda rakt
på sluttningen till ett odladt vinberg. Det
är inte ens en meter mull mellan — »lif och
död.» Också känner jag mig litet kuslig, när
jag dricker Montreux’s hvita vin, hur friskt
och kraftigt det än är i smaken. Eljes är
kyrkogården vacker och originell, med guld-
regn och tujor och camelior — ja, mycket
vackrare än den i Clärens, fast den blifvit be-
sjungen, också af en stor poet, och min vän
på den grund kunde räkna ut, att de dödas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
