Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 1 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — IDUN 1899.
ning, utan gör ingenting och har tråkigt?
Detta upprepas gång på gång, och till slut
finner barnet det helt naturligt, att det ej skall
ha något särskildt att göra och finner det
kanske så allra bäst. Men i och med detta
har det ock förlorat förmågan att lefva in-
tensivt.
Att i detalj ordna barnens lekar eller ofta
gifva anvisningar därtill torde väl i allmänhet
vara förkastligt — det beröfvar barnet dess
själfständighet. Hvad uppfostraren har att göra
är att väcka barnets olika sinnen och själs-
förmögenheter, lära det att göra iakttagelser,
ingifva det intresse för de det omgifvande
personerna och föremålen. Jag tror, att det
på så sätt är möjligt att genom uppfostran
inlära konsten att nyttja tiden, och jag tror,
att ett barn, som ej är alltför svagt utrustadt
och som blifvit på det rätta sättet handledt,
kommer att betrakta detta tidens användande
ej som en konst utan som något, hvilket fal-
ler sig helt naturligt.
Det heter, att vi på denna domens dag
skola aflägga räkenskap för hvarje fåfängt ord,
som gått ur vår mun. Månne vi icke lika
väl komma att ställas till rätta för hvarje
stund af vårt korta jordelif, som vi låtit gå
förlorad? Förr eller senare skola helt visst
dessa illa använda eller ej alls använda stun-
der resa sig anklagande mot oss, och vi komma
då att gripas af begär att få dem åter för att
nyttja dem. Det blir en omöjlighet, men
hvad vi kunna göra är att begagna oss af
den tid, som dag för dag blir oss gifven, och
medel till att utfylla den sakna vi ej. Det
finns så mycket skönt och härligt i lifvet att
se och njuta af, det finns så mycket af in-
tresse att lära känna, det finns så mycket
arbete att utföra. Må vi blott öppna ögonen
för allt detta, och vi skola aldrig behöfva
klaga öfver, att vi ej hafva något att göra,
att vi ej kunna gå framåt i vår utveckling
eller att vi äro öfverflödiga och till ingen
nytta, och vi skola då aldrig heller förspilla
vår tid, ty hvarje ögonblick bjuder oss något,
blott vi veta att taga vara därpå.
»SKEPP, SOM MÖTAS I NATTEN.»
MINIATURE AF -K-.
V
ICE AUDITOR THORSTEN LIND satt
vid sitt skrifbord med en stor lunta
handlingar och papper framför sig och skulle
arbeta — borde arbeta åtminstone af alla
krafter. Herr auditören var förste biträde på
ett af hufvudstadens mera kända advokat-
kontor och skulle till i morgon förmiddag
hafva färdig en »skarp» skrift i det där vatten-
rättsmålet, som han hade kringspridt på bordet.
Häradsrätten hade då bestämdt dömt alldeles
uppåt väggarna. Det fanns ju ej rim och
räson i domen. Men lyckligtvis brukade man
få rättvisa i hofrätten.
Han bläddrade i protokollen och satte krå-
kor här och där i kanten för de mest anmärk-
ningsvärda passagerna.
Så tog han sitt gamla hedervärda penn-
skaft med det stora hundhufvudet på, det
var det antika pennskaftet, som följt med
honom från skoltiden, varit med i Upsala och
till och med kommit helskinnadt därifrån —-
och nu skulle det författas! Det fanns ej
alls anledning att lägga fingrarne emellan be-
träffande häradsrätten ... Det hade han då
alldeles klart för sig.
Till Kongl. Majrts och Rikets
Svea Hof-Rätt.
Så långt kom han. Lade därefter ifrån sig
pennskaftet och tände en cigarr — rökte
gjorde han nästan alltid, när han arbetade —
och började fundera öfver, huru man lämp-
ligast skulle behandla målet...
Det är emellertid farligt ibland att tända
en cigarr och börja fundera, i synnerhet om
man är ung och varit på bal kvällen förut.
Tankarna vilja nämligen ej vara hyggliga och
hålla sig på den rätta stråten.
Bäst det var, såg han också framför sig
två klara ögon, de där ögonen, som formligen
förföljt honom hela tiden, sedan han i går
kväll efter balen hos revisor Ekeskog på Ny-
brogatan vid uppbrottet och afskedstagandet
några ögonblick hållit en liten fin hand sluten
i sin och skådat in i de farliga ögonen ännu
en sista gång.
Kan någon förklara, hur man så där med
ens kan blifva betagen i en liten tös ? Men
fröken Brita B. hade ej blott ett vackert an-
sikte utan var på samma gång så behaglig
och treflig •—- rent af förtrollande. Gladt
humör hade hon också. Ja, man behöfde för
resten endast kasta en enda blick in i hen-
nes ögon för att ha hela hennes karaktär
klar för sig, de där mörkblå ögonen, som voro
i stånd att göra en karl tokig tvärt på stunden.
Och hur hon dansade ! Herr advokaten
blåste ut ett rökmoln och log så lycksaligt
för sig själf, när han tänkte på hambopolskan
(damernas fria val). Liten Brita hade kom-
mit så direkt fram till honom och bedt få
anteckna sig för den dansen. Och det hade
hon fått! Och så hade de dansat ut på det
glatta, nybonade golfvet, de bägge unga, med
händerna om hvarandras lif och blick i blick...
Hvad den hambon var förtjusande!
Särskildt välsignade han musiken, som var
frikostig nog och höll ut så länge, att han
fick en liten treflig tête-à-tête på köpet i
skymundan vid blomfönstret.
Och så ut i hvirfveln igen! En liten knuff
här och där i trängseln, men hvad gjorde det
till saken? Det endast förhöjde nöjet, ty då
fick han se två rader de hvitaste tänder, när
hans flicka log . . .
Allt trefligt här i världen tar dock slut.
Så ock denna bal. Snart var tid att bryta
upp. En blick, en handtryckning — så far-
väl med den soliga, glada, ljusa stämningen ...
Sedan blott minnet kvar af det hela . ..
Han öppnade sin skrifbordslåda och tog
fram ett dansprogram.
1. Polka ... Fröken B.
Hambo (damernas) Brita B.
Hon hade skrifvit sitt namn så tydligt och
redigt, alldeles i stil med hela uppträdandet
för öfrigt. . .
Herr juristens tankar ilade vidare. Om två
år skulle han med all säkerhet kunna drifva
upp sina inkomster så mycket, att han kunde
tänka på att. . . Bah ! om två år . . . Om två
år kanske liten Brita redan har guldsmidd
boja på fingret och lofvat hjärta och hand åt
en annan . . .
Hon bodde ju ej ,ens i Stockholm, så att
han förlorade henne genast ur sikte ... Ja,
det är tungt att lefva ibland . ..
»Skepp, som mötas i natten.»
Han visste ej själf, hur han med ens kom
att tänka på titeln på den där engelska ro-
manen, som var så mycket på modet för nå-
gon tid sedan.
Skepp, som mötas i natten. . . Ja, så blef
det nog med honom och hans fagra drömbild
som önska ett verkligt delil
köpen GRÄFSTRÖM
— Regeringsgatan 31.
HUSMÖDRAR,
från gårdagens bal. Man träffar samman,
språkar och dansar. Man märker ömsesidig
sympati, kanske till och med i så hög grad,
att man tror sig känna med sig själf, att nu,
nu står man inför ett afgörande ögonblick i
sitt lif.
Men så . . . Ja, hur går det med skepp, som
mötas i natten? Ett ögonblickligt närmande
— och därefter skiljas de ånyo åt. Så ock
här . . .
Samvaron är så kort. Det omutliga, tor-
ra, prosaiska hvardagslifvet träder emellan.
Man skiljes åt af omständigheterna, träffas
kanske ej på länge . . .
Och så blekna minnena mer och mer . . .
—■ tyvärr. . . Man hade så väl behöft sin
lilla sympatiska, skära balbekantskap att både
i verkligheten och i fantasien sysselsätta sig
med under sitt arbete och sin sträfvan.
En ung man får så lätt stoft på vingen,
och en sådan där liten ren och oskyldig tär-
na är i så hög grad ägnad att förhindra, att
stoftet lägger sig alltför tjockt. . . Hon är i
stånd att fläkta bort de mörka skuggorna och
komma en att tro, att det verkligen finns en
idealvärld . . .
Auditören föreföll sig själf mera pessimis-
tisk än vanligt i sin tankegång i kväll. Han
satt och stirrade rakt framför sig — cigarren
låg slocknad i askkoppen för länge sedan . . .
Plötsligt ryckte han till, och hans blick blef
varm.
»Skepp, som mött hvarandra en gång, kun-
na dock ånyo träffas . . .», hviskade han Tur
sig själf med återvaknadt hopp.
Därefter kysste han en halfvissen rosen-
knopp, som han fått af en viss liten tös i
sista turen af kotiljongen, och läste noga ned
såväl blomman som dansprogrammet i skrif-
bordslådan igen ...
En stund senare var han i full färd med
att kalfatra den stackars häradsrätten ...
YÅRA ILLUSTRATIONER.
A. Dahlgren foto.
ULTUNA LANDTBRUKSINSTITUT.
ULTUNA LANDTBRUKSINSTITUT firadeförnågra
dagar sedan med en anslående fest minnet af
sin femtioåriga tillvaro.
Gästerna, som uppgingo till omkring 200, bland
hvilka märktes excellensen Boström, statsrådet
von Krusenstjerna, finska landtbruksstyrelsens öf-
verdirektör Grotenfelt m. fl., hälsades vid ankom-
sten med musik af landtbrukselevernas musikkår,
hvarefter landshöfding Bråkenhielm från hufvud-
byggnadens trappa välkomnade festdeltagarne i ett
kort tal.
Kl. 2 gafs middag i det vackert dekorerade red-
skapshuset och kl. half 7 afhölls den af elevkåren
gifna festen.
Af de särskildt för Iduns räkning på platsen
tagna fotografierna, som vi i detta nummer med-
dela, framställer den ena gästerna, då de nedanför
institutets trappa åhöra landshöfding Bråkenhielms
hälsningstal; den andra illustrationen är en exteriör
af själfva institutet.
it kaffe, som dessutom ställer sig både drygt oeh billigt,
i. C:OS Ångrostade Kaffe.
— Storkyrkobrinken 8. —— Qötgatan 9. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
