Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 1 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2 —
IDUN 1899.
DIKTER AF SWINBURNE. FRITT
ÖFVERSATTA AF SIGRID ELM-
BLAD.
i.
EN ÖFVERGIFVEN TRÄDGÅRD.
P
Å EN STUPANDE brant, mellan högland
och lågland,
mellan lovart och lä på ett klippkransadt krön,
står en trädgårds skelett som ett fastlandets
Öland
och stirrar i nakenhet ut öfver sjön.
En gördel af törnsnår bland brunbrända lafvar
kringsluter den blomlösa öde platå,
där ogräset grönskat ur rosornas grafvar,
men vissnat också.
En dödens, en tystnadens helgade sträcka.
Det är, som om måste på andar man tro,
som måste ett fotsteg ur dödsdvalan väcka
de gastar, som slumrat i sekellång ro.
Ej spår utaf lif för ett sökande öga,
blott vinden, som rör uppå vingarna matt,
blott klippor, som resa sig stumma och höga
från natt och till natt.
Den remnade vägen halft utplånad stiger
i slingrande gång mot den härjade fläck,
hvars bleknade saga bland törnsnåren tiger,
där tiden med lifvet en gång drifvit gäck.
Ty rosen han sköflar, då törnet han sparar,
Och klippan han lämnar att gräsmattan slå.
Med gulnande ogräs han vårvinden parar
att sorgsna bestå.
En tynande blomma till pris sig har gifvit
för solen att bränna, för regnet att slå.
Men annars har allt sig åt döden förskrifvit,
hvar skymt utaf lif fått en liksvepning på.
För hundrade år sen väl älskande skådat
i fröjd eller sorg öfver sjön liksom vi.
Och kärlek dem jublande sällhet bebådat —
som längst är förbi.
De rosor som blomstrat, de hjärtan som brunnit,
Nu äro de lika en dröm utan namn,
ty ingen skall räkna de år som försvunnit
och ligga begrafna i klippornas famn.
Och blef deras kärlek i skönhet än boren,
och var den så djup som det djupaste haf,
nu är den så vissnad som gräset bland snåren,
så kall som en graf.
Och vinden skall stum öfver branterna hvina
i kommande dagar och kommande år,
och regnet skall strömma och solen skall skina,
men allting skall stå i den sömn, som det står.
Och intet skall skifta och intet skall hända
i denna förgängelsens grånade vrå,
där ohörd mot stranden till tidernas ända
hafsvågen skall slå,
tills djupen sig öppna och höjderna falla
i slukande gap såsom yrande grus,
och döden, som segrat på allt och på alla,
i hejdlöst omättligt förstörelserus
bär hand på sig själf — det är slutet på slutet.
Då stelast af allt ibland stelnande glöd,
bland allt, som är krossadt och härjadt och
brutet
själf döden är död.
FÖRSPILLD TID. TANKAR AF
EMBALYROS.
L
IFVET är helt visst alltför kort, att man
skulle ha råd att kasta från sig en enda
liten stund däraf. Men huru många kunna
säga, att de ej gjort det, huru många förstå
väl att gripa och nyttja hvarje dag och timme
af den framåtilande tiden? Jag fruktar alltför
få, men jag fruktar ock, att blott dessa få
kunna med någorlunda tillfredsställelse blicka
tillbaka på sitt lif. Den i flere afseenden rikt
begåfvade eller den, hvars anlag i någon viss
riktning utvecklats i särskildt hög grad, eller
den, som med ett på det praktiska riktadt
sinne förenar ett starkt verksamhetsbegär, den
förspiller säkert ej sin tid. Men vi andra,
vi ha allt skäl att klaga öfver förspilld tid,
ja, vi borde göra det ännu mer och ännu
oftare, än hvad som i allmänhet är fallet.
Den, som i en oberoende ställning och med
rika tillgångar ej kan besluta sig för nagot,
emedan han aldrig kan afgöra.om det han
ämnar företaga är det för honom lämpligaste
och bästa, förspiller ej han sin tid på ett upp-
rörande sätt?
Och den, som ilar från det ena nöjet till
det andra för att till slut förlora förmågan
att njuta — den att arbeta har han aidrig
ägt eller aldrig uppodlat — månne han lef-
ver ett rikt och helt lif?
Eller den där stackars husmodern, som dagen
i ända är sysselsatt med bestyr för hemmets
och familjens bästa och som aldrig har tid
att besöka sina vänner, att läsa en bok, åhöra
en konsert eller utbilda sina egna musikaliska
anlag, kan man ej säga, att hon rent af för-
spiller sin tid genom att använda den i hög
grad ensidigt? Själf skulle hon säkert anse
det som en grym orättvisa, om någon riktade
en dylik beskyllning mot henne, ty hon kla-
gar nog bittert öfver att hafva förspillt sin
tid, om hon någon gång undandragit hemmet
sina omsorger för att i stället själf söka veder-
kvickelse på ett eller anhat sätt.
När och hur förspilla vi då tiden? Det är
ej blott stunder af fullkomlig sysslolöshet jag
skulle vilja kalla förspilld tid, utan äfven den
tid, som upptages af ett arbete, som förrättas
utan håg och intresse, eller af ett nöje, i
hvilket man ej uppgår med hela sin själ, eller
en s. k. vederkvickelse, som ej är någon ve-
derkvickelse, af den oréaken att själs- eller
kroppskrafterna ej behöfva någon sadan. Där-
emot är det oegentligt att klaga öfver för-
spilld tid, om man tillbringat en dag, en må-
nad eller en hel sommar i den fullkomligaste
sysslolöshet, för så vidt denna varit välbehöf-
lig och stärkande.
En orsak till att många människor ej kunna
draga rätt fördel af tiden är, att det fattas
dem intensitet i arbetet, i nöjet, i hvilan.
Då denna saknas, är såväl arbete som nöje
af föga värde, ty för så vidt ej alla själsför-
mögenheterna äro i full verksamhet, kan ej
något varaktigt och djupare intryck åstad-
kommas eller någon verklig behållning erhållas.
Man »dåsar» bort tiden, då man sålunda hän-
gifver sig åt s. k. arbete eller förströelse, utan
att med hela sin själ uppgå däri, och det har
ej en andligen och kroppsligen frisk männi-
ska rätt till. Det är detta »dasande», denna
själlösa verksamhet, som jag främst vill kalla
ett förspillande af tiden.
En annan orsak till, att man låter tiden gå
sig ur händerna, är ensidighet i anläggningen
eller kanske snarare ensidighet i anlagens ut-
bildning. Den, som har öga för naturen, som
har sinne för skön konst, den, som är intres-
serad af tidens frågor, som har ett delta-
gande hjärta för sina medmänniskor, huru
mycket bättre bör icke den kunna använda
sin tid än den, som är oberörd af allt detta?
Ju flere intressen vi ha i världen och ju vak-
nare och rörligare vårt förstånds- och känslo-
lif är, dess bättre förstå vi nyttja tiden, dess
fullare lefva vi vårt lif.
Vidare finns det en grupp människor, hvilka
af reflexionen hindras att gripa tillfället och
med intensitet hänge sig åt hvad det har att
bjuda dem. En dylik reflexion är i de flesta
fall alldeles ofruktbar och såsom sådan onyt-
tig, ja, skadlig och hindrande för ett verkligt
användande af tiden. Den uppställer vid all-
ting frågor, hvilka oftast ej kunna besvaras
eller hvilkas besvarande är till ingen nytta.
Sådana frågor som: »Hvartill tjänar mitt ar-
bete? Har jag rätt till det och det nöjet?
Har jag tid till det?» verka i hög grad för-
slappande på verksamhetslusten och förmågan
att njuta af stunden. Ett dylikt reflekterande
och grubblande kallar jag förspillande af tiden,
ty människans uppgift är ej att grubbla, utan
att lefva. En människa, som på så sätt stän-
digt reflekterar, kan aldrig draga nytta af
ögonblicket, ty innan hon hunnit fatta ett
beslut, har ögonblicket flytt, och på detta vis
går tiden henne oupphörligt ur händerna.
Men huru då undvika detta förspillande af
tiden, huru lära sig lefva intensivt hvarje
stund? Det är helt visst en stor konst, kanske
lifvets största och högsta. Hos nagra är den
medfödd, men dessa lyckliga äro få, de flesta
måste lära den. Till uppfostrans många och
svåra uppgifter hör helt visst äfven den att
lära barnet taga vara på och verkligen an-
vända sin tid. Ett barn borde för det första
aldrig få vara fullkomligt sysslolöst; det skall
arbeta eller det skall leka. Hvad dess arbete
beträffar, måste det lära sig att förrätta det
med lif och lust; det finns intet mer förslap-
pande än ett arbete, som bedrifves intresse-
löst. Barnet måste nédlägga hela sin själ i
arbetet, antingen emedan detta intresserar det
eller emedan det känner som sin plikt att
fullgöra det på allra bästa sätt.
Men barnets hela tid kan ju ej upptagas
af arbete, oaktadt detta nog kan få taga i
anspråk större del af tiden, än hvad man i
allmänhet tänker. Arbetet är nämligen af en
rik mångfald, och omväxling i arbete verkar
rekreerande. Gifvet är dock, att en god del
af barnets tid bör ägnas åt lek. Men ej alla
barn kunna leka:, de kunna åtminstone ej all-
tid finna lämplig förströelse. Därom vittna
sådana frågor som: »Mamma, hvad skall jag
göra? Hvad skall jag leka med?» De visa,
att barnet saknar förutsättningar att använda
tiden, och detta beror då på en brist antingen
i fantasien, i iakttagelseförmågan eller i verk-
samhetsbegäret.
Denna brist måste afhjälpas, för så vidt
barnet skall växa upp och bli en lycklig och
en dugande människa. Men huru ofta blir
väl barnets vädjan hörd? Afspisas det ej oftast
med ett ovilligt svar, och blir ej följden den,
att det ej finnes något medel till sysselsätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
