Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 1 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN’ 1899. — 6 —
H. Holm foto.
FRÅN JÖNKÖPINGSUTSTÄLLNINGEN : LANDTBRUKSREDSKAP.
k
MOT MÅLET. SKISS FÖR IDUN
AF ELISABETH KUYLENSTIERNA.
D
ÄRUTE i den gamla parken fanns ingen
människa, icke heller uppe i slottet, ty
det var slut med söndagslustresorna, då de
höga gemaken genomvandrades af nyfikna ska-
ror. Nu fingo skuggorna fred, inga nycklar
skulle på länge rassla i de jättestora låsen,
inga ekdörrar doft slås igen likt bommar om
svunnen tid, det var tyst öfverallt, så tyst,
som det kan vara, där generationers minnen
hålla vakt.
Septembersolen föll med ett knippe af dan-
sande strålar på vapenskölden öfver porten,
lekte med lejonhufvudena utaf sten, som
prydde mellanvåningens fönster, och drog vi-
dare som en skara ostyriga barn, hvilka icke
här funno något att leka med.
Om de blott kunnat komma in till alla por-
trätterna i galleriet, då hade de haft syssel-
sättning en timme minst att förgylla unifor-
merna, låta ädelstenarne på anfruarnas collierer
glänsa, få dystra drag att ljusna, men dit in
kommo de icke. Rustmästaren hade försik-
tigt dragit de bleknade purpursammetsförhän-
gena för fönstren. Lika litet lyckades det de
äfventyrslystna solstrålarna att tränga in i va-
pensalen och kasta glittrande reflexer på de
rostiga klingorna, de tunga svärden eller de
spetsiga dolkarne. De smögo helt förstulet in
mellan de guldfransade sidengardinerna i »gref-
vinnans sängkammare», men funno sig illa till
pass bland de tunga möblerna, gobelinernas
bibliska motiv och de dunkla, dammhöljda
speglarna.
Nej, ute i den friska parken trifdes de
bättre, där hade de dessutom sällskap med
de fallande bladen från lindar, ekar, bokar
och almar. I halfcirkelform löpte en allé kring
slottets fasad och inramade en gräsplan med
åldriga fruktträd. Tusentals knotiga, skrofliga
grenar höjdes likt sträckta armar mot den blåa
himmelen, det var liksom bådo de den att få
behålla sin sommarfägring ännu en liten tid;
de voro rädda för frosten, för höststormarne
och vintersnön, de gamla träden, men räddast
af allt voro de för förintelsen. Låg icke där-
uppe i östra pallissaden en af deras äldsta
stambröder redan fallen, knäckt af en rasande
stormil? Så kunde det också gå dem, och de
ville så gärna lefva. Ännu hade de mycket
att berätta hvarandra, de hviskade och hvis-
kade hundraåriga sägner, och de fallande bla-
den ackompagnerade dem med sitt prassel, de
hade också hört, de
visste också, men det
var mest sommarsagor
de hade att förtälja,
korta som fågelsångens
tid i norden, ljusa och
leende som midsom-
marnätter, doftande
som jasminerna och
ljnfva som linnéan,
men opålitliga som all
fägring, all lycka.
Ett och annat äpple
föll tungt och moget
till marken; det lyste
grannt rödt mot det
fuktiga, ännu gröna
gräset, strax därpå föll
ett plommon, stort, gult
och läckert äggformigt,
det skulle ej få ligga
där länge, förrän ar-
rendatorns folk kom
och plockade upp det
med den öfriga fall-
frukten, men ännu fick
det vara ostördt och en liten skimrande in-
sekt klef fundersamt upp på det väldiga glatta
berget. Månne det var purt guld, tänkte den.
Längst bort i dunklet under hängaskarna
stod en bländande hvit Flora af marmor. Hon
hade inga blommor kvar vid sina fötter; de
hade vissnat eller förtorkat, och det vackra
ansiktet såg nt mot tomheten med ögon utan
lif, trötta, döda ögon, som passade in i still-
heten. I draperiet kring hennes fina höfter
hade hösten lagt sin tribut af dithvirflade röda
och gula löf, och nu hade solstrålarne hunnit
fram och gjorde Floras underliga gördel till
den yppersta guldinväfda purpurbrokad.
Längre bort från slottet var parken mera
förvildad, där krattades aldrig gångarne, spin-
deln fick ostördt spänna sin väf som en fin
grå slöja, förrädisk för flugor och myggor,
mellan de lutande, ihåliga träden, på hvilkas
böjda ryggar yngre telningar klättrade upp
och lekte rida ranka, medan mossan bäddade
varmt åt de gamlas fötter och klädde skref-
vorna i barken med sin mjuka sammet.
Alla sommarens blommor hade förvissnat,
nej, icke alla; några jätteblåklockor ringde in
naturens sabbatsro, de ringde så sakta, så
sakta, ty hit in drogo inga våldsamma vind-
kast. En smal, brant och slingrande gångstig
förde ned till stranden, rötterna hade bildat
trappsteg, hvilka foten
kunde taga stöd emot,
när den halkade på
de glidande barrnålar-
ne, hvilka furorna ska-
kade ur sin gröna dräkt.
Det var en långsluttan-
de strandbrädd, långt,
långt ute skönjdes ännu
den stenlagda bottnen
med sin värld af alger,
snäckor och kvicka,
hoppande små fiskar.
Det var för öfrigt bara
en vik af en stor sjö,
•som bredde sin blanka
yta till en spegel för
det förfallna feodalfä-
stet att skåda sina tin-
nar och torn uti. Midt
öfver på andra landet
var endast skog ocb,
som en lifvets glim-
tande fyrbåk midt i
naturödsligheten en li-
ten röd bondstuga med
täppa omkring. — År efter år, år efter år hade
böljorna, som kommo långt därutifrån och trötta,
vinddrifna, rosökande smögo sig in i den lugna
viken, glidit likt smekande händer öfver de mån-
ga små stenarne på stranden, hvilka bildade ett
mosaikgolf i rödt, grönt, brunt och grått, här
och hvar äfven svart. Det fanns en bänk —
förfallen äfven den som allt det öfriga —
under tvänne, nu gulnade björkar; den var
fullristad med namn och årtal, med dumma
kvickheter och härjande kors och streck; den
var så att säga en modern vikingabalk, där
man kunde läsa om människotankens härfär-
der. Nu var äfven här tomt, en liten ekorre
satt högt uppe i ett träd och tittade sig om-
kring med blänkande ögon, den yfviga svan-
sen hade han också tagit till stöd för att sitta
säkrare, medan han välbehagligt tassade sina
ollon och njöt af att ej behöfva rädd hasa
sig undan för storstadsmänniskorna, de där
som kommo med matkorgar och underliga små
vagnar med mindre storstadsmänniskor i, och
svarta skorstenar, som luktade illa, men som
de kokade något godt på. En bekant till
ekorren, kråkan, som hade reda på allting,
kallade tillställningarna »fotogenkök» och det
där goda »kaffe», men nu var han ensam
herre på täppan. Nu skulle han må, innan
han flyttade in i vinterkvarter i den stora
eken, där han redan plockat en hel förråds-
kammare full.
Men tyst, där kom någon! Ekorren släppte
ollonet i förskräckelsen och kilade kvickt un-
dan mellan snåren ; ingen var säker, det kunde
vara en skytt, och de£ var med ekorren som
med träden, han höll lifvet kärt. Naturen
har aldrig lifsleda.
Hon, som kom, tycktes ha föga med det
gamla slottet och den bortdöende sommargläd-
jen att göra. Det var, som hade man helt
plötsligt känt doften af vildblommor, sådan
den stark och kraftig möter en före bärgnings-
tiden, kanske var det hennes kläder, som ut-
strömmade denna sommardoft. Hon var liten
och späd med mörkt, oredigt hår, hvilket ena
minuten låg ända ned i ögonen, den andra
stod omkring hennes fint tecknade hufvud som
ett moln. En röd fez satt käckt skjuten på
nacken. Hyn var olivgul, men klar och frisk,
näsan en liten lustig tingest, åt hvilken ingen-
ting stått modell, munnen röd och varm med
linjer mjuka som hos ett känsligt barn, ögonen
stora, skiftande, färdiga att anfalla lifvet med
tusen frågor.
Hon hade hvarken målarattiraljer eller an-
A. Blomberg foto.
LÖFMARKNADEN VID MUNKBRON I STOCKHOLM.
, ii ii
SpiSs
;,-v "i
Bland nu befintliga Cacaosorter U I I 1 T IM A N Q f* A C* A fl CSrULlcSLs^ocü^lJ
intages säkert förnämsta platsen af fl U L- ! If1 M H! O v,d 1897 års Kom^oeh industriutställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
