Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 53. 5 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iDUN 1899. —- 2 —
UTSIKT ÖFVER VÄTTERN FRÅN PRINS EUGENS SOMMARBOSTAD.
w.-1
«
vLvÄr
;vk
«a#js
I3S8SS
b:U£:U; ’
Ææ.
îÀy?iJ
-’ •• v-,.*
I**?
DIKTER AF SWINBURNE. FRITT
ÖFVERSATTA AF SIGRID ELM-
BLAD. II.
I DRÖMMARNAS VÄRLD.
J
AG DOLDE mitt hjärta bland rodnande blad,
ur vägen för solen, där skuggan föll sval,
på mjukare bädd än den mjukaste drifva.
Jag dolde mitt hjärta i rosornas dal,
och likväl det sof ej, men skälfde och slog
och sömnen, fast dofterna spredo sig tunga,
på darrande vingar till flykten tog
för en hemlig fågel, som började sjunga.
»Var stilla!» jag sade. »Ty vinden är glad
att sofva med blommor i löfhägnad sal,
och dimmorna kyssar åt böljorna gifva.»
Och likväl det skälfde, och likväl det slog,
och drömmarna samlades skära och unga,
för sömnen, som flyktat, stod tanken och log.
Och en hemlig fågel for fort med att sjunga.
Du grönaste land utom ländernas rad,
dit aldrig en vandrare lysten sig stal,
där frukternas dofter, likt vårvindar lifva
i skimrande, aldrig befläckade skal,
där drömmande skymning till dager är nog,
där rosorna växa i tätaste klunga,
där tystnaden sofver i vaktande skog.
Du drömmarnas värld, jag vill göra mitt val,
att sofva ett år ifrån glädje och kval
och lyssna i sömn som en snigel i skal
till en hemlig fågel, hvad helst han vill sjunga.
ORDNING I HEMMET.
A
TT ETT HEM skall vara ordentligt, och
att en slarfvig husmor är någonting
mycket fördömligt, därom äro vi nog alla ense,
likasom att det för en man är något mycket
pröfvande att beständigt omgifvas af slarf och
smuts. Hvilken verkan det har på honom
och hans hemlif i förhållande till hans utelif,
därom är mycket både taladt och skrifvet,
men om dess motsats, pedantisk ordentlighet,
därom är ej så mycket ordadt. Hvilken verkan
det har på en man att tidt och ofta hoppa
öfver skurämbar, finna huset upp- och ned-
vändt samt frun vresig, stökklädd och utjäk-
tad, därom förspörjes mindre.
Nu vet jag mycket väl, att en storm af
ovilja väckes mot mig, samt att jag blir be-
skylld för att vilja gynna slarfvet på ordnin-
gens bekostnad, men vare detta långt ifrån
mig.
Jag vill endast inlägga en protest mot dessa
fruar, och de äro ej få, som, så att säga,
gräfva ner sig i ett hems materiella del på
bekostnad af hemfrid och lugn.
Att jämt hafva hvar detalj i sitt hem put-
sad och fin är ju idealiskt, men utan stor
tjänstepersonal, kostnad och ett ideligt gnoende
själf är det en nästan omöjlig sak.
Den pedantiska ordningen är en mycket
dyrbar lyx. Den vet ej af några jämkningar.
Jag hinner omöjligt själf hålla allt putsadt
och i ordning.
En jungfru till!
En fläck på möbeltyget, genast ett nytt!
Jag skall hafva en ny klädning, en meter
mer än som behöfs, i händelse något går sön-
der, likaså med garnityr och knappar bra myc-
ket mer, än som tarfvas, ifall något blir
ramponeradt.
Detta lämpar sig ej alltid för mannens kassa,
men ordentlig måste man ju vara framför allt.
Det skall bli främmande. Allt i våningen
göres rent från golf till tak. Det jäktas, så
att frun och jungfrurna äro halfdöda. Att
tänka på gästernas nöje hinnes ej med, vå-
ningens pyntande och traktering i första rum-
met. Att njuta af samspråk och umgängeslif,
det är ogörligt, då man har så mycket att
tänka på angående det lekamliga.
Gästerna hafva svårt att känna sig hemma-
stadda, det är för mycken oro och nervositet
i luften. De känna redan på förhand den
suck af lättnad, som värdinnan utstöter, då
festen är öfver. Men för den stackars värdin-
nan är dock allt ej förbi. Själf skall hon
räkna in och gnida allt samt därpå upp i otta
för att se jungfrurna i tid uppe och skurande
genom hela våningen efter gästerna.
Ja, men detta är väl ett undantag, tänker
ni; bjudningar förekomma ju så sällan. Det
är nog sant, men det är hart när otroligt,
hvad den sortens fruar kunna hitta på beträf-
fande husliga sysslor; än är det stortvätt, än
ylletvätt, än silfverskurning, än jungfruflytt-
ning, än något annat, men alltid stök och
bråk.
Det är oftare rengöring äD pauser däremel-
lan, och dessa pauser kännetecknas af öfver-
drag, öfverkast och gångmattor öfver de an-
dra mattorna.
Att komma à propos till den pedantiska hus-
modern skall man akta sig för. Sällan är hon,
åtminstone på förmiddagen, så klädd, att hon
tager emot gäster, men i synnerhet hinner
hon det ej.
I ett ideligt malande går lifvet för henne.
Tänka, läsa eller något i den vägen hinner
hon ej.
Att föra ett verksamt, nyttigt lif är ju det
rätta, men att förstöra hemtrefnaden för man,
barn, tjänare och sig själf för öfverdrifven
ordnings skull, är nog ej nödvändigt.
Huru behagliga äro däremot ej de hem,
som verka ordentligt, men äro på samma gång
lugna, där en gäst ej förorsakar besvär och
uppståndelse, där ej förekomma massor af
mat, men värdinnan i stället hinner syssel-
sätta sig med gästerna.
Jag tror visst, att dessa duktiga fruar im-
ponera på sina män, samt att dessa senare
tro, att det ej med mera lngn och mindre
kostnad går för sig att hålla ett hem i ord-
ning, men, men, men, handen på hjärtat, fas-
ligt ledsamma äro de, och nog tror jag, de
förspilla den bästa delen.
Marthasbekymmer äro bra och nödvändiga,
tag dem endast ej allt för ostentativt och
tänk på, att lifvet är rikt på så mycket annat
äfven!
Isa.
LOVISA PETTERKVIST I EUROPA.
RESEBREF FÖR IDUN. BREF IV.
UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR!
J
AG har blifvit så fransysk, så det fräser om
mig. Bara jag går förbi en herre, så säger jag:
»mossjö» ; och bara jag går förbi ett fruntimmer,
så säger jag: »madamm»! Det är det mest fran-
syska, som finns. När jag ringer, så säger jag:
»låd schåd» (varmt vatten), om det så är tio
gånger om dagen. Min vän säger, att jag är ett
nöt. (Om hon sade’t på franska, så skulle jag
förlåta henne, men det gör hon inte!) De andra
pensionärerna begära sitt varma vatten, bara när
de ska’ tvätta sig rena till table d’bôten, men,
som jag säger, det skulle bara fattas det, att jag,
utom besväret att begära varmt vatten tio gånger
om dagen, äfven skulle vara tvungen att tvätta
mig ren midt på blanka eftermiddagen. Det kan
vara nog, att jag hvarje dag är tvungen sätta på
mig det allra bästa jag har, äta 7 rätter mat, låta
passa upp mig af kypare och alldeles mista möj-
ligheten att någonsin i världen mera känna mig
vara på bröllop, om så än hela Jockmock gifter
sig och jag blir bjuden aldrig så.
I bodarna säger jag, när jag är ensam, eljes
vågar jag inte, »chanché», och därmed kastar jag
fram mitt guld på disken, så det klingar. (Jag
betalar alltid med guld, ty det är så imposangt,)
I spårvagnen säger jag åt kusken: »diss cen-
tim, s’il vou plä.»
Min vän säger, att det är alldeles uppåt väg-
garna; att det är kusken, som ska begära de 10
centimerna, inte jag. Men behöfver han öfva sig
i språket? Jag bara frågar!
Dessutom sätter jag mig på franska, går på
franska och snör mig på franska, hvilket senare
har en alldeles märkvärdig effekt. All min ang-
bongpoäng är nu samlad på höfterna, där den
står ut i ett par de skönaste valkar.
Höfter, höfter, höfter är moderopet för da-
gen ! Hvem kunde någonsin tro det! Själfva
engelskorna, som anse höfter opassande, därför
att de inga ha, stoppa opp sig så där litet omärk-
ligt. Fransyskorna och amerikanskorna genera sig
inte alls, utan lägga riktiga lifräddningsbojar ne-
danför midjan.
Så ska man knipa ihop sig på midten, så
mycket det går, och låta det, som är kvar af ang-
bongpoängen, svälla ut som en dunkudde eller
som en tuppkam öfver den del, som kineserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
