Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 53. 5 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
bruka leka »dunk» på. (Förr än jag numera sä-
ger ordet »mage», så dör jag!) Om det där pösa-
ut-och-knipa-ihop-sig-på-midten-modet är ett vac-
kert mod, vet jag inte, men oändligt ljuft är det
att för en gång i sitt lif känna sig vara fet på
storeuropeiska. Så har jag skaffat mig en skär
sidenblus och en stor svart amazonhatt, klädd med
svarta, svajande Rembrandtsplymer och skära ro-
sor, som hänga under brättet i stora knippor. Ju
äldre man är här ute, ju mer »skär» eller »snö-
hvit» gör man sig.
I går uppträdde en 50 års mycket gudlig präst-
dotter och så lik en häftplåsterstång, bekajad med
bleksot, som en människa kan vara det, i rosa
silfverglitterdräkt, och hennes äldre — obs. äldre
— sysfer, också ogift och med kindens rosor för
längesedan flyttade till näsan, i snöhvit kasehmir-
dräkt, garnerad med hvit sidensarge, och till den
kostymen hade hon bröstbukett af liljekonval-
jer!!
En annan mycket lärd engelska, som studerat
både grekiska och latin och som här om dagen frå-
gade min vän, »hvarför Sverige inte tog kolonier»
samt »om vi inte voro glada i tanken att en gång få
lyda under England» (hvilket hon ansåg bara vara
en tidsfråga!) uppträder jämt i flammande eldrödt,
hon, och därtill både barhalsad och bararmad, fast
hufvudet af nervsjukdom ruskar som på en stän-
digt ruskad kinesisk porslinsgubbe, och hon är
tvungen att sitta för sig själf vid måltiderna, ef-
ter ingen vågar ta henne till sitt bord af fruk-
tan, att hufvudruskningen skall mana till efter-
följd.
Och sådana peruker de ha, se’n! Jag för-
säkrar herrskapet, att man måste umgås i flere
veckor med dem, innan man upptäcker, att de
inte äro naturliga. Och flere af dem, jag me-
nar förstås fruntimren, inte perukerna, äro så ut-
sökt vackert målade, att man kan njuta af dem
som af riktiga konstverk! Får jag bara stanna
härute litet till, så kommer jag nog att strutta
omkring låghalsad och »upphjälpt», jag med —
jag är på god väg ——• jag är ju redan »skär».
Måtte bara Ruffen komma att känna igen mig.
Visst är, att rasen »gamla fruntimmer» är all-
deles utdöd härute (åtminstone bland fransyskor-
na). Erkänna några enda sig vara gamla, så sker
det med ett sådant raffinemang, att man tror det
är unga kvinnor, som klädt ut sig till gamla.
Undrar, hvar alla utländska mor- och farmö-
drar hålla hus? Ty inte kunna de här peruke-
rade och målade och stoppade besynnerligheterna
vara mor- och farmödrar? Jag vill just se, hur
mycket det skulle vara kvar af härligheten, om
små älskade barnbarnshänder — — Men jag
vill inte tänka på dem, ty då blir jag alldeles
okapabel till all korrespondangs vidare.
Jag har ingen aning om, hur fredskongressen
i Haag slagit ut, efter min vän har den fixa
idén, att. vi inte få ha några svenska tidningar.
(Kan man nu tänka sig något så nedrigt! Tyst,
Lovisa!) Men att döma efter de sympatier, som
de »stora nationerna» visa hvarandra »så här i
hvardagslag», måtte inte fredsförhoppningarna vara
stora. Fransmännen sitta i sitt hörn, turkarna i
sitt och engelsmännen flyta, sin natur likmätigt,
ofvanpå som korkar, hvar de än drifva fram. I
veckor kunna de »stora nationernas» representan-
ter gå hvarandra förbi i samma hus, äta vid
samma bord, utan att ens så mycket som böja
på nacken för hvarandra. Men det är väl just
också det svåraste, det, att böja på nacken. Jag
för min del tycker bäst om tyskarne. De äro så
rara och så hjärtliga och taga en så bra om hand.
Och så ha vi samma smak i fråga om mat, nö-
jen och allting.
Fransmännen kunna ju inte ha råd mena allt
vackert, som deras vackra språk tvingar dem att
säga, och hvad engelsmännen angår, så — —
Men jag har lofvat min värd att inte skrifva nå-
got gement om dem vidare, därför tiger jag. Rys-
sarna tycker jag äro alldeles rysliga: så förfär-
ligt svarta, bullriga och så märkvärdigt rädda för
vatten. Flere af dem måtte ha gjort något slags
löfte att inte tvätta sig nedanför käkarna — och
så, midt upp uti den kulören, juveler stora som
hasselnötter! De äro ju så intelligenta och bil-
dade och allting — men för en fattig människa,
som bara kan nyttja sina ögon, så — -—
Här om dagen berättade en rysk »professor»
från Moskwa, att kejsaren, »som han talat med
veckan förut», var glad och mådde väl, samt »att
han snart väntade sig ett litet barn».
Underrättelsen får stå för professorns räkning.
Men efter som allting från det ryska hofvet är
så mystiskt och intressangt och hemlighetsfullt,
sä — —! Säkert är, att, om kejsaren lyckas
drifva den reformen igenom, är den eviga freden
* betryggad, och det för alla världens tider!!
Allt sedan det året, när hela Europa sjöng
»Röda Sarafan » och hjälpte Polen att gråta öf-
ver sig själft, har jag känt det djupaste intresse
för polackerna. Och de äro värda intresset. —
Bleka och nästan alltid rena, med krusigt skägg,
mörka poesiögon och fina ben likna de »eldiga
springare, sporrade till döds under det ryska oket».
(Det där har jag inte hittat på själf!) Och hur
de kunna dansa, se’n!
Förut har jag alltid trott, att dans vår att
dansa, men det är visst inte så.
Dans är vältalighet, poesi, målarkonst och allt
möjligt vackert, som finnes på jorden. Vi ha
inga baler, därtill är hotellet för stadgadt, men
vi gå till »Grand» ibland och dansa, d. v. s.
se på. »Grand» är en hel liten stad för sig —
så förfärligt stort är hotellet, och människorna,
som bo där, göra intet annat än roa sig.
Jo, den första balen var en syn! De två
hundra granna, lyxfulla människorna dansande i
den granna lyxfulla salen — människorna lyx-
fulla på ett sätt, som vi här hemma inte ens ha
begrepp om.
En förtjänst har »hon» •—- jag menar min
vän, fru Agrell — hvar man släpper henne, så
förstår hon alltid att leta upp någon hygglig skym-
undanvrå åt sig. Så gjorde hon här med.
Vi sutto gömda under ett par palmer och
bara sågo och sågo.
Särskildt minns jag en lång hummelstörs-
flicka, klädd i trikå. Öfver den trikån hade hon
■ en klädning af lefvande rosor, som blaskade kring
benen på henne, som om hon nyss blifvit upp-
dragen ur sjön. Så hade hon håret utslaget och
framdraget i långa stripor, och i de striporna var
ansiktet »urklippt» i en liten fyrkant. Mamman
var ändå tokigare. Hon hade ett guldglittersläp,
som räckte ända ut i andra rummet, och en half-
milslång lorgnett och en liten hvit pudelhund på
armen och en chevelyr som ett kvarnhjul och på
ryggen, där lifvet borde ha setat, ett par vingar
af guldtyll — bestämdt
fastgummade. Och så
skrek hon oupphörligt :
» mon ange, mon ange ! »
skrek som om hon se-
tat fast. Det var åt dot-
tern — och det behöf-
des. Eljes skulle väl
ingen människa ha tänkt
på att kalla det flick-
spektaklet för »ängel».
Så var det en ame-
rikanska, som hade en
klädning af bara gröna
skalbaggar, som gnist-
rade, gnistrade — och
en ryska! 11 En gammal
tjock en, med guldgul pe-
ruk, sotade ögonbryn och
guldbroderad, röd sam-
metsklädning och ringar
ända upp till axlarna!
Så spelade musiken — en utsökt musik —
upp en af de där mjuka, långsamma valserna,
som jag tycker äro så grufligt vackra. (Här dan-
sar folk, så man begriper, att dans inte bara är
kapplöpning utan ett nöje.)
Hvad det led, stannade par efter par utom
ett, och det paret var det, som alla de andra
paren sågo på. Han var låDg och blek och mörk-
krusig, klädd i lifrock med snören; hon blond och
så enkelt klädd i en slät, hvit sidenklädning med
några buketter af violer på. De voro polacker
och dansade inte — •— de lefde dansen. Hen-
nes rygg var det allra märkvärdigaste. Den an-
dades, led, kämpade, jublade, berättade, smög sig
efter musiken så mjukt som en handske efter en
hand. Och han se’n! Ett poem i flere sånger!
Vi vågade knappt andas, så rädda voro vi att
förlora en enda Unie af det lefvande konstver-
kets utveckling. Visst är, att hade polackerna
kunnat dansa sig fria, hade de nu varit den fri-
aste nation i världen.
Men nu måste jag ta ett hopp direkt från
Grand hotell ända till Vallée du Rhône — eller
Rhonedalen, som är Montreux’ naturliga utveck-
ling och slut.
Rhône är en flod, som rinner upp någonstans
i Schweiz och rinner ut i Genévesjön, som den
färgar alldeles smutsig en lång bit.
Det lär vara en utmärkt vacker flod och som
»skummar vildt» ibland. Hvilket jag för min del
har bra svårt att tro, efter vattnet är så tjockt,
att jag rakt inte begriper, hur det ska kunna
skumma. Det är med ett ord en flod, som be-
höfver tvätta sig ren, hvilket må vara originellt,
men vackert är det inte.
Långt före Adams tid brusade den emellertid
fri och stolt mellan Alpernas jättesidor, nu ha
stränderna fyllt ut sig från ömse håll, och så har
den beryktade »Rhonedalen» så småningom upp-
stått.
Där är förtjusande och en vegetation så yp-
pig »som i Japan», sa’ en herre i kupén, men
det sa’ han nog bara för att visa, att han varit
i Japan. Japans docklandskap och det här!
Hela dalen är späckad med vin, så späckad,
att man inte ens har gator i byarna utan pro-
menerar på vinterrasser. En by var i synnerhet
märkvärdig. De grå vinstockskäpparna tryckte
sig ända intill kyrkväggarna. Här hade de döda
inte ens sin egen terrass! Hu då!
Min vän och jag kilade en dag i väg till
»Aigle», som ligger i Rhônedalen, för att titta
och togo in på »Grand», som ligger utom sta’n,
och stannade ett par veckor. Intet ord finns att
tala om, hur härligt där var. En sagopark med
sagoträn och kaskader och plaskader och byster och
verandor och gungor och parloarer och allt härligt,
som man kan tänka sig. Och en sådan ro ■— och
en så god mat! Ja, vill herrskapet ha det skönt
LAC DES CHAVONNES.
mm
»730 IAC DES CHAVCo^gj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
