Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 54. 8 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
där de ofta lysa öfver och igenom all dilettan-
tismen, flärden, modekonsten och det operson-
liga handtverket. Nyligen säg jag sålunda på
en kvinnlig kollektivutställning i La Bodinière,
där för resten namn af god klang voro repre-
senterade, en svenska, Julia Beck, öfverglänsa
hela samlingen med sina drömfyllda, lyriska
landskapsdukar.
Men här gäller det, som sagdt, salongerna.
Ett tiotal svenska konstnärinnor — om jag ej
räknat miste ■— exponerar i år på de båda
salongerna, och det torde väl ungefärligen ut-
göra det antal, som för närvarande är bosatt
i Paris. De flesta ha slutit sig till Champs-
de-Mars-salongen, eller, såsom det officiella
namnet lyder, Société Nationale des Beaux
Arts. Det är nästan mest en vogue att ex-
ponera på denna salong, som en gång represen-
terade det unga, trotsiga, oppositionella och
väl äfven de största konstnärliga krafterna.
Tiden bleker emellertid äfven de starkaste
färger, och det är ej utan, att man nu för
tiden kan observera litet grå stämning öfver
de ungas salong. Likväl är den onekligen
alltjämt den mest intressanta. Den är dess-
utom mera bekväm att studera än den gamla
salongen, på grund både af det mindre anta-
let exponerade konstverk och de praktiska
arrangementen, som befordra öfverskådligheten.
Idun är i tillfälle att meddela några por-
trätt af svenska utställarinnor på årets salon-
ger, och det är mig ett nöje att åt dessa bil-
der förläna det lif, som ett kortfattadt om-
nämnande af de exponerade konstverken kan
förläna.
Just när ni öfverskridit gränsen mellan gamla
och nya salongerna och befinner er midt i
Champs-de-Mars’ sällsamma marmor- och brons-
värld, som lefver sitt stumma kroppsliga och
själsliga lif under det mäktiga ofvanljuset
från maskinhallens enorma glastak, stöter ni
på en bekant, som kanske mer än någon annan
svensk under de senaste decennierna erinrat
Paris om Sverige. Han sitter där på sin piede-
stal i ergig brons med det yfviga håret sträf-
vande åt alla himlens väderstreck, liksom de
litterära hugskotten i hans hjärna, med sfinxen
i blicken och världssmärtan kring den stolta
munnen. Äfven om ni ej känner honom,
skulle ni bestämdt gissa på August Strindberg.
Den konstnärinna, som så träffat och gripit
hans själ, är fru Agnes Kjellberg-Frumerie.
Jag har sällan sett ett så karaktärsfullt
porträtt. Låt vara, att modellen inspirerat, —
man kan nästan vara viss därpå — arbetet
röjer i alla fall dessa två för en porträttör så
betydelsefulla, men tyvärr allt för ofta saknade
egenskaper: intuition och förmåga af psykolo-
gisk analys. För att icke tala om själfva tek-
niken. Denna Strindbergsbyst betecknar höjd-
punkten af den rikt begåfvade konstnärinnans
alstring tills dato och står äfven högre än den
för resten mycket vackre och själfulle mar-
morbysten »Immaculata», likaledes utställd i år.
Tränger ni sedan genom hufvudingången
in i måleriafdelningen, skall ni snart nog hitta
friherrinnan Emma Sparres bidrag till årets sa-
long, förträffligt placeradt på cimaisen och
hedrande sin plats. Konstnärinnan har i år
endast en duk, en intagande, lifligt och anek-
dotiskt berättande genrebild »L’espion du
ménage» kallad, en ögonblicksbild, om man
så vill, snabbt uppfattad och träffad samt raskt,
skälmaktigt återgifven med denna mjukhet
och grâce i penseln, hvilka karaktärisera fri-
herrinnan Sparres bilder ur hvardagslif. Denna
täcka blondin, som lyss bakom portièren till
salongen, där herrskapet just sysselsätter sig
med ett synbarligen mycket roligt samtalsämne,
lefver här på väggen bland halfnakna eller
påklädda koketter, bland sjukliga, jolmiga eller
intetsägande lifs- och naturbilder ett sundt-,
kärnfriskt lif, och svenskt blod rinner i hennes
ådror.
De, som lärt sig värdera friherrinnan Sparres
konst, erfara en missräkning att ej bredvid
detta arbete se hennes i stor dekorativ stil
anlagda »Polardrottning», hvilket förra året i
en trängre krets väckte så stor och berättigad
uppmärksamhet, och som man torde få anse
såsom inledningen till ett nytt skede af konst-
närinnans utveckling, eller det nobla, karak-
tärsfulla porträttet af grefve Wachtmeister,
måladt förra året i Paris.
Mor och dotter på samma salong! Jag tror,
att det hör till ovanligheterna. Fenomenet
kan emellertid konstateras på årets Champs-
de-Mars-exposition, ty i samma rum, där fri-
herrinnan Sparres »Espion» är placerad, finner
ni en tafla af fru Martha Améen, född Sparre,
som här, såvidt jag vet, för första gången
dokumenterar sig såsom en högst talangfull
djurmålarinnä. Hon tycks äfven i annat af-
seende vara ett söndagsbarn, denna unga dam,
som vid en ålder, då andra sträfva och streta
i principskolan eller som nybörjare på atelierer,
utan vidare rycker in på Parissalongen, och
detta icke genom en sidodörr, utan genom den
stora hnfvudingång, vid hvilken censurens Cer-
berus noggrant vaktar.
Fru Améens »Regementshästar» är också
icke blott i och för sig ett fullgodt arbete,
utan det är också ägnadt att väcka förvåning,
när man betänker, att det är så godt som ett
debutverk och ändå visar en sådan säkerhet
i formen och en sådan förmåga af karaktäri-
stik. Den unga målarinnan har också kämpat
som en »hel karl» för sin framgång. I vin-
tras satt hon halfva dagar på »gärdet» och
målade efter naturen med stundom stelfrusna
fingrar, och själfva hästgardets officerare tyckte,
att hon var en hjältinna.
På djurmåleriets område häfdar fröken Ida
v. Schulzenheim alltjämt sin en gång förvärfva-
de rangplats. Jag tror, att det var under-
tecknad, som för några år sedan presenterade
henne för Iduns läsekrets. Hon kom då just
hem från Paris, där hon förvärfvat en medalj
på gamla salongen. Jag återfinner henne där
äfven i år, lika distinguerad, lika formbehär-
skande, lika förtrogen med djursjälen som för-
ut. Hennes »Hvita hund» är en adelsman,
och hennes pasteller äro raska, men på samma
gång genomarbetade.
En öfverraskning ! Skola de ej bli förvåna-
de, fröken Anna Palms många vänner i Stock-
holm och annorstädes i landet, när de få höra,
att den konstnärinna, som, Gud vet i hur
många upplagor, gifvit oss k. slottet och ström-
men och skärgårdens entoniga fjärdar med en
hvit ångbåt på, ett tu tre slagit sig på djur-
måleri? Men ni skulle se, hvilka förträffliga
hästar hou nu exponerar på gamla salongen,
den oförfalskade genuine parisiske arbetshästen,
sådan han kommer emot er i den sneda gatu-
labyrinten, trött, indifferent, tålig, foglig med
röda och blå fransar och tofsar på den åbä-
kiga selen, förspänd dessa oerhörda arbetsåk-
don med gigantiska hjul eller den gnisslande
omnibusen, på hvilken kusken sitter och snär-
tar under ideligt rop af ett eggande »youp,
youp! »
Jag försäkrar, att jag blef slagen inför denna
»omsadling» och — låt mig säga rent ut —
detta stora framsteg. När jag ser fröken Palms
lifslefvande, med sådan kärlek och ett sådant
herravälde öfver akvarelltekniken målade »Hä-
star på vägen mellan Saint Cloud och Sèvres»,
så undrar jag, om hon ej först nu funnit sitt
område, och om hon ej har en mission att
fylla genom skildring af detta motivrika, ka-
raktäristiska lif, som lefves i Paris långt bort-
om boulevardernas gyllene yta, hvilket likväl är
lika parisiskt som dagdrifvaretillvaron i Champs
Elysée.
Återstå till sist att nämna tre skulptriser
på gamla Salongen.
Fru Benedicks-Bruce utställer i år en stor
och ståtlig grupp i gips, »1’Obsédé», ett arbete
starkt påverkadt af den moderna franska skulp-
turskolans sträfvan till ett äkta och starkt
patos, för öfrigt en mycket duktigt löst upp-
gift.
En annan skulptris, fröken Ida Thoresen, är
lika litet tveksam att taga i tu med fordrande
uppgifter. Hon exponerar en allegorisk staty,
»Pax», realistisk i både formgifning och upp-
fattning, ett arbete, som fått en mycket för-
delaktig plats och belysning, och som är äg-
nadt att genast fästa uppmärksamheten vid
sig.
Från det monumentala till det konstindu-
striella området har fröken Ida Matton öfver-
gått i och genom de arbeten, hon i år ut-
ställer, och öfvergången har slagit mycket
lyckligt ut. Den borduppsats, fröken Matton
i år skulpterat på beställning af vicomtesse
de Suarez d’Aulan, är en utsökt objet d’art i
förgylld brons och utgöres af en del lyckligt
uppfunna och väl utförda allegoriska figurer
och grupper. Vägen tyckes med dessa arbe-
ten vara gifven för denna unga framåtsträf-
vande konstnärinna.
Paris, juni 1899.
Theodor Lindblom.
DIKTER AF SWINBURNE. FRITT
ÖFVERSATTA AF SIGRID ELM-
BLAD. III.
EROTION.
M
IN ENDA TANKE, fruktan är ditt namn.
Min ljufva fruktan, tag mig i din famn!
O, låt min sista bön af dig bli hörd
och kyss min mun, af döden redan rörd!
Utaf ditt fria lif en stund mig skänk.
Tänk ej på mig, men på min kärlek tänk,
ty den kan icke dö, och det kan jag.
Så lef ditt lif och minns ej mina drag!
Gå bort! Gå bort! Men innan än min kind
all blomstring mist, min blick af sorg är blind,
förr än du vänder dig från mig med harm,
o blott en enda kyss, en rik, en varm.
Gif bort hvar enda timme af ditt lif,
blott denna enda ingen annan gif!
Och sedan, ty jag vet du önskar så,
skall jag förutan tårar se dig gå
och endast lägga ned mitt hufvud trött
till drömmar om den gång jag först dig mött.
Min saknad skall ej göra dig förfång,
den blir så kort, min kärlek blott var lång,
den gaf mig lif, nu sorgen tar sin rätt
och hjälper mig att dö, det är så lätt.
Jag vet, att i ditt vackra ynglingshår
en annan hand i morgon leka får,
men min du varit, det tar ingen bort,
o, evigt rika fröjd, om än så kort.
Jag som så ringa är, hur fann jag väl
en enda dag behag inför din själ,
du, som är skön. O, huru glad jag är,
du enda, som i kärlek kom mig när.
Fastän du går, jag jublar än därför,
och det betyder föga att jag dör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
