Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 54. 8 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 IDUN 1899.
HÅRDA SINNEN.
D
ET VAR under ett samspråk en gammal,
nobel dam yttrade, i det bon sakta ska-
kade på det -vördnadsvärda, hvita hufvudet,
att människosinnets hårdhet alltid har sitt ur-
sprung ur jagets själfrättfärdighet och uti ego-
ismens oförmåga att väga andras rätt.
Månne ieke den gamlas definition öfver det
hårda sinnet var träffande på pricken? Se vi
icke dagligen och stundligen rundt omkring
oss uti lifvet och icke minst inom familjekret-
sarne, huru det själfviska, oböjliga sinnet firar
sina lätta, men hänsynslösa segrar, hvilka hos
de öfvervunna och besegrade i djupet af deras
hjärtan efterlämna svidande sår, fuktade af
bittra tårar, som flyta inåt, och just därför
svida dess mera.
Det finns nog mången, som vill försvara
det hårda sinnet därmed, att det är bevis på
stark karaktär och en fast vilja, men män-
niskan kan äga dessa båda för lifvet så nöd-
vändiga goda egenskaper utan att därför vara
hård, ja, ofta nog grym mot sina medmän-
niskor eller, ännu värre, mot hennes närmaste
omgifning.
Låtom oss se oss omkring, och vi skola
finna prof på dessa hårda, oböjliga sinnelag
öfverallt och i alla kretsar.
Det är icke endast de »brutala» männen,
som anklagelsen träffar, ehuru de naturligtvis
ofta nog groft försynda sig mot hjärtats och
humanitetens lagar. Nej, det är allt litet hvar
af båda könen och alla åldrar, som göra sig
skyldiga till dessa hjärtesynder, hvilka åstad-
komma så mycket bittert ondt i världen. Det
hårda sinnet bor lika väl hos den åldriga ma-
tronan som hos den unga, eleganta frun och
den majblomstrande, sextonåriga mön. Ja,
det uppenbarar sig tyvärr icke minst hos bar-
nen redan tidigt, och hör till de fel, som hos
dem äro svårast att utrota, i synnerhet då
de se dylika mänskliga utväxter i rikaste mått
florera hos sin omgifning, hvilken de i allt
söka att efterlikna.
Detta hårda sinnelag har sin djupaste rot
i vår tids stora brist på kärleksfullhet, på den
nästan totala frånvaron af offervillighet uti
det lilla. De stora offren, som synas, och af
hvilka den offrande skördar egen vinst och
ära, de fattas icke. Men att gifva efter uti
en småsak, att underordna sitt eget »jag»,
att underkasta sin förutfattade vilja en ringa
eftergifvenhet— för kärleks skull, för att glädja
en annan, nej, det förekommer sannerligen
icke ofta uti vår tid. Där saknas hjärtats
godhet i allmänhet, och dock är det just denna
godhet, som i längden skall och kan under-
hålla den kärlekseld i våra sinnen, som bör
flamma till lifvets slut.
Huru många äktenskap se vi icke olyckliga,
just till följd af de hårda sinnena. Kontra-
henterna kunna vara bra, dugliga och akt-
ningsvärda i allt, men lynnena kunna icke
komma öfverens. Den första glädjetiden för-
flyter, utan att något märks, men så på en
gång slår blixten ned, och det första åskmol-
net urladdar sig. Hvad var orsaken? Kanske
en bagatell, ett ord, en åsikt, en önskan, som
icke vann den andras bifall, och så äro slus-
sarna på en gång öppnade för missnöjets storm-
flod. Kanhända båda kontrahenterna äro af
samma hårda virke och af samma oförmåga
att gifva efter, eller i all vänlighet kompro-
missa, ja, då är det mycket illa och bot för
det onda står svårligen att få. Köld inträder
småningom å bägge sidor, man tolererar må-
hända hvarandra »för världens skull», men
med kärleken är det slut. Man kan ju be-
tvifla, att den någonsin funnits, då det var
så svårt att underordna sitt eget »jag» och
uppoffra sin själfförträfflighet.
I ett annat äktenskap är det från början
ensamt mannens vilja, som är lag och gäller
för alla. Hans hårda sinne förstår aldrig att
vika eller ge efter. Här är hustrun en af
dessa blida, veka kvinnor, som åtminstone
söka att böja sig uti allt och vara sin herre
och man undergifven. Men nog känner hon
i sitt sinne, att icke allt är så, som det bör
vara. Hon vet, att hon är sin makes jämlike
i andligt hänseende och står långt öfver honom
på hjärtats vägnar, och likväl förtrampas hen-
nes inre människa, likväl möts hennes mest
billiga önskan eller blyga, sakta framställning
med ett barskt: »Det är alldeles onödigt! Kom-
mer aldrig i fråga!»
I ett dylikt äktenskap är kvinnan den en-
samt olyckliga, och styrkes hon icke i sin
kärlek till hem och barn, så dukar hon nog
snart under, liksom blomman af brist på sol
och ljus. Måhända då ändtligen den själf-
rådige, myndige mannen får ögonen öppna
och finner, hvilken ängel han förlorat. Nu
gråter han bittra tårar, han kunde ha sluppit
det, om han hyst en gnista verklig ömhet i
sitt bröst och litet mindre själfviskhet.
De äktenskap, i hvilka ensamt hustruns
hårda sinne är det härskande, och där allt
skall dansa efter hennes pipa, höra sannerligen
icke till de gladaste. Sådana äro tyvärr icke
ovanliga, och från dem hafva nog lyckans och
fridens änglar för. alltid aflägsnat sig. Hvad
månde det vara, som danat dylika kvinnor,
så olika och aflägsnade från det kvinnliga ide-
alet? Icke kan det vara uppfostran, ty kvinno-
uppfostran i vår tid är ju god och intelligent.
Felet måste ligga djupare, i själfva tiden, i
luften, som vi andas, i denna atmosfär, i hvil-
ken födes och skapas egoism, själfkärlek, härsk-
lystoad, liknöjdhet för andras önskningar och
förakt för andras rätt.
Den myndiga frun härskar som enväldig i
sitt rike, hemmet, icke med kärlekens stilla
rätt, utan med våldets, det hårda, oböjliga
sinnets trotsiga makt. För den kvinnliga mild-
heten och ömheten finnes föga plats i hennes
hjärta, men så mycket mer för hennes eget,
stolta jag. Hon kan i sin egen tanke icke
fela, icke hafva orätt, icke behöfva öfverse-
ende, hon är uti allt sig själf nog, och hennes
stålsatta hårda sinne gör henne oemottaglig
för alla föreställningar. Till henne är det icke
värdt man ropar med skalden:
»Du göra skall, hvad hvarje ädel kvinna bör,
Försona felet med ett hjärtligt ord
Och vara fridens budskap på vår jord!»
Hon hör icke på det örat. Hon är icke
kvinna i den mening — hon är härskarinna!
— Stackars mani
Vi sade här ofvan, att de hårda sinnena
visa sig tidigt hos barnen. Tyvärr är det så,
och de söka gent emot föräldrarne att djärft
och hänsynslöst drifva igenom sin vilja och
få sina nycker tillfredsställda. När de så växa
upp, blifva de ofta små tyranner. Det gäller
ju blott att strängt vilja en sak och ernå det
med hvad medel som lagligen står till buds,
utan afseende på, om man skadar och sårar
andra. Det är mycket bra att ha en kraftig
vilja, men hänsynslöshet är ett fult fel och
lämnar endast sorg i sina spår, och ett hårdt
sinne misspryder så väl man som kvinna och
gör hjärtat oemottagligt för alla ädlare impul-
ser och vekare känslor. Världen är så full
af egoism och själfförträfflighet, att den san-
nerligen behöfver uppblandas med några till-
satser efter ett gammalt recept, hvaribland
finnas sådana ingredienser, som heta godhet,
kärlek, öfverseende, tillmötesgående och offran-
det af det egna »jaget» för andras lycka.
Vi begära blott en liten del af lifvets sötma,
som ännu möjligen finnes. Hårda sinnen komma
nog fortfarande att förläna världen sin skarpa
bäskhet, ty det är en lifskraftig krydda, som
»står sig».
Adolf Hellander.
E
n sjuksköterskas minnen.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF
GERDA WIGSTRÖM. IX.
EN INVIGNINGSFEST. SYSTER MARTHA.
E
N SYSTERINVIGNING ägde rum en dag
i slutet af januari. Öfver allt hvilade
en högtidlig stämning. En ny syster skulle
inviga sitt lif åt den lidande mänskligheten,
och, fastän det ej var klosterlöften, som skulle
afläggas, voro de dock mycket allvarliga och
bindande. Och ej mer än ett par gånger hade
det händt, att en »syster» lämnat Augusta-
Hospitalet för ett annat kall. Här, om någon-
städes, tycktes man i deras bästa mening till-
lämpa orden: Noblesse oblige.
KI. 6 e. m. samlades vi alla i kyrkan.
Kejsarinnan Augusta med svit infann sig där
liksom också »die Vorstandsdamen», samt lä-
karne, den nya systerns anhöriga och närma-
ste vänner. Kyrkan var rikt upplyst samt
prydd med blommor och bladväxter. Under
psalmsång och orgelmusik inträdde »die Frau
Oberin», förande vid handen profsystern, nu
för första gången iklädd systerdräkten: blå
klädning med en rundskuren, till midjan ned-
fallande krage, hvit mössa med en bred veck-
ning omkring samt hakband och kring halsen
en nedviken, hvit krage.
Syster Helene, som bar en myrtenbukett i
handen, fördes fram till altaret, där hon in-
för prästen aflade sina löften att ägna sitt lif
åt de sjuka. Efter denna enkla, gripande akt
framträdde kejsarinnan, kysste den nyinvigda
och hängde det i ett bredt, svart moaréband
fastsatta ordenstecknet om hennes hals. Detta
tecken bestod af ett stort silfverkors med det
»Röda Korset» i midten, omgifvet af sjuk-
husets valspråk: Rom. 12 kap. 12 v.
Efter slutad högtidlighet firades systerns in-
vigning med en festmåltid i systrarnas matsal.
Bland alla de goda, kära minnen, jag har
från Augusta-Hospitalet, står dock bilden af
syster Martha v. Arnim främst. Ja, jag kan
säga, att det hvilar något förklaradt och strå-
lande öfver denna kärleksrika, ovanligt begåf-
vade kvinna. Syster Martha var »Frau Oberins»
egen syster samt hade i likhet med den se-
nare utmärkt sig under krigen. Hon hade
midt under striden uppsökt de sårade och,
fastän hon var af en smärt och fln kropps-
byggnad, hade hon visat en styrka och ut-
hållighet, som voro underbara. Alltid var hon
så vänlig och glad, och ur de vackra ögonen
strålade ett ljus, som värmde och lyste upp
vägen för alla, som voro lyckliga att få vara
i hennes närhet. De månader, jag fick arbeta
under henne, voro så innehållsrika i mer än
ett afseende.
En eftermiddag voro syster Martha och jag
sysselsatta med rengöring af instrumenter, då
vi fingo höra en mansröst, som på franska
frågade efter syster Martha. Hon bad mig
gå ut och höra, hvem det var. Det var en
gammal fransk officer, som stod där ute, rak
och allvarlig. I handen höll han en stor bu-
kett af hvita liljor, sammanbundna med siden-
band i de franska färgerna. I detsamma kom
syster Martha själf ut. Med ett uttryck af
öfverraskning och djup rörelse utbrast hon:
Ȁr det verkligen ni, herr general, kommer ni
HUSMÖDRAR
som önska ett verkligt_delikat kaffe, som dessutom ställer sig både drygt och billigt,
köpen GRAFSTRÖM & C:os Ångrostade Kaffe.
—— Regeringsgatan 31. — Storkyrkobrinken 8. — Qötgatan 9. ——
3-3 tn
St 03
S « t»
T3 O
C Q)
■Un
0
S3
cg
s
33 -S
SB »s
g*
kl
. Vt
• <Si
0 *ö
a ti
0*
h
-Ö ’S
© I
i,; :eS
Vi
P<
eS
>>
ti
u
«O
Cg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
