Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 56. 15 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 56 (631). LÖRDAGEN DEN 15 JULI 1899. 12:te Arg.
^ CUÅ.
ILLÖSTRERAD ifTI DN ING
FÖR ■ KVINNAN OCH - HEnnET
11131
"’’im
m- ■■
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: UTGIFNINGSDAGAR ;
REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : BYRÅ OCH EXPEDITION: KOMMISSIONÄRER
Idun ...............................l-~— —
Iduns Modetidn.med plan-
scher OCH HANDARB. ...
KR. 5: —
» 5: —
HVARJE
ONSDAG OCH LÖRDAG.
FRITHIOF HELLBERG
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPNA KL. 10—5.
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
Stockholm,
Iduns Modetid, utan pl. » 3: — LÖSNUMEMRPRIS : 8 ÖRE. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646. Iduns Kungl. Hofroktryckeri.
ANNA M. ROOS.
/
Selma Jacobsson foto.
UR VÄL jag ser framför mig pe-
ristylen i Högre lärarinnesemina-
rium på min tid! Föreståndarinnan,
fröken Regina Pallin, stod vanligen
i dörren till »kritikrummet», med
sin på samma gång stränga och välvilliga blick
och sitt hjärtegoda leende följande »barnen»,
seminaristerna, där de med armarna kring
hvarandras lif, två och två eller tre och fyra
i bredd, gladt sorlande fulländade det tradi-
tionella kretsloppet kring ljusgården i pelar-
gångens midt eller, med hufvudena tätt ihop,
klungade sig i någon vrå kring en med värde-
fulla nyheter och färska undervisningsrön lad-
dad kamrat. Ur sparfkvittret af unga och
glada flickröster, stundom sekunderade af man-
liga stämmor, stego tidt och ofta klingande
skratt som lärkdrillar upp emot glastaket. Då
och då vek man vördnadsfullt åt sidan för en
mötande lärare eller lärarinna, då och då kor-
sades ens bana af en trupp normalskoleelever
från de högre regionerna på väg till sång- eller
gymnastiksalen. Sedan återtog ungdomsström-
men sitt ett ögonblick afbrutna lopp för att
vid ljudet af stora ringklockan blixtsnabbt dela
sig i grenar, en. för hvardera af seminariets
tre afdelningssalar.
Lofvande och framtidsrika voro många af
den dåtida generationen. Så märktes i kam-
ratflocken Selma Lagerlöf, med tung, svart
fläta, djup, fjärrskådande blick och ljusa skalde-
tankar bak den breda pannan; där drömde
Jane Gernandt-Claine, blåögd och solhvit, kan-
ske om de sällsamma länder och öden hon en
gång skulle skildra; där gnolade Alice Tegnér
med inspirerad blick sånger och visor, i fru-
kostlofvet vid pianot interfolierande dem med
af henne själf komponerade musikaliska skis-
ser öfver kamraterna, och där arrangerade
Anna Roos, med det själfulla, bleka ansiktet
och de mörka, gåtfulla ögonen, små litterära
fyrverkerier inför en klick själsfränder, hvilka
hälsade hennes prestationer med jubel, äfven
då de oförhappandes fingo sig en och annan
liten vänskaplig raketståug i hufvudet.
Anna Roos — hvad hade egentligen drifvit
henne, enda dottern i det ansedda ämbets-
mannahemmet, in på seminarium, innan ännu
frågan »hvad skall du bli?» hunnit varda brän-
nande äfven för flickor i hennes samhällsställ-
ning?
Icke håg för lärarinnekallet, åt hvilket hon
aldrig ägnade sig annat än tillfälligtvis, utan
ett starkt begär efter vetande och en utpräg-
lad lust för studier.
Af sina föräldrar, generalpostdirektören Adolf
Vilhelm Roos och hans maka, Sofia Maria
Nordenfalk, hade Anna ärft rika anlag, som
fingo en mångsidig och harmonisk utbildning.
Hon var enda systern bland fyra bröder. Om
sin barndom har hon låtit oss få veta en del
genom några i tidningar och tidskrifter införda
skildringar, i hvilka hon tecknar små muntra
upptåg och äfventyr, med ett själfironiserande
löje yppar sina naiva och högtflygande barna-
drömmar om hjältebragder och hjältedåd samt
låter oss ana sin ensamhetslängtan — för hvil-
ken hennes trånad till Robinsons obebodda ö
var en exponent — och sin lidelsefulla känsla
för naturen.
Från sitt åttonde till sitt tolfte år deltog
Anna Roos i en privatkurs för flickor, där hon
gjorde sig känd för sin ystra fantasi och sina
dristiga hugskott, hvilka sällsamt kontrasterade
mot hennes blida och drömmande naturel.
Lätt hade hon att lära, brinnande vetgirig var
hon, och läsa »bredvid» gjorde hon, tills hon
i kamraternas ögon stod omgifven med en
nimbus af lärdom. Efter att likaledes med
påfallande lätthet hafva genomgått de tre hög-
sta klasserna i Ahlinska skolan- kom hon vid
sjutton års ålder direkt in i andra seminarie-
afdelningen.
Med Anna Roos inträngde friska vindar i
kamratkretsen. Tillsammans med åtta litterärt
intresserade seminarister bildade hon en före-
ning, i hvilken medlemmarna uppläste sina
diktalster — Anna själf bjöd på en hel serie
dikter, de flesta gående på bellmansmelodier
— och där man först och sist spelade teater.
Att Anna Roos med sin otroliga lätthet att
skrifva vers, sin snabba uppfattning af det
komiska och sin förmåga att agera skulle in-
taga en dominerande ställning inom sällskapet,
var naturligt. De teatraliska föreställningarna
ägde vanligen rum under frukostlofvet uppe
på seminarievinden, »nordanvinden» kallad,
eller nere i »kemikum». Mest lycka gjorde
»Påfvedömets regress, världshistoriskt skåde-
spel i fem akter». I detta, som sträckte sig
öfver en tidrymd af två hundra år, spelade
Anna Roos — skådespelets upphofsman —
utom kardinal successive tre påfvar: den mun-
tre Clemens V, som, prydd med en guldpappers-
tiara och omgifven af sina kardinaler, satt i
Avignon och rökte cigarretter, drack skum-
mande sockerdricka ur kemiska spetsglas och
sjöng glada visor på operettmelodier, den
käcke f. d. sjöröfvaren Johannes XXII, hvil-
ken uppträdde jämte sina båda medpåfvar
(tre påfvar samtidigt inne på scenen — något
enastående i teaterns annaler 1), alla med stor
patos bannlysande hvarandra, och den af kon-
cilier oroade Eugenius IV.
Från seminarium trädde Anna Roos direkt
ut i sällskapslifvet. Enligt öfverenskommelse
skulle hvar och en af seminaristförbundets
ledamöter årligen författa en krönika öfver
sina upplefvelser och därmed uppbygga sina
åt alla väderstreck skingrade kamrater — en
plan, som likväl ej mer än en gång sattes i
verket. I sin rapport hade Anna Roos det
för en nydiplomerad seminarist mindre van-
liga nöjet att bland annat beskrifva sin —
presentation på hofvet.
Men vid sidan af stora världens nöjen ägnade
hon sig med ifver åt allvarliga sysselsättnin-
gar. Så förestod hon under en följd af år en
söndagsskola för fattiga barn från Klara och
Kungsholmen. Att denna skola icke som de
flesta andra dylika hade någon pietistisk an-
strykning, var helt naturligt, ty Anna Roos
hyste redan då den lefvande öfvertygelse om
nödvändigheten att, med nedbrytande af dog-
mernas skrankor, återgå till kristendomens
enkla och ursprungliga former, som hon ut-
talat i Here af sina dikter. Framför andra
studieområden lockade henne historien och
språkkunskapen. Hon fördjupade sig med hän-
förelse i den klassiska forntidens och medel-
tidens historia; med Orienten, för hvilken hon
i sin diktning röjt så mycken förkärlek, syssel-
satte hon sig särskildt. Redan vid fjorton
års ålder hade hon på egen hand börjat läsa
grekiska, samtidigt hvarmed hon i ungdomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
