Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 56. 15 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
entusiasm lärde sig utantill delar af Iliaden
och Odysséen. Sedermera studerade hon efter
hand italienska, spanska, portugisiska, latin
och turkiska, och en tid funderade hon att på
allvar ägna sig åt studiet af jämförande språk-
vetenskap. Därjämte målade hon med utpräg-
lad fallenhet för olika lärare — samt författade,
det senare dock blott i djupaste hemlighet.
Skrifva, i bunden form, hade hon gjort, så
långt hon mindes tillbaka. Men hon hade dolt
sitt författarskap, som man döljer ett lyte eller
sitt ljufvaste lifshopp. Seminariekamraternas
friska sympati hade lockat henne till yster
vitterlek; men »de djupa känslornas orgel-
musik» slöt hon ännu skyggt i sitt hjärta.
År 1885 åtföljde Anna Roos sina föräldrar
till Lissabon, där hennes far bevistade världs-
postkongressen. Därifrån styrde hon kosan
till Spanien och Schweiz, hvarjämte hon se-
nare besökte Tysklands härligaste nejder, Frank-
rike, England och andra länder.
Djupa och afgörande lifsintryck mottog Anna
Roos under sina vidsträckta resor. Fint och
själfullt, i mjuka, välljudsrika tonfall har hon
skildrat stämningar och episoder från dessa
vallfärder i sin 1894 offentliggjorda diktsam-
ling, kallad »I gryningen, sånger och ballader
af Alfaro», ett urval bland de dikter hon skrif-
vit under skilda perioder. Förstlingsverket,
som för öfrigt innesluter författarinnans hela
varma och upphöjda lifsåskådning, möttes från
somliga håll af en tämligen omild kritik, från
andra däremot af djup sympati. Så skref
Viktor Rydberg till en vän om den för honom
fullkomligt okände författaren och hans dikt-
samling :
»En anmälare . . . har talat om dessa dikter
som efterklangspoesi, men glömt tillägga, att
den större delen af dem icke är det, och att
intryck från .äldre skalder äro hos en debutant
naturliga. Om ej ett eko från ett äldre sång-
arsläkte dröjde kvar hos det närmast följande,
vore detta en dålig orlofssedel för det äldre.
Däri ligger ett föreningsband emellan dem och
en tacksamhetsgärd, på hvilken originaliteten
ingenting förlorar. Äfven originaliteten är nå-
got, som är underkastadt tillväxtens och utveck-
lingens lag. Ett nära liggande exempel här-
på är Tegnérs äldre dikter. Att Alfaro icke
saknar originalitetens gåfva är alldeles säkert.
I somliga af hans poemer har den redan
slagit ut i blom.
Flere af dessa »grynings»-sånger, såsom
»Pingstmorgon» och »I stjärnekväll», läste jag,
utan ringaste öfverdrift sagdt, med förtjusning.
Alldeles förträffliga äro också dikterna med
fornnordiskt ämne och i fornnordisk dräkt.
Läs t. ex. »Svipdag hos Mimer» ! Huru fin och
vacker till idéen — aldrig kunde visdoms-
brunnens väktare besvara sin framställda frå-
ga bättre — och hvilken sällspordt musikalisk
fulländning i tonmålningen!
Några ord tillslut! En ädel bok, betyder något.
När helst ett nytt verk af ästetisk halt före-
ligger, är min första fråga, om det skall höja
eller sänka själsstämningen hos mitt folk.
Alfaros dikter höra till de själshöjande.»
Ett halft år senare utgaf Anna Roos, denna
gång under sitt eget namn, novellerna »Tysta
djup», fagra prosadikter i österländsk, grekisk
eller fornnordisk dräkt, »veka och blida, med
varm och drömmande blick». Hufvudtemat
i dessa skisser är kärleken, den djupa, skälf-
vande, förtegna hängifvenheten, som, närd af
tystnad och ensamhet, »bygger i Dybden» —
från värld till värld. Typen för denna oänd-
ligt rörande och vemodsfulla ömhet är den
lilla österländskan Yarizme, den af tystnadens
gud förtrollade, som tigande och ångestfull
flyr från sin älskade, medan hela hennes själ
ropar efter honom . . . »Men guden Horgun
blickar med orörliga, gåtfyllda ögon långt ut
öfver Yarizmes hufvud, ut öfver tigande vid-
der, hän mot stumma fjälltoppar, täckta af
evig is.»
Ofversatt af författarinnan, utkom hela no-
vellsamlingen ett par år efteråt på franska och
mottogs särdeles gynnsamt af franska kritici.
»Dessa sagor äro förtjusande, några inströdda
dikter äro utsökta,» säger Charles Recolin i
»Le Signal». Och professor Auguste Sabatier
skrifver i »Le journal deGénève»: »De kvin-
nor M:lle Roos skildrar äro af en alldeles sär-
skild typ. De ha en skygg stolthet, en trot-
sig kyskhet, en stum lidelsefullhet, som man
kanske oftare möter i norden än i södern.
Alla dessa sagor berätta oss i grunden samma
historia, och de uppenbara för oss ett af de
djupaste dragen i kvinnohjärtat. Däraf deras
originalitet, deras mänskliga sanning. Tilläg-
gom, att de äro mycket korta, mycket skif-
tande i form och i färg, än insamlade i nå-
gon nordisk saga, i någon töcknig legend, än
i Österlandets ljusmättade scenerier. Detta
ger dem en stor charme. De ha också de
två egenskaper, som utmärka goda berättel-
ser : de rycka oss med sig, och de komma oss
att tänka.»
Samtidigt med »I gryningen» sände Anna
Roos »Lilla Elnas sagor» ut i världen. Fröna
till dessa, som hon under barndomens frilufts-
och drömlif samlat i skog och mark —■ före-
trädesvis i den väna smålandsbygden Tjust,
dit också många af hennes sagor äro förlagda
— hade i åratal legat nedbäddade mjukt och
varmt i hennes af all världens sagoflöden ge-
nombrusade fantasi. Och när slutligen »faster
Anna» satt med sin älskling lilla Elna på
knäet, öppnade de sina hjärtblad och spirade
upp kring den lilla i form af markens fagra-
ste blomster.
Anna Roos’ senare sagosamlingar, »I Hvita-
vall» och »Luve Lulls sagor», äro skrifna i
samma friska och mildt glädtiga anda, i sam-
ma kärlek till och förståelse af barnen. Det
är icke några dussinsagor författarinnan be-
rättar: hvar och en bär sitt särmärke utom
prägeln af svenskt eller orientaliskt kynne,
hvarjämte i många, såsom i sagan om Mirza
Mender, kejsarens son af Samarkand, ligger
förborgad en djup tanke. Hennes sagofigurer
äro heller inga genomsnittstyper : både män-
skobarn, blommor och djur äro kärleksfullt
individualiserade, liksom hvarendaste tomte-
gubbe står på sina egna ben och hvarenda
liten älfva har sitt hufvud för sig. Detta
jämte den konstnärliga, af äkta sagoskimmer
öfvergjutna stilen gör Anna Roos’ sagor och
icke minst hennes bland dessa inströdda skälm-
ska och naiva små visor, som så lätt fästa
sig i barnaminnet, och af hvilka vi här med-
dela en, kallad »Mariæ nyckelpigas bekymmer»,
till verklig litteratur, värderik, roande och be-
gärlig för både stora och små.
Mariæ nyckelpiga satt och grät på ett blad:
»Inte kan jag — inte kan jag nånsin blifva glad.»
»Men, kära lilla nyckelpiga,» majbaggen sad’,
»hvarför kan du — hvarför kan du inte blifva glad?»
»Jo, sex svarta prickar på kjolen bär jag ju,
och modet i år — ack, det är att bära sju!»
»Åh, kära lilla nyckelpiga, gråt inte sål
»Jag tycker,» sa’ majbaggen, »att du är söt ändå!»
»Åh, tycker du det?» sa’ nyckelpigan och log.
»Ja, kanske — ja, kanske, att sex.prickar äro nog.»
Sedan någon tid tillbaka är Anna Roos re-
daktionssekreterare i den högt skattade och
väl redigerade tidskriften Ord och Bild.
Et après? Tora Kjellberg.
DIKTER AF SWINBURNE. FRITT
ÖFVERSATTA AF SIGRID ELM-
BLAD. IV.
ROCCOCO.
M
ED HANDSLAG och med löjen,
med kyssar och med gråt,
så ända stundens nöjen,
och så vi skiljas åt.
Du kan ej vägar ena,
som en gång åtskils gå,
ur smärtans skal, det fräna,
ej glädjens drufsaft få.
Hvad skola gudar sända,
som se vår kärlek tom,
sin nåd åt dig kanhända?
Åt mig sin vredes dom?
Ack, glöm dem lätt till sinnes,
Glöm hösten för april!
Glöm, att jag ännu minnes,
Minns, att jag glömma vill.
Låt oss den tid förlåta,
som kysste kall vår glöd.
Yi ha ej skäl att gråta,
fast kärlek sof sig död.
Vi sugit från hans hjärta,
tills själen känt sig nöjd,
hvarenda suck af smärta,
hvartenda slag af fröjd.
Dröm, att den mun, som stelnat,
kan lifvas af en kyss!
Dröm, att det sår har helnat,
som ödet slog oss nyss.
Säg, att den ömhet finnes,
som vi till grafven dömt,
men icke att du minnes,
och icke att jag glömt.
Vår fagra kärlek svunnit,
ty så är kärleks sed,
och heta tårar runnit
på kalla kinder ned.
Ur ledans torra rötter
kan blomma ljuflig lust,
och glädjens nakna fötter
sig två i sorgens must.
Låt dina tankar sola
sig i vår brutna tro.
Men röda rosor skola
uti december gro,
och julifrost skall finnas,
där man om blommor drömt,
den dag, då du skall minnas,
den dag, då jag har glömt.
Vi gett med fröjd och tårar
och smidigt kärlekssvek
ett rum åt nya vårar,
ett rum åt nytänd lek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
