Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 57. 19 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lDUN 1899. — 2
Då stormen i dödslilockan dånar,
du lyss som till jublande låt,
och 1er som åt solljus om våren
som blomman åt västanvindskåren,
ditt löje den modlöse hånar,
som Irädes för vågens försåt.
Då stormen i dödsklockan dånar,
du lyss som till jublande låt.
Dock vågornas skumvingar slakna,
och vågornas lifspuls blir svag.
I lidelse uppåt de svalla,
i kraft, som är bruten, de falla.
Likt sländor till lifvet de vakna,
att födas och dö på en dag,
ty vågornas skumvingar slakna
och vågornas lifspuls blir svag.
Men, broder, dig vingarna ’bära
i lust öfver mörknande haf.
Ditt hjärta det klappar och brinner,
då vågen lik bubblan försvinner,
din styrka har. kraft att begära
lång frist från förgängelsens kraf,
ty, broder, dig vingarna bära
i lust öfver mörknande haf.
Dig hinna ej ängslan och oro,
du ställer långt högre din flykt.
Långt högre än längtan och fruktan,
än stolthet och stolthetens tuktan.
Vi arme, om slika vi voi’o,
som nästen här nere ha byggt.
Dig hinna ej ängslan och oro,
du ställer långt högre din flykt.
I längtan vi söka dig följa,
du världsrymdens jublande barn.
Vårt lif är blott drömmen om döden,
bland snäcktröga krypande öden,
i töcken, som dagarna hölja,
vi vinglösa kastade flarn.
I längtan vi söka dig följa,
du världsrymdens jublande barn.
Säg, lyster dig skepnad ej byta.
Jag ger dig, hvad rikast jag fick.
Tag sångerhas vildvuxna honung,
men gif mig ditt lif af en konung,
de vingar, hvars krafter ej tryta,
din härdade solstarka blick.
Säg, lyster dig skepnad ej byta?
Jag ger dig hvad rikast jag fick.
GODT LYNNE.
O
M VI NOGA gjorde oss reda för, hvar-
för somliga människor äro så afhållna,
och hvarför de liksom sprida ljus och värme om-
kring sig, så att alla finna glädje och trefnad i
deras sällskap, skulle vi helt säkert finna orsaken
till stor del vara deras jämna och goda lynne.
Ty ett vänligt leende, ett uppmuntrande ord
verkar likt solstrålar, och hvem vill därför ej
komma i beröring med de människor, hvilka
liksom lifva och värma. I deras sällskap tycka
vi oss nästan glömma ledsamheter och miss-
räkningar och finna oss omedvetet väl. Detta
glada sinne, detta själens solljus kan likaväl
framkallas som något annat, och detta borde
man allvarligt beflita sig om att förvärfva;
ty få äro så lyckliga, att de aldrig erfarit
ledsamheter. Det är själfviskt att gå och
rufva öfver egna sorger och hängifva sig åt
modlöshet och dåligt lynne samt förbittra lif-
vet för sin omgifning. En sådan person om-
talar så ofta sina pröfningar och svårigheter,
att vi till slut tröttna på hans jämmer och
nästan få det intrycket, att sorgen också kan
vara en njutning.
När allt kommer omkring, så är det goda
lynnet blott ett bevis på, huru tåligt och mo-
digt man kan betrakta lifvet. Hemligheten
består däruti, att man tappert och med jämn-
mod bär de oundvikliga bördor, som påläg-
gas oss, att man bestämdt föresätter sig att
ej knota eller klaga för att icke göra en
mörk värld än mörkare för vår omgifning.
Men skulle sorgen stundom liksom öfverväl-
diga dig, så lätta ditt hjärta inför en del-
tagande vän eller gå in i din kammare och
slut dörren till, gråt ut i ensamheten och bed
den bäste vännen om hjälp till att bära dina
bördor, och helt säkert skall du sedan finna
dem lättare. Försök därpå att med förtröstan
och efter bästa förmåga fylla dina dagliga
plikter och vara trogen i ditt kall samt visa
ett gladt och vänligt ansikte. Ty det dåliga
lynnet är liksom ett moln — det fördunklar
ej endast din egen stig, utan äfven andras.
En af mina barndomsvänner, hvilken var
nog lycklig att se lifvet från dess ljusaste
sida, sade en gång till förklaring öfver denna
ovanliga företeelse: »Du vet, att jag i egent-
lig mening ej har något så särdeles att glädja
mig öfver; men jag har fattat ett fast beslut
att ej förmörka en annans stig med mina
sorger. Jag har försökt att låta enhvar, som
kom i min närhet, gå ifrån mig med ett eller
annat glädjens ord eller en deltagande tanke;
och då lycka skapar lycka, så är jag själf
lyckligare, än jag skulle hafva blifvit på något
annat sätt; i alla händelser lyckligare än ge-
nom att sätta mig ned och begråta mitt
eget öde.»
Glädjen bör höra hemma i hvarje hjärta,
isynnerhet hos kvinnan. Hvad det betyder
för en man att om aftonen komma hem till
en god, vänlig hustru, det känner blott den,
hvilken ensam försökt kämpa lifvets hårda
strider. Om man har lycka med sig, är gläd-
jen dubbelt stor; men drabbas man af olycka,
så är hustruns kärleksfulla deltagande som en
lysande stjärna i mörkret. Men om hon däre-
mot klagar och förebrår, så kan hon utsläcka
den sista gnistan af mod och hopp i ett hårdt
pröfvadt hjärta, där hon eljes skulle hafva
kunnat ingjuta förhoppning och nytt lif samt
lust att upptaga kampen ånyo.
En moder, som vill fylla sina plikter mot
sina barn, bör aldrig tillåta dem att växa upp
nyckfulla, misslynta, retliga och ovänliga; ty
gör hon det, har hon glömt den första for-
dran, som kan ställas på henne. Hon har då
på förhand beröfvat sina barn utsikterna att
segra i lifvets kapplöpningar. Ett godt lynne
är i sanning det allra nödvändigaste för att
vinna förnöjsamhet och framgång och förvärfva
sanna vänner. Må vi därför med allvar beflita
oss om att tillkämpa oss detl
Bien.
LOVISA PETTERKVIST I EUROPA.
RESERREF FÖR IDUN. RREF VI.
UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR!
J
AG har sett sä förfärligt mycket vackert. — Om
jag bara visste, hvad jag skulle börja eller sluta
med — —
Betänk, att jag varit två tusen och några hundra
meter högt uppe i luften — på en Alp, Rochers
de Naye — alldeles ensam, i sällskap med några
engelsmän, och tittat genom en kikare för en francs
titten och sett en af Schweiz’ mest sebara vyer.
Hela horisonten alldeles böljade af hvitskimrande
alpspetsar, af hvilka de märkvärdigaste voro Wetter-
horn och Finsteraarhorn, och Gud vet inte allt för
ena mera horn.
Så sågo vi också på afstånd »Jungfrun», den
stackars fattiga Jungfrun, som håller på att fä sig
en funikular kring halsen, hon med, och det fast
hon reser sig 4,166 meter högt öfver människorna
och bär en krona af evig is.–––Till den kronan
lär man ska komma att lyftas med hiss!
Tänk, hvilken själsnjutning att komma upp till
det Guds undret på samma vis, som man kommer
upp till södra teatern!
Människorna äro outtröttliga i sin vilja att få
trampa på allt.
»Hissen» lär komma att kosta tio millioner francs.
Tio millioner! Och ändå säger man, att Schweiz
är ett fattigt land?
Det är naturligtvis kommunen, som — — Men
jag måste lämna »Jungfrun» åt sitt öde, efter hon
bara hägrade långt borta som en sky af silfver.
Men Wetterhornet och Finsteraarhornet såg iag rik-
tigt utmärkt bra.
Den första är en glänsande bergsborg, 3,703 me-
ter hög och med istappar till vindbrygga, och den
senare –––––
Men, hvem kan obeskrifva slika naturens mäk-
tiga kraftprof — ? Åtminstone inte kan jag!
Tänk, en sådan tur vi hade! Luften var alldeles
klar och himlen en lång stund utan moln. Hade
jag inte först och främst köpt ett brefkort, skrifvit
och skickat af det till Ruffen, hade jag fått se
hela Alpkedjan utan slöja, något som är mycket
sällsynt. — Men det hade väl varit skamligt att
lata honom vänta, om också bara för några minuter.
Vi åkte dit upp på »järnväg», fast vi hade loko-
motivet fastsatt bak.
Det var inte alls behagligt att höra det där
»puff, puff» i ryggen.
Jag tycker, att man har en viss rättighet att
fordra, att lokomotiv, vid olyckshändelser åtmin-
stone, först och främst skola döda sig själfva.–––
Det här var ett lömskt sätt att komma ifrån saken.
Vi kilade genom en tunnel, gräfd under ett hotell,
och genom en annan, gräfd genom foten af ett
berg. Fast egentligen kilade vi inte, utan frustade
och stångade oss framåt.
Nej, jag tycker inte alls om att så där bli skju-
ten i ryggen uppför branter. Jag tycker inte om
det alls.
Tyst och mäktigt var det där uppe––– O, så
mäktigt! Jag kände mig mindre än det minsta
kryp, och när molnen så kommo nedtågande i stora
flockar och lade sig nedanför fötterna på mig —
ja, då började jag att storgråta.
Glad var jag, när jag var nere i Caux igen, där
min vän väntade mig.
Det är inte alla människor, som tåla vid att
känna molnen under fötterna på sig.–––
Oaux är härligt. Hotellet ligger som ett slott
på en kulle och är så genombaddadt af sol, att
det gnistrar i knutarna.
Rochers de Naye — en af hufvudutsikterna i
Oaux, är ett af de märkvärdigaste berg, som finnas
i Schweiz, ty det har fått inte bara tänder, utan
tvillingar: »Les Chamaux».
Tvillingarna ligga alldeles för sig själfva, en bit
från mamman, och är en daglig bestigningsort för
de riktigt gångstarka gästerna i Caux.
Och hur backen tar sig ut här uppifrån, se’n!
Härifrån sedd är den minsann ingen tenntallrik
längre, utan ett blått innanhaf, åtminstone ibland,
när moln, dimma och luft mjuka upp alla konturer.
Ibland är den också en bit blå sammet, »mot
hvilken Savoyer-alperna stöda sin konungsliga fot».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
