Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 57. 19 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
Och hvilken växling se’nl Aldrig vet man ens tim-
men förut, hur utsikten skall forma sig timmen
efter. Det är, som om evigt nya kulisser skötos
fram ur molnen, kulisser af en sä öfvermänsklig
färgprakt och skönhet, att — —
När vi kommo, var det godt om snö — också
»luschade» engelsmännen så mycket de orkade.
»To lusch», betyder att åka kälke och lär komma
af det franska ordet »luger», säger min vän.
Hvar ordet kommer ifrån, rör mig inte en smul.
Hufvudsaken var kälkåkningen själf, och den var
verkligen stor-europeisk! Tänk sig, herrskapet, en
kälkbacke två kilometer lång, jämnslutt, utan en
enda knix, och alldeles full af små kälkar, lastade
med rutiga herrar med damask’ben och randiga
damer i flor och muff.
Styra kom aldrig i fråga, det gick på Guds för-
syn — och det gick som vanligt bra.
Gamla och unga åkte.
Ja, det får jag då lof att säga, att i fråga om
att roa sig äro engelsmännen riktigt älskvärda.
Jag ville se, jag, våra gamla och unga herrar,
om man till nöje bjöd dem att bestiga berg om
morgnarna, åka kälke om dagarna och leka lekar om
kvällarna — och allt detta utan att få sticka emel-
lan med vare sig litet punschdrickning eller litet
kortspel?
Visst är, att så snart jag kommer hem, så ska
Buffen och jag börja att åka kälke, om det så är
midt i rötmånaden.
Det är minsann inte skäl att ens en enda dag
uppskjuta ett så utmärkt nöje nu, när jag vet, att
det är ett utmärkt nöje, hviiket jag aldrig har ve-
tat förut.
Grand Hotel Gaux skötes med samma ordning
som en preussisk kasern. Tack tu, tack tu! Vete
Gud, när människorna arbeta. Aldrig märker man
något, och det, trots att all mat till ibland 150 per-
soner hämtas med vagnar från Montreux.
Allt, hvad man kommer öfverens om, får man
där af bästa beskaffenhet ; allt, hvad man inte kom-
mer öfverens om, med. Ja, allting är af »bästa»
beskaffenhet — priserna med. Värst var att be-
höfva betala 50 centimer extra om dagen för att
få dricka sin fattiga kaffetår på säng och så att
nödgas ge ut 50 centimer för hvarje gång man
ville låta väga sig.
Och det skamligaste var, att de togo lika mycket
för min vän, fast hon vägde bara hälften. Jag sa
dem, att det var skamligt, men det hjälpte inte en
smul, utan måste hon punga ut med sina slantar
hon med.
Nå ja, alltid skall det vara något att knarra öfver;
Caux är härligt, trots det preussiska regementet,
och bra roligt var det att så där komma engels-
männen in på lifvet.
Men att skilja på fruntimren, förr än efter kloc-
kan 7 på kvällarna, »när cheviots-pupporna förvand-
lades till skimrande sidenfjärilar», kunde jag aldrig
lära mig. Det är rysligt, när en hel nation tar sig
före att kläda sig precis på samma vis, och är jag
säker, att deras män och bröder ofta begå de mest
upprörande misstag. Hvad däremot det där modet
att klä sig i det bästa man har om kvällarna, och
som jag först tyckte var så fnoskigt, så är jag all-
deles tokig i det nu. Det är så poetiskt — och så
är den tanken så fin. Hemmet skall för den ar-
betströtta maken vara den sköna oasen; hustrun
hans vackraste dröms vackraste verklighet. Och så
skall det vara blommor på bordet och tint dukadt.
O, om jag efter detta bara kunde förmå Buffen att
klä sig i frack till hvarje middag och Nilla att passa
upp med bomullsvantar på fingrarna! Men jag
fruktar det blir omöjligt. Litet toalett kan jag ju
göra själf (oförmärkt!) men —1
Nå ja, jag får trösta mig med barnbarnen. Att
de från och med min hemkomst hvarje dag skola
komma till middagsbordet med ombytta skodon,
rena händer och dito kragar och borstadt hår, det
lofvar jag mig! I fråga om properté kunna vi väl
då åtminstone uppfostra vår ungdom på ett poetiskt
vis. Få barn bara ovilja mot det fula i smått, så
tänker jag, att de som stora ha lättare få ovilja
emot det fula i stort! Ingenting är betydelselöst i
denna världen — inte ens ett mod, som, öfverdrif-
vet, blir en hörda, rätt uppfattadt, blir ett behag.
Medan jag skrifver om Caux, vill jag nämna,
fast det hvarken är vetenskapligt eller uppfostrande,
att jag där höll på att bli ihjälslagen af ett skåp,
och att flere af engelskorna då voro så rara och
vänliga, att jag aldrig kommer att glömma det.
Hotellet däremot visade sig vid det tillfället hvar-
ken ledset eller på annat vis tillmötesgående, hvar-
för det inte är skäl att på något vis repetera denna
min aktion, ifall någon af herrskapet ämnar sig dit.
Bredvid Caux, nere i en dal, och mycket skyd-
dadt mot vind, ligger »Les Avants», ett gammalt,
som det sägs, godt hotell, mest besökt af bröstsjuka,
hvilka där lefva ett lugnt lif à la famille. Inte
sköts hotellet fullt ut så »tack tu» som Caux —
men det lär, likt en fågel Phoenix, komma att upp-
stå ur sin egen aska — (i fyrdubbel form) och då
antar jag, att det i alla afseenden kommer att bli
tillfredsställande.
Vi ha också, på en dag, varit i Leysin — ett
riktigt lungsotssanatorium, som ligger ofvanför Aigle.
Vi foro dit i vagn.
Det var en hjärtehopdragande känsla att se alla
de unga människorna, utsträckta i hvilstolar på de
endast mot söder öppna »liggverandorna», alla in-
svepta i filtar och pälsverk.
Men då och då kom ett gladt litet skratt, som
verkade riktigt befriande, och när vi med flit gingo
så tätt förbi verandorna vi kunde, hörde vi här och
där unga flickor småkvittra på ett riktigt trefligt
flickmanér.
Leysin ligger 1,450 meter högt i barrskog och
är skyddadt mot nordan af bergen, som bakom dess
rygg vrida ihop sig till ett par riktiga krumhorn:
Framför byn, som ligger som i ett stort dike nedan-
för sanatoriet, drar luften öfver stora vidder och
hämtar friskhet från den ena mera storartade alp-
kedjan än den andra. De franska läkarne föredraga
Leysin framför Davos, därför att luften där lär vara
torrare, dimman mindre ofta visibel, och att solen
tidigare där visar sig. Äfven blåser där mindre,
påstod sekreteraren. (Det andra är bevisadt med
siffror). Vi drucko kaffe i Sanatoriet, det bästa
kaffe jag druckit i Schweiz, och gingo sedan igenom
byggningen från golf till tak med sekreteraren till
ciceron. Han var riktigt en hygglig karl och gaf
gärna alla möjliga upplysningar — fast nog såg
han litet ohälsosam ut; hviiket också inte är att
undra på, när han jämnt är instängd med de sjuka.
I Caux hade vi träffat en rumänisk dam, som
var alldeles entusiastisk för Leysiu, därför att hennes
bästa väns lifdömda son där blifvit så frisk, att
han kunnat gifta sig. Men för att ett så utsökt
resultat som giftermål ska kunna uppnås, så gäller
det att söka bot i tid och att ge sig tid.
Den unge botade mannen hade tillika med sin
mor bott i Leysin i tre år, han.
I tid, i tid! Ingenting är viktigare än att söka
bot i tid. »Sök hjälp i tid, och siffran af från lung-
sot botade skall stiga i en förvånande grad.»
Det är inte jag, som säger de orden, utan en
läkare här, som gifvit sitt lif åt lungsotens bekäm-
pande. I tid, i tid!
Den doktorn bad min vän ropa ut de orden, så
de hördes i hela Sveriges land.
Men, som hon inte återfått rösten ännu, så ro-
par jag i hennes ställe:
I tid, i tid!
Att det kan finnas människor, som tro, att en
lungsjuk blir lika lätt frisk hvar som helst, om
han eller hon bara äter och sköter sig, förstår jag
inte.
Den, som pröfvat alpernas sol-snö-luft och er-
farit, hur härlig den är, den förstår, hur lättande
och uppfriskande och helande den måste vara för
trötta eller såriga lungor.
I Leysin finnas flere hotell — äfven pensionat,
fast jag nog tror, att de stå under samma styrelse.
I själfva sanatoriet kostar det 10, 12 à 16 francs
om dagen. Sydrummen äro de dyraste. Åt norr
hyres ingenting ut. För de pengarne får man rum,
värme, ljus, betjäning och, från och med i år, äfven
läkaretillsyn.
Här behöfver man inte betala mer än 25 centi-
mer för att få dricka kaffet hos sig!
Vill man också äta frukosten på sitt rum, kostar
det 75 centimer; för en hel middag, serverad »apart»,
ta de 1 franc.
Dessutom var det någon slags tidnings- och bok-
skatt — 2 francs i veckan, tror jag. Vin är inte
inbegripet i måltiderna. Alla sjuka ska’ ha två
filtar och pälsverk med sig.
I pensionen »Chamossaire» var priset från 6 till
8 francs om dagen. Läkarevården är där densamma,
men om den är inbegripen i pensionen, vet jag inte
— men antagligen. Liggverandor finnas där, all-
deles som på Sanatoriet — det såg jag — och lär
skötseln i sin helhet vara densamma. Ingen kam-
mare, äfven de i femte våningen, äro lägre än tre
meter, och det faller af sig själft, att där finns hiss.
Desinfektionen lär vara alldeles framstående,
sa’ sekreteraren. (System Geneste och Herscher.)
När vi foro tillbaka, mötte vi en ung flicka, bäddad
i en vagn, och tydligen så nära döden, att kusken
sa’: »åter en, som nog föres ned igen om några
dagar, fast i en annan vagn!» *
I tid! I tid!
O, om jag bara kunde ropa ut de orden, så att
de hördes i hela Sveriges land — eller åtminstone
inom Iduns läsekrets — — —
Nej, nu måste jag gå ut och gå litet — — —
alla barnbarnen — ha ju så ovanligt vacker hy —
Tänk om — — — att de aldrig äro sjuka — nu
— betyder — ingenting — alla ha väl varit — friska
någon gång — -— jag ■— ursäkta!
Senare. Kan herrskapet gissa, hvad jag sett?
Jo, 100 schweiziska löjtnanter på en gång, hviiket
* Inga döda få begrafvas i Leysin !
var i hög grad intressant, efter jag aldrig förut sett
löjtnanter, som duga till något. De här sula skor
och läsa lagboken och skräddra och hela människor
och djur och stå i bod hela året om och leka krig
några dagar om året.
Inte skulle det duga hos oss, det är då säkert,
ty de klampade som riktiga björnar, och flertalet af
dem skulle ta sig illa ut nog i en balsal.
Nå ja, alla löjtnanter kunna ju inte vara ska-
pade till balhjältar. De här få nöja sig med att
bli fosterlandshjältar — vid behof.
Så har jag hört en tysk blåsa trumpet i vår
salong, i går kväll — så söndag det var. Herrska-
pet skulle ha sett engelskorna! De tågade ut i en
lång rad, och deras präst kom in och ställde sig
och tittade, alldeles eldröd. Och när tysken i salig
glömska blåste Nacht am der Bhein — alldeles i
ansiktet på gudsmannen — —
Men är jag nu inte tvungen att sluta igen! Jag
är alltid tvungen att sluta igen.
Med vräe sympathie och toujour sympathie
Lovisa Petterbranche.
P. S. Det finns bara en tvilling och den heter
Jagnau! Min vän säger,jag är alldeles ryslig! Men
hvad är det att bråka om: Man kan väl inte be-
gära, att bergen ska’ vara så korrekta heller. Vac-
kert så, att det har fått en tvilling. Men sådan
är hon!
»KVINNLIGA ÄRESTODER».
T
ACK för de synnerligen vackra verserna, Adi.
Ja, väl har ni rätt däruti, att »sång och dikt
och gärning mejsla bästa ärestod», att »bron-
sen ej kan locka sådan kärlek fram, som vårt hjär-
tas kärlek timrar». Väl har ni rätt däri, att »kvin-
norna i nordanskogen allra trognast tecknas så» :
i sång och dikt och ädel gärning. Men låt mig
framställa en vänlig fråga till Adi ! Kanske har Adi
en kär vän, som gått bort. Hur ofta stannar ej
ögat vid ett litet konterfej, som vännen en gång
gett? Vi äro nu en gång så, vi människobarn, att
vi behöfva något för våra yttre sinnen, om själens
strängar skola börja vibrera. Ack, hur borde ej —
om jag vördnadsfullt får taga detta exempel ■—■
den store människosonen, vår frälserman, vara nog
och kraftigt nog tecknad i sin stora, ädla gärning,
och hur har dock ej världens största konstnärer,
målare och bildhuggare i alla tider älskat att fram-
ställa i det yttre hans gudarena bild för männi-
skorna! Hur har ej hans rena, ädla moder blifvit
mejslad i marmor och af jordens största målare
andaktsfullt tecknats på duken!
Nog tror äfven jag, att Kristina Gyllenstierna
aldrig kan och aldrig skall dö i svensk häfd och i
svenska hjärtan. Och nog är väl äfven detta fallet
med andra stora och berömda svenska kvinnor.
Äfven de skola lefva i folkmedvetandet, välsignas
och besjungas. Men, Adi, det ena förskjuter icke
det andra. Skönt och förädlande vore svenska
kvinnors arbete för att resa t. ex. Sturens ädla maka
en bildstod, och skön skulle förvisso den stunden
vara, när i Sveriges vackra hufvudstad en bild af
henne, som så manhaftigt försvarade staden, af-
täcktes. Nog gömmas väl där inne i svenska kvin-
nohjärtan, nu som förr, brinnande fosterlandskärlek,
nog älska väl ännu Sveriges kvinnor sitt gamla,
storvulna land, men säkert är, att nog väckas
känslor, vackra känslor, till lif, när man står och
blickar upp till dessa våra kära bronsbilder. Huru
mången gång har jag ej sett, hurusom till Stock-
holm vallfärdande allmoge brukar stå och med tå-
rade blickar och skåda upp till »guldkungen», till
tolfte Karl och till Vasa!
Alltså, enligt min åsikt, äro Adis verser mycket
ensidiga, ehuru de nog uttrycka vackra tankar, och
jag vill hoppas, att många af våra kära, älskvärda
damer önska i handling och i uppoffring, låt vara
aldrig så ringa, visa, att de älska sina och våra
stora minnen äfven genom resandet af en kvinnlig
ärestod.
L—s L—LL.
rpiLL VÅR ÄRADE LÄSEKBETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
