Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 57. 19 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1DUN 1899.
• .
MISSFÖRSTÅND. SKISS FÖR IDUN
AF SIRYLLA.
Vi voro alltså på Götgatan! Då fortsätta vi
den till slussen. Trots ert löfte är ni nn helt
visst trött både på backar och kåkar — och
mitt sällskap. Inte! Nå, då är jag belåten
och får för mig, att ni tyckte, att det verk-
ligen var bra vackert däruppe i Katarina!
SÖDERMANNAGATAN.
NYTORGET.
med långa land och rader af vackra popplar
eller körsbärsträd. Träd, blommor och sol,
det är hvad Katarina har godt om!
Ni pekar på ett litet hvitt hus med den
blå Fenix, brandförsäkringsmärket, öfver por-
ten och frågar åter, hvem som kan bo i ett
sådant hus. Kan ni se det gamla paret, som
skymtar fram bakom de små rutorna? Där
har ni svaret! Här uppe i Katarina bo de
gamla, som staden nedanför ej längre har
bruk ’ för !
Men nu ha vi hunnit till den långa Göt-
gatan, fylld af arbeterskor, korgbärande fruar,
arbetarne från bryggerierna och oxdrifvande
slaktare. Äfven Götgatan har, som ni kan se,
åtskilliga Katarinahus, särskildt långt uppe,
där gatan här och där kantas af röda plank,
bakom hvilka man skymtar stora trädgårdar.
»Se här», tilläde han och räckte brefvet till
sin hustru. »Tag del af det själf och säg mig
sedan din mening därom.»
-»Stilen är mig bekant — ack, det är
ju från din syster Barbro ! Då måtte det vara
någonting riktigt viktigt, ty hon skrifver ju
eljes så sällan.»
Fru Aimé satte sig i soffan bredvid sin man
och lutade sig litet själfsvåldigt emot honom,
under det hon ögnade igenom brefvet.
Men då hon slutat, rätade hon hastigt på
sig och räckte honom tigande det suddiga
papperet, som han också, utan att säga ett
ord, lade ifrån sig.
Så sutto de båda en stund och stirrade i
brasan, som nytänd och munter sprakade i
TRÄDGÅRDSTVÄRGRÄND.
åter smått tviflar på, att ni ännu
befinner er i en storstad, låt oss därför gå
nedåt den »riktiga» staden. Tycker ni ej, att
Nytorget ser ut, som ni föreställt er ett torg i
Katarina? Tro dock för all del ej, att Katarina
ej har gator med ordentliga trottoarer! Söder-
mannagatan kan öfvertyga er om motsatsen.
Men nu är ni säkert trött på backar och
trappor, därför söka vi upp den jämna Värmdö-
gatan, så kan ni på samma gång få se, att
Katarina har annat vatten än Stadsgårdens.
Se där vid slutet af gatan ligger Hammar-
bysjö! Har den ej bra vackra stränder? Till
och med det gamla färgeriet där nästan pas-
sar in i taflan.
Så gå vi Yärmdögatan tillbaka och vidare;
vi gå åter förbi små hus och kåkar, ålderdom-
liga, som de byggts för hundra år sedan, och
det ena huset ej likt det andra. Vi se, hur
berget har gifvit hela stadsdelen sin prägel;
likt fågelbon klänga de små husen sig fast
vid berget, och stundom väntar man nästan
att få se en klippa falla ned och krossa en
hel rad af små nästen.
Vi förundra oss öfver det goda utrymmet
häruppe, som nu i bostadsbristens tider tillåter
sådana stora gårdar och vidsträckta trädgårdar
»TT VARFÖR ser du så bekymrad ut, Karl?
T 1 Det står väl ingenting ledsamt i bref-
vet?»
»Det beror på, hur man tar det. Gladt är
det åtminstone inte.»
YÄRMDÖGATAN.
HAMMARBY SJÖ.
kakelugnen. Från rummet bredvid hördes ett
barns joller, rasslet af en leksaksvagn samt
ljudet af små trippande fötter.
Aimé steg upp, gick till kakelugnen, där
hon tog eldgaffeln och rättade med den några
träd, som ville skrida fram. Eldskenet föll
varmt öfver hennes behagliga ansikte, och de
mjuka linierna af hennes figur aftecknades
mot den flammande bakgrunden. Men äfven
i denna varma ’belysning såg hon blek ut, och
blicken häftades tankfull på de dansande lå-
gorna.
Ändtligen bröt hon tystnaden.
»Karl . . .!»
Hon vände åter till soffan och stannade
framför honom.
»Jag kan ej se, att vi kunna handla på
mera än ett sätt — att erbjuda henne ett
hem hos oss.»
»Men det blir en stor uppoffring för dig,»
sade han — »och — och — så äro vi’ju så
trångbodda. »
»Jag nekar ej till, att det nu kännes som
en uppoffring från min sida, men måhända är
min rädsla för henne endast inbillad, och det
vore fegt att begagna sig af ett sådant svep-
skäl. »
GÖTGATAN.
»Men det knappa utrymmet,» inföll Karl
hastigt, »du har förut ibland funnit, att vå-
ningen är nästan för trång redan för oss
själfva, och nu vill du hysa in ännu en per-
son däri.»
Aimé svarade ej direkt på detta inkast,
utan kom i stället med en ny fråga:
»Tror du, att hon skulle vilja bo i barn-
kammaren? Jag vet, att det ej alltid blir an-
genämt för henne, men hon är ju egentligen
ej bortskämd med någon bekvämlighet, och
jag skulle försöka att ställa det så bra som
möjligt för henne där. Lille Kurt, som ännu
är litet orolig om nätterna, kunde ligga hos
oss i sängkammaren, och hvad Katy beträffar,
så sofver hon som en liten gris. Marie får
naturligtvis flytta ut i köket, där det ju fin-
nes god sängplats.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
