Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 58. 22 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — I DUN 1899.
att försöka någon utväg, det gäller endast att
upparbeta sin egen förmåga och med tålamod
bära sin börda. Men bort nu med sorgsna
tankar, så länge jag har dig till hjälp och
stöd, då blir ju bördan ringa. Jag skall nu
riktigt njuta af tillvaron och hafva min se-
mester — den första på fem år. Eftersom
Karl nu i dag är borta på middag, så skola
vi riktigt slå oss lösa och gå ut och flanera
som annat gentilt folk. Skynda dig nu och
sätt på hatt och kappa, medan jag ordnar
litet för småttingarna.»
LOVISA PETTERKVIST I EUROPA.
RESERREF FÖR IDUN. RREF VII.
UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR 1
Nu finns det inga ord för min stolthet. Jag
har satt fotterna på själfva Mont-Blanc. Vis-
serligen var jag bara alldeles på början af
Mont-Blanc, stod så godt som på flata marken,
men jag stod ändå på Mont-Blanc.
Jag ville inte alls först. Jag sträfvade emot,
så mycket jag kunde, men väl kommen dit!
O, det var en stor känsla.
»Här står du, Lovisa Branche de Petter,»
sa’ jag högt för mig själf, »du Jockmocks-
mask, du småstadskryp! Känn, hvad du är,
känn och väx!»
Och jag växte och jag kände, och jag kände
och jag växte, ända till dess jag växt mig så
stor, att jag såg ned på alla mina vänner, ja,
Gud hjälpe mig, på Ruffen med. Och hvad
det angick att förakta Sverige, var jag all-
deles storartad.
Man behöfver minsann inte sätta fotterna
högt på hvilken alp som helst för att duga
till det. Men förakta mig själf, det kom jag
rakt inte ihåg. Jag antar, att man måste
stiga bra mycket högre, än jag gjorde, för att
få den känslan. Mont-Blanc är så hvitt, att
jag tror aldrig, jag sett något så hvitt. Snön,
som ligger där, tycks vara alldeles särskildt
utvald, för att vara synlig på stora, stora af-
stånd.
Men ett fel har berget, det är afdeladt i
terrasser; hvilket är ett stort obehag för per-
soner, som inte äro afsedda att bestiga trap-
por. När man står på den ena terrassen, ser
man nämligen bara den andra. Men på af-
stånd liknar fjället ett upprördt bergshaf, hvars
hvitskummiga vågor stelnat på sin väg till
himlen. —
Hvad Genève angår — ty vi ha också varit
där — så måste jag säga, att vackrare ■—
Senare, mycket senare, ja, ett helt år senare,
fast det är bara några timmar.
Jag har haft bref från Ruffen. Han är
sjuk, har vrickat båda knäna!
Ja, nog visste jag, han skulle ta sig något
galet före, men det, hade jag ändå inte kun-
nat räkna ut. Båda knäna! Men det är inte
det värsta. Det värsta är, att han skaffat
sig en sjuksköterska ■—• en ung och så ovan-
ligt behaglig — från Sofiahemmet.
Jag önskar, att Sofiahemmet, som är så ut-
märkt i alla andra afseenden, ville vara så
innerligt snällt att ta till regel att inte skicka
unga och ovanligt’behagliga sjuksköterskor till
män, som äro öfvergifna af sina hustrur eller
åtminstone att, om det gör det, gifta dem först.
Det finns ingenting farligare än det där
»pyssla om». Till på köpet säger Ruffen, att
jag inte behöfver komma hem ! Nej, det tror
jag, det! Kan man begripa, hur han, gamla
karlen, har kommit åt att vricka knäna. Fattas
bara, att han lagt sig på knä för sjuksköter-
skan och såmedels vrickat knäna! Skulle inte
alls förvåna mig. Naturligtvis reser jag ögon-
blickligen hem. Min vän får reda sig bäst hon
kan. Litet starkare är hon ju, och hon tycks
då verkligen förstå, att för mig är Ruffen af
större vikt än allt.
Det värsta är, att jag inte hunnit göra
Schweiz — riktigt färdigt åt herrskapet. I
fråga om det vetenskapliga tror jag då, utan
skryt, att jag uttömt det något så när. Men
det finns ännu litet småsaker att tala om,
t. ex. dess historia. Men den kan herrskapet
skaffa sig själfva och läsa — och så litet om
seder och bruk.
Schweizarna äro bland annat födde med ett
slags sväDgd korg på ryggen, i hvilken de
bära allt: bröd, gödsel, tegel, hö, ved, barn,
lumpor — grisar; ja, en bonde berättade min
vän, att han till och med i sin stora korg
burit sin Unga hustru från hennes hem på
slätten upp till hans näste i bergen. Och
det tror jag.
Man bör också veta, till ledning för alla,
som vilja resa hit och sköta sin hälsa, att
metern här inte är högre än knappt en aln
hemma. Man behöfver stiga 1,200 meter,
innan man får ungefär samma luft som i
Dufed, och när man är 1,500 meter högt i
luften, är man ännu i skogsgränsen. Nej, jag
har ingen ro i mig.. Herrskapet får vara så
goda och ursäkta -— •—- —■
Båda knäna 1!
Och en sjuksköterska! Därtill behaglig. Nog
har jag fått börda efter rygg!
Min vän har då ändtligen gjort så mycket,
att hon skaffat mig ressällskap hem, och nyss
så sa’ hon: »Du har inte varit så dum att ha
ändå, du, Lovisa lilla. »
Ja, inte var det mycket, när man beräknar,
hvad jag slitit med henne (tyst, Lovisa). Men
något är bättre än intet. Också komma vi
nog att skiljas som rätt goda vänner.
I Chesière, som ligger 1,200 meter öfver
Aigle, har man det utmärkt rart. Luften
är så mild där som honung, och blommor
finnas där i millioner, och där kostar det bara
6: 50 om dagen till 15 juli, då allting ökas
här i Schweiz. Maten är fullt ut så god som
i Aigle, ja bättre — och människorna, som
sköta hotellet, äro så snälla, att man riktigt
känner sig som hemma.
I Genève finns ett mycket gentilt målnings-
galleri, fast det kan då herrskapet mycket
väl undvara, efter som taflor verkligen tyckas
vara likadana, i hvilket land man än far fram.
Telegram från Ruffen: »Afgjord bättring, be-
höfver visst inte resa hem.»
Jag önskar, jag kunde flyga hem! Jag måste
packa i sjudande fart — — Och presenter
måste jag köpa: träbjörnar — och små ko-
skällor med Chillon på — De äro en stor ut-
förselartikel här och — —
Jag svär på, att det är hon, som.—- —-
Adjö, adjö och tack så grufligt för mig, och
var så god och förlåt om — —
Afgjord bättring 1 Kan man tänka sig något
så rysligt! !
Med största och utmärktaste estime
som nog aldrig kommer igen mer!
KATASTROFEN I SOLLEFTEÅ.
D
E STORA, praktfulla norrländska älfvar-
nas förnämsta egendomlighet utgöres
förvisso af de genom ras blottade gulgrå, eller
af yppig trädvegetation täckta niporna.
De följa flodfåran, dessa »nipor», brant ned-
stupande mot vattenbrynet; där de genomsku-
rits af ras och vattendrag, bilda de bizarra for-
mationer: »tinnar, torn och borgar», där fanta-
sien finner stoff till sägner och sagor, vilda,
hemska, romantiska, som från riddarborgarna
på Rhenflodens stränder.
Dessa underbara nipformationer växla under
tidernas lopp utseende. Där björk och al
klädt nipan i mjukaste fägring, återspeglad i
det djupa, tyst och snabbt framglidande vatt-
net därunder, uppstår plötsligt ett ras. Hela
den mjukgrö.nskande, rikt täckande mattan
sjunker undan, stannar i klunga nere vid
vattenbrynet, lämnande nipjorden blottad och
öfvergifven på all grönska.
Vid Angermanälfven, den skönaste, - mäkti-
gaste af Norrlands floder, har nu nyligen ett
ras ägt rum.
Det var den 10 juli. Dagen hade varit
tryckande het. Åskan mullrade kring bergen,
mångdubblad af ekot; en och annan blixt skar
blodröd genom de svarta skyarna vid västra
horisonten.
Nere vid älfven, på dess södra sida, där
bygden ligger öppen i vid, låg sträckning
från flodstranden ända upp emot bergsluttnin-
gen, voro människor sysselsatta på olika sätt.
Vid den stora sågen rasslade klingorna, ge-
nomskärande det friska virket, lokomobilen
fräste och surrade, där den ute i det fria drog
kanttrissans tunga maskineri. Invid stranden
lågo tvätterskor, sköljande kläder eller hade
de dem nedpackade i de stora, närstående
bykkaren.
Garfveriets fyra drängar sysslade med att
ur älfven hämta upp tvättadt nöthår, medan
ett par karlar lågo halfslumrande på stranden,
inväntande den lilla ångaren från Forsmobron.
Lduise Petterpierre,
nej, Lovisa Pierre de Petter,
nej, Louise Branche de Pierre,
nej, Lovisa Qvist-Pierre-Branche . ..
Herre Gud, hvad heter jag?
Herrskapet får godhetsfullt ursäkta, att jag
undertecknar med samma enkla namn, som
jag hade, när jag for ut. Det är ändå det
enda som duger!
Med all högaktning
Lovisa Petterkvist,
En blixt skär genom luften. Askan dun-
drar, och med dundret blandar sig ett doft,
egendomligt dån. Nipan vid motsatta stranden
har rasat! De vid älfven sysslande hinna knappt
varsna en annalkande fara.
Med ens, som de blicka upp, står en lodrät
vägg af vatten i hotande höjd rätt öfver dem.
De ta till flykten. Mödrar rycka barnen
med sig, lämnande klädespersedlar åt sitt öde.
Karlarne från garfveriet springa för lifvet.
Vågen är inpå — öfver dem! Den sopar in
öfver land med massor af flytande timmer i
följe, mejar af gräs och trädgårdsväxter —
förflyttar , ett stall, hvars innevarande hästar
få en våldsam öfversköljning — ett par meter
från dess plats — kastar sig in emot garfve-
riets väggar, krossande dem, förande med sig
sängar, husgeråd och klädespersedlar för rum-
mets sex beboare, hvilkas öde, om raset in-
träffat nattetid, blifvit ödesdigert.
Jättevågen breder ut sig, vräker sig med
rasande kraft emot sågarna, hvilkas väggar
splittras — kastar omkull lokomobilen, som
vore den en leksak af järnbleck, och vräker
den upp emot land, där den i timtal ligger
och fräser och snurrar.
Landsvägen, på en sträcka af en kvarts
kilometer, är barrikaderad af grofva timmer-
stockar, hopflätade som de skickligt kastade
pjeserna i ett skrapnosspel. Bron öfver ån
är upprifven, kringvältad och nedvräkt på
dess botten.
Under aftonen och den ljusa sommarnatten
gå människorna omkring, klifva i bråtarna,
tysta och allvarsamma — eller tala de om
historier, huru nära det varit, att han, deras
J !
Si
s
8
£ jt
co S ®
2 iS»
x e-S
_C 0 5»
8 Sä !
■"= st
O
:C0 Öfl _
is :
|ä s
a
aMo8
“C
-* C
o:CÖ
Q.«
<C:0”
cö~
çc ©
c esJX
■tzjzQQ
ca
m
CO
ca
32
°c3
>
O
n
&
S ’Ö
5-1
h
O
„ 05
k g
• s
©
O ö
«3
O ~
h
u
■O
C3
© l
&
«
K3
Sh
O.
3
S3
a
HUSMÖDRARz
önska ett verkligt delikat
köpen GRAFSTRÖM &
Regeringsgatan 31. —
kaffe, som dessutom ställer sig både drygt och billigt,
C : O S Ångrostade Kaffe.
— Storkyrkobrinken 8. —— Götgatan 9. ——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
