Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 58. 22 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
ÇS
iumi|| h
inlmii
W’M
J) V.V4
■
|Vv;
*- .V •-• i ■ .
’Z,m*
-
mm
m..
A. Blomberg foto.
HOTEL CONTINENTAL: KAFÉET.
■p D. OPERASÅNGERSKAN FRU ELMA BILLING,
-*- • f. Ström, änka efter landskapsmålaren Theodor
Billing, afled härom dagen i en ålder af 77 år.
Fru Billings utförliga biografi återfinnes i Idun
n:r 46 för år 1897, hvartill vi hänvisa.
att hon ej märkte detta Tittis tilltag, och det fick
därför passera oanmärkt.
Men nu låg dimman som en vägg bakom tåget,
och man kunde endast urskilja några aflägsna ljud,
hvilka närmast läto som kväfda suckar.
Då drog äfven fru Einarson en djup suck, och,
utan att säga ett ord, tog hon lillan vid handen
och styrde kurs ut i det fria, följd af sin man och
de båda äldre barnen.
Man gick länge utan att tilltala hvarandra, och
det var först, när Titti med ett ömkligt: »Får jag
låna mammas näsduk» ? bröt tystnaden, som tun-
gorna åter kommo i gång.
»Måtte barnet få det bra och komma till snälla
människor», sade fru Einarson. »Det är allt påko-
stande att skicka bort sin äldsta, just som man
börjat att få litet nytta af henne i hemmet.»
»Ja, nog kommer hon att saknas,» sade fadern,
»men det gör ungdomen godt att komma ut litet i
världen, och dessutom var det ju nödvändigt,» till-
’ade han litet vemodigt.
Man hade nu kommit midt för postkontorsfilia-
len, och Einarson, hvilken var posttjänsteman, nic-
kade ett hastigt afsked åt de sina, hvilka därefter
fortsatte vägen till hemmet.
»Åh, mamma, Eva har glömt sin väska,» ropade
Greta, när de kommo in i tamburen, »det betyder
ju, att hon kommer snart hem igen.»
»Det betyder, att hon är en liten slarfva,» sade
mamma, hvars förtret öfver glömskan tog bort litet
af saknadens bitterhet. »Tag hit den, så får jag
se, hvad som finnes i den. Så väl, att hon hade
portmonnän i fickan. Ett par handskar, en bok,
ett äpple och så koffertnyckeln ; det var det värsta,
men den få vi väl sända i bref.»
»Hon var så ledsen, då hon gick, att det ej var
underligt, hon glömde den.»
Greta stod närmast den sjuttonåriga Eva i ålder,
och de hade alltid varit mycket goda vänner.
»Nej, kanske», sade mamma och saknaden kom
åter. »Vi borde också ha sett oss omkring litet
bättre, innan vi gingo.»
Ja, nu var Eva borta. Den glada, soliga lilla
Eva, husets äldsta dotter och moderns hjälpreda.
Men, som far nyss antydde, var det ju nödvändigt,
att barnet kom hemifrån, där det ändå fanns så
många munnar, som tärde på den knappa kosten.
Helst hade man velat behålla henne, om någon in-
bringande sysselsättning stått henne till buds här
hemma, men herr Einarson ville hvarken höra
talas om telefonen eller posten, där han själf slitit
ut sig. En kurs i handelsskolan hade hon gått
igenom, men någon lämplig plats stod ej genast att
få, och då var det säkrast att antaga en erbjuden så-
dan såsom guvernant åt tvänne flickor i skolåldern
och med skyldighet att på fristunder deltaga i andra
inomhus förefallande göromål.
Däraf kom det sig, att Eva — själf ett barn —
nu var på väg till kapten Oarlings på Löfsätra, och
ej utan skäl kände hennes mor sig orolig öfver,
A. Blomberg foto.
hotel continental: matsalen.
från dag och månad efter månad i fullkomligt slaf-
veri, kanske utan ett erkännsamhetens ord till tack.
Mat har väl ej saknats, men säkerligen ro till dess
förtärande.
Hvad under då, om de kasta afundsamma blic-
kar på sin vän, fabriksarbeterskan. I tio timmar
får hon visserligen gno för brinnande lifvet i en
osund atmosfär emot en usel aflöning, men resten
af sin tid disponerar hon själf, huru och hvar hon
behagar. Hennes husbonde, arbetsgifvaren, är väl
fordrande, men då hon förstår sin sak och sköter
sitt arbete från kl. 8—1 f. m. och 2—7 e. m., så
har han inga vidare anspråk på henne.
Människan har i alla tider varit och kommer
nog alltid att förbli frihetsälskande och sträfvande
till själfständighet, låt vara att målet ibland är mera
sken än verklighet.
Månne det således icke är till våra fruar, vi böra
tala för att erhålla en välbehöflig reform i berörda
förhållanden?
Se här ett par ord:
l:o. Upphören att betrakta edra tjänarinnor så-
som lägre stående varelser.
2:o. Behandlen dem alltid vänligt och låten dem
då och då ha ett ord med i laget.
3:o. Sen till, att edra barn i dessa stycken följa
edert exempel och tillåten dem under inga förhål-
landen att uppträda oartigt eller befallande gent
emot edra systrar — tjänarinnorna.
4:o. Begränsen deras arbetstid och gifven dem
bestämda fritimmar dagligen och någon frisöndag då
och då.
Säkert skola då många, många af dessa bekla-
gansvärda människor vända åter till mera mänsk-
liga förhållanden och i tid dragas bort från de ofta
rent nödvändiga följderna af den usla aflöningen i
fabriker och atelierer — liderligheten som existens-
medel.
S-G.
»SYSTER» EVA. SKISS FÖR IDUN
AF SOFIE LINGE.
P
USTANDE OCH RASSLANDE rullade tåget en
disig oktobermorgon ut ur banhallen, följdt
af de sorgsna blickarne ur fem par våta ögon.
Dessa ögon ansträngde sig till det yttersta för att
så länge som möjligt genom dimman urskilja en
hand, hvilken, beväpnad med en näsduk, gjorde ener-
giska viftningar från ett kupéfönster.
Tre hvita näsdukar gåfvo från perrongen lika
energiskt tillbaka den sista afskedshälsningen —
endast tre, ty pappa som snusare begagnade en röd-
rosig, och lillan hade glömt sin hemma.
Eljes grät »lillan» mest och måste i smyg sudda
af sina tårar — inklusive näsan — mot bakvåden
på mammas klädning, till dess att vid viftningarnas
slut något lämpligare renhållningsmateriel blefve
ledigt. Mamma var dock så försjunken i sin sorg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
