Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 59. 26 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4 -
*•-.•-03
îf T W
IMS Ü
’^»i;j
L
ina blombergs bröllop.
PENNTECKNING FÖR IDUN
AF RING.
J
AG KAN INTE behålla det för mig själf,
jag har blifvit riktigt upprörd. Gudskelof,
att vi nutidskvinnor bland andra fördelar också
ha den af ett eget organ, ja, jag menar na-
turligtvis ett eget tidningsorgan. Jag har al-
drig tillförne tänkt på, att jag skulle kunna
bli annat än prenumerant på ett sådant, men
nu käns det precis, som om detta organ skulle
bli liksom en aüedare. Man blir ju alltid så
lättad, när man får meddela sina små erfaren-
heter åt andra, helst när man, som jag, lefver
SALONG I PERSISKA MINISTERHOTELLET.
nästan uteslutande inom hemmets värld. Jag
har visserligen inte skrifvit i spalt förr, men
jag berättar väl, jag, på mitt enkla sätt, så
kanske ändå någon begriper.
Det är nn ingenting mindre än en tidsskild-
ring, en liten kulturbild från igår, jag skall
försöka mig på.
Det var söndag då, och jag var på bröllop
i den s. k. lägre societén. I vanliga fall um-
gås jag lika sällan med den som med »la haute
volée». Då man någon gång kommer inom
en krets, där man ej är van att röra sig, bru-
kar man emellertid kunna göra många intres-
santa iakttagelser, och jag gjorde många så-
dana på Lina Blombergs bröllop. Det är nu
några af dessa jag vill försöka att här nedan
teckna. Totalintrycket af dem alla är det, att
lyxen eller, hvad jag skall kalla det, begäret
efter det, som är grannt och fint, är så starkt
och mäktigt nu för tiden äfven hos de lägre
klasserna, att det måste tillfredsställas, kosta
hvad det vill. Ja, denna sträfvan att vilja
lefva högre än ens tillgångar tillåta tycks verk-
ligen vara en nationalsynd, lika vanlig i den
låga kojan som i de höga gemaken. Jag rik-
tigt häpnade i går och frågade mig många
gånger, om dessa fina gäster verkligen kunde
kallas fattigt folk, åt hvilket vi, som fått mera,
borde något offra.
Jag skall nu först berätta, att madam Blom-
berg — jag envisas ännu att kalla mina tvätt-
gummor madam; jag vill nämligen inte ha
några fruar vid mitt bykkar — tvättat hos mig
i fjorton år, skött min byk och min vridma-
skin, som jag är så rädd om, till min belåten-
het. Hon har också skurat mina golf en gång
i veckan, mina golf, som i alla dessa år för-
gäfves ropat efter »bryssel» och »linoleum».
Hon var så fattig, stackars madam Blomberg,
och hade en man, som söp och svor och skänkte
henne barn och slutligen gick hädan och läm-
nade henne ensam kvar i jämmerdalen med
sex frusna, hungriga töser.
Jag tyckte alltid det var så synd om henne.
Jag hade också blifvit begåfvad med sex så-
dana där små behöfvande varelser och hade
bara en liten ämbetsmannalön att ta’ af. Jag
visste nog så väl, hur man måste spara och
vända och ändra och undvara för att få det
att gå ihop. Något litet känner väl ändå hvar
och en som en plikt och ett behof att hjälpa
och understödja sämre lottade likar, fast man
nog är en stackare, Gudi klagadt, då det gäller
att göra verkliga uppoffringar för deras skull.
Jag vet, att jag med varmt hjärta gifvit ma-
dam Blomberg under alla dessa fjorton år så
mycket jag kunnat, betalat matpoletter åt
barnen, köpt skodon åt dem^till jularne, skic-
kat soppor, potatis och sådant, när det så läm-
pat sig. Då äldsta tösen Lina skulle konfir-
meras, skaffade jag henne en ny svart kläd-
ning, för att hon skulle ha ett helt och snyggt
plagg, när hon sedan kom ut att tjäna. Min
egen svarta kofta sydde jag själf om åt henne
— det förstås att jag skulle i alla fall haft
en ny — och klädde en liten enkel hatt.
På dessa fjorton år har Lina emellertid blif-
vit stor och hunnit välja ut en följeslagare åt
sig genom lifvet. Denne är till yrket smed
och har, det förmodar jag, väl åtminstone lärt
»att smida, medan järnet är varmt». För öf-
rigt är han godtemplare af princip och hygg-
lig karl, som jag tror. Linas bröllop skulle
stånda i midten af juni, och jag hade lofvat
madam Blomberg att klä bruden.
Jag har sex barn och man — ursäkta att
mannen kom sist — att passa upp och bara
en tjänande ande till hjälp vid alla göromål.
Hvar och en, som är litet hemmastadd med
skötandet af ett hushåll, skall nog lätt inse,
att min tid måste vara mycket upptagen med
verkligt arbete. Jag har aldrig några lediga
stunder att sitta och brodera, göra hålsöm och
tapisseri och sådant. Allting i mitt hem har
jag därför så enkelt som möjligt. Mitt val-
språk får vara: »helt och rent». Jag tänker
då särskildt på linneförrådet. Mina lakan och
örngått äro sålunda i saknad af all slags pryd-
nad: spetsar, broderier och dylikt, af ofvan
antydda skäl och icke af brist på skönhets-
sinne hos undertecknad. Jag skulle visst som
andra tycka, att det vore ofantligt roligt att
ligga under både »klump» och »platt», men
när man inte har råd, får man försöka drömma
rosenrödt äfven utan rosenblad.
Jag förmodar, att under sådana omständig-
heter ingen skall undra öfver, att, när jag ville
hjälpa madam Blomberg med litet söm till
Linas utstyrsel, jag då följde mitt hederliga,
gamla valspråk: »helt och rent» och sydde helt
enkelt två par lakan och dito örngått utan
spetsar eller någon annan dekoration till tösen,
som jag märkte — lakanen naturligtvis (det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
