Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 60. 29 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 IDUN 1899.
FRKN MARIA CEDERSCHIÖLD. FRKN SIGNE PALMGREN.
:
att hon fann erfarenheten från de svenska
arbetsstugorna i hög grad beaktansvärd och
uppmanade vår svenska ordförande att ändt-
ligen sända sitt föredrag till alla medlemmar-
na af öfverstyrelsen för Londons folkskolor.
Hon var icke den enda, som önskade reformer
i praktisk riktning inom skolväsendet. Några
andra engelska damer påyrkade på det be-
stämdaste en total förändring i de ungas
undervisning.
Fröken Ann’ Margret Hamilton gaf en om-
fattande skildring af »hemslöjden och Hand-
arbetets Vänners utveckling och verksamhet».
Fröken Signe Palmgrens föredrag »om sam-
uppfostran» framkallade en mycket liflig di-
skussion i denna fråga och många talarinnor,
bl. a. från Amerika, från Norge (fr. Ragna
Nielsen) uttalade sig varmt för samskolor.
Vid diskussionen om »nödvändigheten för
samhället af lika fordran på sedlighet för män
som kvinnor», uppstod ett mycket lifligt tan-
keutbyte, och det blef ingen lätt sak för ord-
föranden, biskopinnan af London, att förmå
de amerikanska damerna att modifiera sina
mycket skarpa uttalanden mot den europeiska
societets- och samhällsmoralen.
Det skall helt säkert förvåna våra svenska
läsare att erfara, det den unga, eleganta her-
tiginnan af Sutherland intog ordförandeplatsen
inom sektionen för journalistiken, där tala-
rinnor från Amerika, England, Holland och
Frankrike uppträdde.
Mycket vore ännu att tillägga, t. ex. om
föredragen i vetenskap och konst, i litteratur,
dramatik och nöjen, men jag fruktar, att jag
redan varit alltför utförlig och skyndar därför
att sätta en stor punkt i mitt långa bref.
Ellen v. Platen.
FIGURER UR SKISSROKEN AF RA-
FAEL. (förf. till »en passionshisto-
ria».)
III.
D
EN ÄKTA festlynnesmänniskan är i våra
dagar en raritet. Orsaken därtill vill
jag lämna åt hvar och en att utlägga på sitt
sätt. Men jag vidhåller, att det poetiska före-
målet för denna betraktelse åtminstone är en
nittiopoängare. Ehuru jag ej är ung och så
tämligen hållit ögonen med mig, är det blott
i de mest skisserade drag, jag kan lämna ett
par direkta bilder att illustrera min mening
med. Säkerligen hade det varit annorlunda,
om jag lefvat hundra år tidigare.
Behöfver jag väl påpeka, att jag med fest-
lynnesmänniskan ej afser pajasnaturen, hvil-
ken uppdrifver sitt skämtlynne till en säll-
skapstalang i syfte att vinna applåder? Den,
som rätt värderar det äkta festlynnet, blir in-
för det oäkta melankolisk. Utan tvifvel in-
finner sig ett tråkigt humör ganska regelbun-
det hos den oäkta festlynnesmänniskan som
reaktion mot en uppskrufvad glädtighet Min
festlynnesmänniska är jämn, emedan hon är
harmonisk. Det är ej något slags helg- eller
kalaslynne, som utgör hennes förtrollning, men
det är humorn i sin bästa gestalt. Framstå-
ende diktare äro visserligen de, som alltid
högst prisats för sin »äkta humor», men det
är ej berömda författare jag förnämligast här
afser — tvärtom! Skalden uppgår vid sitt
skrifbord eller sin lyra så helt i stämningen,
att denna ofta nog är uttömd, när han vän-
der sig mot hvardagslifvet. De stora humo-
risterna lära i regel ej varit mönster af älsk-
värda familjefäder. De som jag afser äro icke
desto mindre ett slags diktare, hvilka genom
daglig inspiration för sig själfva och andra
omgestalta lifvet med dess många skuggsidor
till en glad tillvaro.
De lefva i regeln långt från den akademi-
ska lagern. De ropa ej heller med bullrande
röst: »hit med vin, att vi må vara glada!»
Men de förvandla genom sitt musserande lynne
hvardagsmåltidens vatten till en kostlig dryck.
De draga ej kring vägar och stigar, kransade
med rosor och slående på tamburin, ropande:
»Bort med sorger och bekymmer, här kommer
glädjen!» Men de sitta stilla midt i hvar-
dagslifvets prosa, ofta med händerna fulla af
arbete, och spinna talets gyllne trådar med
läpparna. De våga nalkas sorgens boningar,
emedan sympatien gör deras fjät lätta och
deras röst böjlig. I deras närvaro går arbe-
tet som en dans, hvardagslifvet får en fest-
prägel, och deras harmoöiska natur hindrar
festligheten att urarta till orgie.
Naturligtvis finns det varianter, mer eller
mindre närmande sig den idealbild, jag här
uppdragit, liksom det finns äkta pärlor af
olika klarhet och storlek. Men jag vill be-
teckna de äkta festlynnesmänniskorna som
älskvärda, anspråkslösa naturer, hvilka utan
tanke på allmänt bifall genom sitt oföränder-
ligt glada lynne ’ göra lifvet lättare att bära
för sina medmänniskor.
* Jag kände som barn en »gammal fattig
mamsell», som rubriken den tiden lydde. Hon
uppbar en minimal pension, som ej ens en
dam af hennes små anspråk kunde lefva på.
Därför kom hon tidtals och hjälpte till med
sömnad och dylikt i hus, där man mer be-
handlade henne som en gäst än som en un-
derordnad. Hon trädde in med ett osökt skämt
på läpparna och aflägsnade sig på samma sätt.
Sutto flere af husets damer tillsammans för
att sy, anordnade hon ibland lekar, utan att
arbetet hejdades på annat sätt än af ett stun-
dom hejdlöst utbrytande skratt, och arbets-
dagarna blefvo som gästabud. Min mor bjöd
gärna den gamla festliga damen på teatern,
och detta kom sedan oss unga på bästa sätt
till godo, när de många stärkfejortlarna och
stärkskjortorna m. m. skulle strykas in. Vi
försummade ej en enda fristund att vara i
det heta rummet, där minsann ej några skval-
lerhistorier gingo af stapeln, men operor, dra-
mer och komedier eller folklustspel passerade
revy. Min mor återgaf med sin mjuka, vackra
röst en del af arierna, hvilka vi stundom in-
stämde uti; den glada »tant Mina» åtog sig
de burleska partierna, som alltid väckte stor
munterhet, allt under det rummet fylldes af
glansstrukna kläder.
»Tant Mina» fick kallbrand i benet och in-
togs på ett sjukhus, där hon blef mycket om-
tyckt för sitt glädtiga lynne, som ej svek un-
der sjukdomen. En dag bad hon att få sitta
uppe klädd, emedan hon kände sig bättre.
Knappt hade hon emellertid fått kläderna på,
förrän hon leende hviskade till sköterskan:
»Var snäll och hjälp mig till sängs igen, jag
märker, att det kommit herrgårdsbud.» På
dörren, lugnt insomnande efter att med sitt
glada frimod ha ingjutit styrka hos dem, som
i sin tur väntade bud från »herrgården».
Från min barndomstid påminner jag mig
äfven lifligt en karl, som hette Bergström.
Huruvida han var en ättling af »fader Berg-
ström», som af Fredman uppmanades att
»stämma upp och klinga», har jag mig ej be-
kant, men anser det ej otroligt. Han hade
intet bestämdt yrke, men hjälpte till med li-
tet af hvarje i olika hus. Hos oss brukade
han tidtals arbeta i trädgården. Tjänstflic-
korna dukade då middag i köket på ett visst
sällskapligt sätt, och jag kände mig djupt be-
sviken af att ej få vara med i köket och höra
på, hur Bergström höll målron vid makt bland
drängar och pigor. Men nog lagade jag åt-
minstone, att jag fick passera köket i något
ärende för att mottaga Bergströms festliga
hälsning. Han hade ett skägglöst, groflagdt,
men lifligt och spirituelt ansikte. Det lingula
håret var benadt i pannan och böljade rakt
och långt ned på sidorna. Han bar en lif-
rock med vida skört, skjortkragen var ostärkt
och bred samt vek sig med skaldisk vårds-
löshet öfver rocken och lämnade halsen bar.
När någon af husets kvinnliga medlemmar
kom ut i köket, sprang Bergström upp, ela-
stisk som en stålfjäder, slog ut med handen
under en hofmannalik bugning och sade: »Ett
stort vackert goddag med tofsar och gyllne
fransar ! » Han sade det ej på en délirants
jollrande sätt, ty han var ingen drinkare, utan
med en munter världsmans frimod och full-
ändade artighet, utan att antaga någon kam-
ratlig ton. Men det bragte en oemotståndlig
feststämning med sig.
Om somrarna rodde Bergström och hans
»madam» folk öfver sjön mellan Ragvaldsbro
och Köttorget. Hustrun lär ha haft ett lika
grälsjukt lynne som mannen ett godmodigt.
Jag föreställer mig lifligt Bergström som en
hufvudfigur i det brokiga hamnlifvet, lifvande
schåarna i deras arbete, bytande ord med
månglarna, fraterniserande med vedskepparna
och chevalereskt skämtande med arbetskvin-
norna, allt med denna medfödt förnäma håll-
ning, som utmärkte honom.
En festlynnesmänniska, så nära idealbilden,
som kan tänkas, har jag haft lyckan att stå
helt nära. Men den ägde desslikes så många
gedigna allvarsdrag och var i sin helhet för
storlagd att lämpligt föras inom ramen af detta
flyktiga utkast. Så länge hon lefde, försum-
made vi aldrig frivilligt att tillsammans fira
Bellmansdagen mellan Djurgårdens ekar, nju-
tande aromen af en poesi, som i den högsta
och mest förfinade form ger uttryck åt fest-
lynnet, lämnande Bellmansdagens bottensats
ur räkningen.
Låtom oss, tagande Orfeus och Bacchus
fint symboliskt, med den odödlige Carl Mi-
chae’s odödliga strof hylla den äkta festlynnes-
människan, som i våra dagar alltför sällan går
igen:
»Hvem är, som ej vår broder minns,
Fastän hans skugga mer ej finns?
Fastän hans valdthorn tystnat har,
Är skogens genljud ändå kvar.
Än Floras fåglaskara
Skall ömt hans spel förklara,
Och jägarn vid sin snara
Skall på sin pipa svara,
Hur ibland Orfei söner,
Af Bacchus krönt så sköner,
Han utan like var.»
npiLL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
-1- sam uppmaning att iliågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
detta vis mottog hon dödens knackning på
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO CrUldmedaij
vid 1897 års Konst- och Industriutställning
Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
