Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 60. 29 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
längtan mellan hvarje rad. Det skulle ej dröja
så länge, innan de skulle bygga sitt bo och
trifvas som fria, glada fåglar. Hans lilla
Signe skulle inte behöfva vänta så länge.
Bara hennes Henrik hade fått fast anställning
så . . .
Men åren hade gått, och Signe fick vänta.
Henrik blef förståndigare och brefven mera
allvarliga. De skulle inte draga öfver sig för
mycket skulder. Och nu hade hennes Hen-
rik haft anställning i flere år hos den väl re-
nommerade firman i den stora handelsstaden.
Och Signe hade gått och väntat och arbetat,
ett tungt arbete, tio timmars daglig tjänst-
göring i postverket.
’Men allt skall ju bli så bra, min lilla tös’,
skref han, ’bara vi vänta litet till.’
Tänk, att kunna sätta upp ett litet nätt
och prydligt bo utan skulder! Det vore ju
lönt att sträfva för. De voro ju unga. Hen-
rik var ju bara 30 år och Signe nära på lika
gammal. Bara en liten väntan till och sen!
Och Signe log genom tårarne hvarje gång
hon läste de kära raderna och gladdes, då hon
af Henriks principal, som hon en gång träf-
fade, hörde det beröm och loford, han gaf
tiennes arbetsamme gosse. Han var så flitig,
så samvetsgrann. En sådan var visst värd att
vänta på. Och liten Signe tog i med friska
tag och sträfvade och arbetade, och de trötta
ögonen värkte, men då höll hon händerna för
dem en stund och trollade fram sin Henriks
bild. Det var ju något värdt att vänta på en
sådan gosse!
Bara stackars liten Signe ej behöft arbeta
så hårdt, men hon var fattig, och det var
många, många, som gärna ville ha hennes
plats. Visserligen var lönen ej stor, 60 kr.
i månaden, och då skulle hon betala inackor-
dering med 45 kr. i månaden, ty det var
långt från hennes födelsestad. Men det var
så många af Sveriges unga flickor, som gärna
ville intaga Signes plats mot ännu mindre
lön, rika, lyckliga flickor, som, bara för att få
sysselsättning och komma ut i världen, Tille
åtaga sig den trägna tjänsten.
Och Signe höll på och sträfvade, ehuru de
mörkblå, förr så strålande ögonen blefvo svaga
och värkte emellanåt, så att det var en ren
lisa, att tårarna kunde smyga fram ibland.
Och det gjorde de, fast ingen såg det.
Hennes Henrik var ju så långt borta, de
träffades ett par gånger om året med dryga
penningeutgifter å båda sidor; det var så lång
väg mellan den stora handelsstaden och Sig-
nes enkla torftiga hem i den lilla landsorts-
staden. Hade hon blott fått en plats där!
Men där hade borgmästarns dotter, som tagit
studentexamen och hade ett par hundratusen
i arf att vänta, fått anställning, och fru Berg,
Signes mor, hade visserligen sin knappa pen-
sion och förde ett sträfsamt lif med inackor-
deringar, och dessutom skulle de yngre sysko-
nen ha litet bildning, så att någon hjälp hem-
ifrån kunde aldrig Signe påräkna. Det var
bara att sträfva, att arbeta och taga i med
friska tag. Och hon försökte. Hon ville ej
vara sämre än Henrik. Bara hon varit rik-
tigt kry, men det var så klent med ögonen.
De där strålande ögonen, som första gången
blickat in i Henrik Vildes, då han, öfverhöljd
af blommor och buketter, eröfrat den hvita
mössan. Sen hade det ej dröjt så länge, förr-
än de strålande ögonen och de rosiga läp-
parna sagt: »Jag kan vänta, Henrik.» Och
det hade hon också gjort. Nu hade de ro-
siga läpparne bleknat något, de strålande ögo-
nen blifvit något mattare och den blomstrande
hyn fått ett blekt skimmer, men så hade hon
ju ockå sparat ihop 300 kronor genom otro-
liga försakelser, men de skulle ju blifva rik-
ligt ersatta, när de redt i ordning sitt lilla
bo. Men när skulle det bli?
Hon fattade åter brefvet och läste det om
igeD, heunes leende blef trött, och hon lät
hufvudet sjunka ned i händerna.
»Ännu måste vi vänta litet, bara litet, min
älskling,» skref han.
Och så stod däri så noga uträknadt och
kalkyleradt öfver, hvad deras bosättning skulle
gå till. Det var så dyrt där i staden, och
han ville ej, hon skulle sakna något. Blott
ett års sträfvande till skulle sätta brudkronan
på hennes lilla hufvud. Hon log ett smärt-
samt leende. Han ville ej, att hon skulle
sakna något. Ack, hvad hon skulle sakna, det
var sin lefnadsfriskhet, sin ungdomskraft, sin
jublande, hoppfulla tillit, allt detta, som gått
under i den sträfsamma kampen för tillvaron.
Skulle hon härda ut ett år till? Och se’n?
Se’n skulle hon lefva, lefva på nytt, och den
där kraften, styrkan och lefnadsmodet skulle
komma tillbaka och flytta in med hustomtarna.
Hon log bittert och kramade brefvet till-
hopa. Nej, det var ej som förr, det var ej
den forne, varme Henrik, det var en stadgad,
lugn, beräknande affärsman. Nå, det var ju
att sätta värde på! Lifvet hade danat honom
till en man.
Hon tog hans fotografi, som stod på bor-
det, och såg länge därpå. Det var ett vackert,
friskt och hurtigt utseende; det var ju så
likt, men hvad var det, hon ville ha bort?
Det där kalla draget kring munnen. Hon
strök med fingret öfver porträttet och skrat-
tade till kort, nervöst.
Asch, Signe, gamla flickan, hvad du är
barnslig!
Klockan slog i rummet bredvid sex skarpa
slag. Så, det var nu tid att gå ned till de
två sista timmarna af det trägna dagsarbetet.
Hon ställde tillbaka porträttet på dess plats,
lade ihop brefvet och gömde det innanför
klädningslifvet. Ack, han var ju henne ändå
så kär; trots den långa väntan älskade hon
honom ännu lika varmt och hängifvet som
för tio år se’n.
Hvilken tid! Tio år! Hennes bästa ungdoms-
tid. Skulle den kunna ersättas af den vän-
tade lyckan? Kanske. Ett svagt leende for
öfver det trötta ansiktet. Hon steg upp, ba-
dade sina värkande ögon med litet kallt vat-
ten och gick ned till sitt arbete.
II.
»Säg, tror doktorn det är något farligt, blir
det långvarigt?»
Det var med en orolig, ångestfull röst, den
unga kvinnan yttrade dessa ord, där hon stod
i den gamle läkarens mottagningsrum.
»Var bara lugn, fröken Signe, en operation
är nödvändig, men den skola vi hoppas går
bra, och se’n måste vi naturligtvis ha någon
liten tid att rekreera de försvagade krafterna.
Edra ögon äro i hög grad ansträngda.»
Han talade lågt och lugnt, med ett med-
lidsamt uttryck voro hans blickar fästade på
henne. Hon bleknade och var nära att svimma.
Den välvillige läkaren förde henne till en stol.
»Se så, var nu bara lugn, sitt ett ögonblick,
kära barn,» sade han och tryckte henne mildt
ned på stolen.
»Jag kan ej fatta, att edra ögon blifvit så
klena,» sade han.
Han kände till Signe och hennes familj,
han visste också, hur strålande blå och klara
de nu så matta ögonen varit.
»Ni har haft träget arbete, kan jag tro?»
frågade han.
Signe såg rakt framför sig och svarade med
ett bittert leende: Åh, ja, tio timmars daglig
tjänstgöring i fem år.»
Doktorn såg bekymrad ut.
»Det var bra strängt; var det så tvunget,
jag menar, var tjänstgöringen så sträng, eller
var det extra arbete också?» frågade han.
Signe rodnade lätt.
»Ja, de kunde ha fått hvem de ville där
uppe i Hedlunda, och jag behöfde så väl.»
Hon såg ned på sin förlofningsring. Dok-
torns blick hade också fäst sig vid den.
»Ni skall gifta er, inte sant?» fortfor han
i lätt skämtsam ton.
»Ja,» svarade Signe, och ett småleende
lyste upp hennes ansikte. »Men vi måste
vänta litet ännu,» fortsatte hon.
»Ja då, min lilla fröken, måste ni bli frisk
och kry, och det hoppas vi skall lyckas,» sade
han uppmuntrande.
Utkommen från läkaren gick Signe meka-
niskt hemåt till modern, hos hvilken hon nu
var hemma och åtnjöt sex veckors tjänstledig-
het. Huru det plågade henne att nu en tid,
kanske längre än dessa sex veckor, blifva
orsak till sorg och bekymmer för den fattiga
modern. Hvem visste, huru länge det dröjde,
innan operationen och den därmed förenade
krisen vore öfver. Det skulle kanske dröja
mer än sex veckor, och hon skulle mista sin
plats. Hvad skulle Henrik säga? Och så skulle
hon behöfva taga de sparade pengar, som
skulle blifvit till deras lilla bo.
Hon skyndade hemåt, en dof smärta hade
intagit henne. Tyst oeh obemärkt smög hon
sig in i sitt lilla rum och kastade sig ned på
soffan. Det var halfskymning. I salen bred-
vid hördes syster Alfhild fantisera på det
gamla pianot. »En operation nödvändig.» Det
lät som en dödsringning i hennes öron. Hon
pressade sitt hufvud i händerna för att ej
brista i gråt. Det var öfveransträngning allt-
igenom, för träget arbete, som vållat detta,
och ändå finge hon nu vänta, innan hon fick
i ordning deras lilla hem. Hon vred och vände
på förlofningsringen. Ja, den var skulden till
allt; hade hon ej haft den, så hade hon ju
ej behöft vara så trägen i arbetet, i hopp om
att snart få ett eget hem. Nu skulle det nog
dröja. Kanske blefve hon blind. Ack, om
ändå Henrik vore i närheten, men han var
ju så långt borta.
Någon kom i dörren. Det var modern, en
mager kvinna med ett tärdt och lidande ut-
seende.
»Så skall jag också se ut,» tänkte Signe,
»bara några års väntan till,» och hon skrat-
tade till ett bittert skratt.
»Hur äx det, flickan min?» ljöd moderns
röst litet orolig, och hon strök smeksamt öfver
dotterns hufvud.
»Ah mor, åh mor, det är så olyckligt,» kla-
gade hon och slog armarna om moderns hals.
Och så berättade hon om sitt besök hos dok-
torn.
Den gamla modern satt tyst och hörde på,
men när Signe slutat, sade hon: »Var lugn
och tag det ej så svårt, Gud hjälper dig nog,
barnet mitt. Du skall väl snart inte behöfva
vänta längre, det tröttar det också,» tilläde hon.
»Henrik skrifver, att om några månader
kunna vi gifta oss, men till dess är jag kan-
ske blind», sade hon med onaturligt lugn röst.
Modern ryckte till,
»Äh Signe, så får du ej säga, så farligt är
det ju inte,» sade hon tröstande.
När modern gått, satt Signe ännu en stund
i skymningen. Åh, hvad mörkret var godtl
Kanske det också var bäst att vänja sig där-
vid. Ett evigt mörker! Aldrig mer få se in i
Henriks varma, bruna ögon. Men var det ej
så han velat ha det?
Hon erfor en nästan hatfull känsla mot
honom. Ack, rådde han för, att hennes ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
