Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 60. 29 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 7 — IDUN 1899.
voro så klena? Yar det ej en förtjänst af
honom att ej vilja sätta upp ett bo med skuld
och bekymmer? Hon borde ju vara tacksam
för hans omtanke, det var ju af kärlek till
henne, för att bon ej skulle beböfva börja
som gift samma lif af försakelse och bekym-
mer som hundratals före henne.
Men dessa hundratals kvinnor hade arbetat
med ungdomens och kärlekens kraft, och ar-
betet hade varit lätt, då de varit två. Men
när hon nämnt därom, hade Henrik skämt-
samt svarat: »Ah, är du nu så giftaslysten,
tösen min, förstår du inte, att jag vill ha
dig som en drottning i eget slott.»
Och så hade han dragit henne intill sig och
kysst hennes läppar, ögon och kinder och
hviskat Ijufva kärleksord i hennes öra. Ah,
hennes Henrik, han var ju värd att vänta på!
(Forts.)
»SYSTER» EYA. SKISS FÖR IDUN
AF SOFIE LINGE.
FORTS. FRÅN FÖREG. N3.
H
ur det gick till, kan jag ej säga — jag vet
blott, att det skedde, och att det väckte upp
en storm af ovilja emot mig, och dyningarna
efter densamma gåfvo mig under ett par dygn kän-
slan af, att jag var en liten ensam farkost, som
redlös rullade om pä främmande, farliga farvatten.
Blif ej förskräckt, mamma lilla, jag är i hamn
nu igen, och vänliga vågor smeka åter min köl.
Det var en morgon vid frukostdags. Jag hade
låtit vänta på mig ett par minuter, och kapten Car-
ling gick som ett lejon i sin bur, när jag kom in
i salen, men hälsade mig dock med ett vänligt god
morgon.
Majorskan besvarade ej min hälsning, utan tog
i stället upp sitt ur och såg menande därpå, innan
vi alla satte oss till bords.
Jag hade sofvit illa under natten — det var full-
måne, och du vet af gammalt, att jag alltid känner
inflytande däraf — samt kände mig nervös och trött.
Att jag kom för sent, var i själfva verket ej heller
mitt fel, ty jag hade hjälpt Gertrud att kamma sitt
hår, som’ hon ej fick någon bukt på, samt sytt i
ett par knappar i Ellens klädning. Min klocka gick
också litet för sent.
Då kaptenen sitter till bords, har han för vana
att peka ut de föremål han önskar, att man skall
sända till honom, i stället för att bedja därom, och
detta gör, att man alltid får lof att ha sin upp-
märksamhet spänd. Nu såg jag hans pekfinger vän-
das åt min sida, och då jag trodde, att han ville
ha saltkaret, som stod bredvid mitt kuvert, så skyn-
dade jag att räcka det till honom, men i min ifver
— tvärs öfver bordet. Detta var nu i och för sig
ett fel emot det passande och skulle nog ha inbringat
mig en liten fin reproche, men det ville sig dess-
utom ej bättre än att under den häftiga rörelsen
framåt min klädningsärm fastnade i pipen pä kaffe-
pannan, drog omkull denna, så att innehållet flö-
dade öfver duken och vidare ner i knäet på ma-
jorskan, som desperat rusade upp från bordet och
skakade sig som en våt hund, hvilken nyss kommit
upp ur vattnet. Och midt i den bruna syndafloden
låg sockerskålen krossad -— den vackra kristallskå-
len, som jag alltid haft mitt nöje i att se på.
»Hvilket exempellöst slarf», ropade majorskan,
och jag fick en ljungande blick ur hennes bruna
ögon.
Jag framstammade en otydlig bön om förlåtelse
och brast därpå i gråt — jag kunde ej hjälpa det.
»Se så, se så, barn», sade kaptenen vänligt,
»gråt nu bara inte. Det där hade ju kunnat hända
hvilken som helst af oss.»
Och nu kommer det oerhörda!
När jag för ett ögonblick såg in i hans delta-
gande grå ögon, voro de så lika min egen pappas,
att jag, lydande en inre oemotståndlig impuls, gick
fram till honom och lutade, ännu snyftande, mitt
hufvud mot hans bröst.
Hur han såg ut i det ögonblicket, vet jag ej,
men han lät sin hand fara smekande öfver mitt hår
och sade därefter :
»Stackars barn, hon har i hemmet blifvit van
vid att bemötas med ömhet och får nu sakna allt
deltagande.» Därpå lösgjorde han sig sakta ifrån
mig och gick in i sitt rum.
»Fröken Eva, för att välja det allra lindrigaste
uttryck, så vill jag blott säga, att ni i dag förvånat
mig öfver höfvan, och jag får be er att för fram-
tiden vara litet försiktigare i ert uppförande.»
Det var majorskans hvassa stämma, som utta-
lade dessa ord, men i stället för att i grund för-
krossa mig, väckte de min själfkänsla till lif, och
mina tårar upphörde att flyta.
»Att jag förbrutit mig, erkänner jag och har re-
dan bedt om ursäkt därför, men att jag följde mitt
hjärtas maning och tog min tillflykt till den enda
— Ellen undantagen — som här i huset visat mig
litet deltagande, ångrar jag ej och tror ej, att det
kan stämplas som någonting klandervärdt.»
Jag förstår ej, hvarifrån jag fick mod att uttala
dessa ord, då jag i själfva verket kände mig myc-
ket »enkel» — också fann jag det bäst att omedel-
bart därefter lämna rummet utan att iakttaga den
verkan de åstadkommo, och då vi några timmar
därefter åter samlades till middagen, var stämnin-
gen visserligen litet tryckt, men ingen anspelan
gjordes på morgonens tilldragelse.
Hela Löfsätra ligger nu under snö. Hvarhelst
jag ser, skimrar det hvitt, så att det gör ondt i
ögonen, och endast i den stora oxeln här utanför
mitt fönster, där talgoxarne hålla till en god del
af dagen, brytes skimret af grannt röda bärklasar
genom det lätta snöfloret.
Blif nu ej rädd, mor lilla, om jag berättar om
ett äfventyr vi hade i går, som hade kunnat få ett
mycket tragiskt slut. Ja, jag vet ej ännu, hur det
kan komma att sluta för en af deltagarinnorna —
hu, jag ryser ännu, när jag tänker därpå.
Då eftermiddagslektionen var slut, togo jag och
flickorna våra kälkar för att taga oss litet motion
i månskenet. Just nedanför, där vår kälkbacke slu-
tar med en något tvär krök, ligger den vackra sjön
Löflången, och vi hade särskildt blifvit varnade för
att ej köra ner på den, emedan den ännu ansågs
vara osäker. Troligtvis var månskenet förvillande,
och kälken, på hvilken de båda flickorna åkte, tog
en sats på några låga, isiga stenar vid vägkanten,
och innan de hunno att hejda den for den i svind-
lande fart nedför branten och vidare ett långt stycke,
ut på isen å den ännu ej riktigt tillfrusna sjön.
Men innan den kom så långt, hade den redan af-
lämnat en del af sin börda, och Ellen låg jämrande
på stranden, där hon slagit hufvudet mot en hvass
stubbe.
Men hvar fanns Gertrud? Mitt hjärta stannade
nästan af ångest, när jag därute från isen hörde
ett plaskande läte, åtföljdt af ett vildt, förtvifladt
skrik. Men i nästa ögonblick rusade eller, rättare
sagdt, hasade jag mig ner för branten, där kantiga
stenar och kvistar sargade mig, samt ref sönder
mina kläder —• detta var en upptäckt, som jag
gjorde först efteråt — mamma kan inte tro, i hvil-
ket miserabelt skick min gröna hvardagsklädning
är. Jag hade ej ens tid att taga någon notis om
Ellen, hvilken gråtande höll på att krafsa sig upp,
under det hon täppte till ett hål på ena kinden
med sin näsduk, utan jag rusade direkt ner på isen,
där jag såg någonting skymta i månskenet. Isen
knakade under mina fötter, men instinktmessigt
kastade jag mig ner och kröp på alla fyra för att
mera fördela tyngden af min viktiga person. Jag
! Hylin & cSI
\ FABRIKSAKTIEBOLAC \
\ –– = KONGL. HOFLEVERANTÖR. =–– §
I UTSTÄLLNINQSTVÅLAR: [
l Viol, Hyacinthe, Héliotrope, Syrën m. fl. [
= THEA-ROS-PARFYM m. fl. \
: prisbelönta vid i8g7 drs utställning med Ï
I QULDMEDALJ j
z Försaljes i våra butiker =
: 8 J^eßreringrsßra.t&ii _ eaterTång^atan 10. jj
E A. T. 64 69. A. T. 24 97. z
E samt hos alla finare parfymhandlare i riket.
liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiii ......................................................................................mim..............
kan skämta nu, men det var ett förfärligt ögonblick,
när ett mörkt, öppet gap stängde vägen för mig,
så att jag ej kunde komma längre.
Med förtviflan ropade jag Gertrud i namn. Där
stod hennes kälke på andra sidan råken, men hvar
fanns hon själf?
»Gertrud, Gertrud!»
Då får jag se en flik af hennes klädning sticka
upp ur vattnet och, alltjämt liggande framstupa,
med utsträckta armar för att ej komma för nära
den svaga iskanten, lyckades jag att få ett fast
grepp i den och försökte att draga henne till mig.
Under tiden uppgaf jag ångestfulla rop efter hjälp
i förhoppning, att det skulle höras upp till bygg-
ningen, som ligger strax ofvanför backen.
Att få henne upp öfver iskanten var omöjligt
för mig, men då hennes hufvud dök upp, fick jag
äfven tag i hennes tjocka fläta, så att jag kunde
hålla det öfver vattnet.
Jag kände, att mina krafter ej skulle stå bi många
minuter till. Mina händer voro stela som is, och
det var endast ett slags kramp i dem, som hindrade
mig från att släppa sitt tag. Då hör jag ljudet af
röster, hvilka redan på afstånd uppmana oss att
hålla modet uppe, och om ett par minuter, hvilka före-
föllo mig som lika många timmar, rusade kaptenen,
åtföljd af gårdsdrängen, ner på isen. Huru de sedan
fingo Gertrud upp ur vaken och oss båda i land
är ännu en gåta för mig, ty jag var som bedöfvad
och vaknade först riktigt till lif i min varma bädd,
där husjungfrun trugade mig att dricka varmt te
samt bredde öfver mig med filtar.
»Hur är det med Gertrud?» — var min första
fråga.
»Jag vet ej riktigt», svarar hon, »men doktorn
är här, och de hålla på med henne därinne. Jag
har fått bära in stora baljor med snö, som de gnida
henne med.»
»Men lefver hon? ...»
(Forts.l
IUR NOTISBOKEN.Pl
TTTSLOCKNAD ADLIG ÄTT. I förra veckan af-
led å Furusund änkefru Anna Christina Skjöld-
arm, född Wiberg, omkring 89 år gammal. Änka
sedan 1839 efter skepparen Otto Henrik Skjöldarm,
var hon den sista som bar detta namn. Ätten,
som härstammade från Upland och förut hette Pon-
telius och Pontelin, adlades 1772 och introducera-
des å Riddarhuset påföljande år under n:r 2007
samt utgick på manssidan 1850 och på kvinnosidan
1898 med den nu aflidnas dotter, gift med f. d.
källarmästaren C. A. Söderlund.
Begär profver på våra nyheter i svart, hvitt eller
vA g- y ^ W kulört från 55 öre till 15 kr. pr meter.
Specialitet: Nyaste sidentyger för sällskaps-,
^ Bil |l| K 1 »C je 1 B 1 § Ef 1 1 bal- och promenadtoaletter samt till blusar och foder.
£ F De utvalda sidentygerna sändas till Sverige endast di-
** rekt till privatpersoner tull- och fraktfritt till
Jå J. P -B H B hemmet.
HP Qßt Dastâ! Schweizer & Co., Luzern (Schweiz).
Sidentygs-Export. (Cj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
