Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 61. 2 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1839.
liga fåglar på tinnarna. Dess dunkla färgton
af mossgrönt med ett skimmer som af blekt
rosa och gammalt guld kommer rummets små
koketta soffor och sirliga taburetter att stå
ljusa och luftigt läckra i färgerna som sirliga
blommor på en äng. Kokett växla möblerna
i utsökta nyanser. Men det är en äkta konst-
när, som ställt dem samman just så och kom-
mit dem att trots de djärfva skiftningarna
bilda denna raffineradt vackra färgkomposition,
som oemotståndligt betager alla, som träda
här in.
Under en långfingrad jättepalm en tomat-
röd bergère på rococons nigande ben, en
turkosblå taburett bredvid en länstol i guld
och crème med empirens raka, fina stelhet i
alla linier, en liten egoistisk soffa för två med
ett nätverk af röda nejlikor öfver lilasskär
botten. Och så en soffa i Ludvig XVI:s gra-
ciösa stil, bronseradt siden i gyllene gult med
blekröda rosenslingor. Just en sådan liten
soffa med en sirligt skulpterad guldkrans öfver
karmen och öfverdådigt svällande dyna — just
en sådan en, som våra mormödrar brukade
sitta på, stela och sirliga med pösande siden-
volanger och styfva fiskbenslif.
Bizarrt egendomliga med gula tofsar och
styfva guldbroderier bilda några orientaliska
möbler sitt lättjefullt mjuka hörn för sig. Den
turkiska silkessammeten lyser rubinröd öfver
karmar och kuddar, och pärlemorinläggningarna
på de låga turkiska borden glimma i gulviolett
som öppna ormögon.
Minister Reuterskjöld är en känd gourmand
på antikviteter. De små borden och etagé-
rerna, där alla dessa oräkneliga bibelots trängas
med hvarandra, skulle äfven säkert kunna
fånga en kännares intresse timme efter timme.
Endast alla dessa små klockor, sköra, täcka
små tingestar, som slå timslagen med spröd
silfverröst, skulle kunna vara en samlares
stolthet.
Men pärlorna i svensk-norska ministerhem-
mets antikvitetssamling äro dock de två svarta
ebenholtzskåpen, som flankera gobelinens brons-
gröna ram. Med sina otaliga klaffar och lön-
lådor och alla dessa små fint utskurna, gul-
nade elfenbensinläggningar äro de just sådana,
som finsmakare med en suck af förtjusning
betrakta, och som de bruka knacka på och
lyssna på och andaktsfullt undersöka med
dubbla glasögon.
Denna äkta »fin de sièclesalong», så origi-
nelt stilfull genom den säkra, känsliga smak,
hvarmed alla olika stilar här äro samman-
förda, står alldeles tom och tyst nu, och dock
är här en utsökt société samlad. Svenska
kungens ädla hufvud ser man på flere foto-
grafier med Oscar egenhändigt skrifvet med
den säkra, fasta handstilen. Äfven drottning
Sofia och hela det öfriga svenska konunga-
huset finnes här representeradt med egenhän-
diga namnskrifter. Ryska kejsaren och kejsa-
rinnan Alix med sitt sorgsna leende stå i
krönta ramar. Och med vänliga dedikationer
pryda storfurstinnornas och storfurstarnes por-
trätt flygelns silfverbroderade täcke.
En präktig riddare i akvarell af Villegas,
en svartbrun, italiensk madonna, ett litet fint
flickhufvud, måladt med fransyskt koketteri,
och så tvänne porträtt af Albert Edelfelt. Ett
i olja af madame Reuterskjöld och en förtju-
sande pastell af hennes dotter. Se där konst-
verken, som bidraga att förläna sin prägel af
lugn gedigen konstnärlighet åt det vackra
rummet.
Det är fru Louise Reuterskjölds porträtt i
kroppsstorlek, som dominerar hela salongen.
Man känner igen det från utställningar i Pa-
ris och Petersburg, där det äfverallt lofordats
som ett af Edelfelts bästa. Man ser det strax,
MINISTER LENNART REUTERSKJÖLD.
DÖD DEN 7 JULI 1899.
I’" ii-
när man kommer in, och man fortfar att be-
trakta det länge. I en kostym af roccocons
graciösa snitt har Albert Edelfelt målat henne
— mjukt siden, luftiga spetsar, paniéer och
en stor sammetsrosett vid halsens fyrkantiga
urringning. Hon vänder hufvudet halft i profil,
så att halsens hvita linie synes lång i mjuk
bukt under det smala sammetsbandets strama
kant. Det är soubrettens lilla friska, hjärt-
formiga mun, men ögonen äro stora, vemods-
fulla — en smula förnämt blickande, långt
förbi en — — — —
»Ursäkta, att jag låtit er vänta!»
Där står hon, porträttets original, midt i
rummet. Eru Louise Reuterskjöld har trädt
in, utan att vi väntat det. Hon är klädd i
ljusgrå vårtoalett i snäf, engelsk snitt. Smärt
och slank är hon som en helt ung flicka. En
aristokratiskt elegant uppenbarelse, som ovill-
korligen skulle synas i hvilket sällskap hon än
trädde in. Det är just det raka, smala, fina,
som ger henne hennes egen vissa, säregna stil.
Och så de stora, halfslutna, gråblå ögonen,
som tyckas en smula kalla, därför att de äro
så lugnt säkra och medvetna.
Hon tyckes alltid först och främst vara
världsdam m:me Reuterskjöld — världsdam
ända ut i fingerspetsarna. I Petersburgs stolta,
högförnäma värld, dit annars endast ändlösa
anor, förgyllda af ofantliga rikedomar, kunna
bereda inträde, ha hennes intelligens och fina
diplomatiska takt gjort henne till en af de
erkändt tongifvande damerna.
»Vestigia mulierum» (= fruntimmersvägen),
se där den snabbaste vägen för diplomatiska
ärenden i den ryska metropolen. Politiken
har nästan blifvit till en modern sport inom
den förnämsta damvärlden i Petersburg. Ett
intelligent fruntimmer är vanligen äfven äre-
girigt, på samma gång hon är en skicklig
diplomat. Och fru Louise Reuterskjöld jäfvar
ej detta påstående.
I den svensk-norska ministersalongen, som
behärskas så helt af hennes vackra porträtt,
när hon själf är frånvarande, gör hon les
honneurs på sina lysande soaréer med detta
oefterhärmligt distinguerade behag, som för-
länar värdinnans individuela prägel åt allt.
Storfurstinnor och storfurstar ser hon bland
sina gäster, och på kejsarbalerna uppe i Vin-
terpalatsets förgyllda salar hör hon alltid till
de »afundade» damer, som hugnas med en
dans af ryssarnes unge tsar.
Madame Reuterskjöld håller upp det brons-
röda draperiet, som skiljer hennes enskilda
kabinett från salongen. Och vi träda dit in.
Den breda, äkta turkiska divanen med sitt
öfverflöd af kuddar klädda med denna gamla
genuesiska sammet, som är ovärderlig, därför
att den nu blifvit så sällsynt, den långsmala
hvilsoffan med sin ömtåliga spindelväf af va-
lenciennespetsar öfver blekskärt siden, rosa-
draperiet öfver den turkiska skärmens bruna,
genombrutna träskulptur, den gröna lampan
med sin röda, fransade sidenskärm — allt
detta tyckes locka till drömmande hvila i en-
samma stunder. Men empirskrifbordet är bredt
och stort och allvarligt, som om det vore en
man, som brukade sitta här. Och här finnes
intet fruntimmersaktigt, man kan endast ar-
beta här strängt och träget.
Det är de många fotografierna, som här
gifva sin prägel af något intimt åt hela rum-
met. Storfurstinnan Maria Paulowna, fru Reu-
terskjölds höga väninna, blickar emot oss från
skrifbordet, från etagèrer och småbord. Och
så är det alla Stockholmstyperna, -—• alla dessa,
som man känner igen från våra hofbaler och
på middagstiden på Sturegatan och i Kungs-
trädgården.
— — Springande barnfötter, höras plötsligt
från salongen, små barnfötter, som hasa öfver
parkettgolfvet och draga ihop mattorna. Och
så ett litet högt flickskratt, som besvaras af
ett klingande friskt pojkskratt.
»Mina barn! Ducky och Carl!»
Hvar var nu det kalla i fru Reuterskjölds
ögon? Hvar fanns nu världsdamens stela för-
bindlighet? Hon var endast moder nu, så
mjuk och så enkel. Hon hade blifvit något
alldeles nytt.. .
De hade kommit intumlande bägge två, hon
en backfisch med långt guldbrunt hår och
pigga ögon, där pupillen står som en svart
punkt med stjärnstrålar uti den grå iris. Just
så som Edelfelt målat henne, täck och rosig,
på pastellporträttet där ute i salongen. Och
han en riktigt treflig svensk pojke, präktig
och frisk med ärliga, kloka ögon.
Madame Reuterskjöld hade all möda att värja
sig för dem. De fingo henne ned på soffan,
en hade krupit upp i knät och den andra
hängde öfver axlarna. De berättade och de
frågade om hvarandra. Hon måste uppbjuda
all sin myndighet för att få dem att gå med
den engelska guvernanten.
Vi hade följt dem genom m:me Reuterskjölds
sofrum ut och dörren hade slagits igen efter
dem. Men hennes tankar följde dem ännu,
och hon stod alldeles tyst och smålog för sig
själf ett ljust, inåtvändt leende. Hon hade
visst allra helst låtit respekten fara, bara för
att få behålla barnen hos sig. Och alltjämt
var det kvar hos henne, det där milda, mjuka . . .
Det är nästan spartanskt enkelt, m:me Reuter-
skjölds sofrum, och på väggen hänger en läs-
ordning med lektioner ända från kl. 10 på mor-
gonen. Det var, som om man med ens kom-
mit in i en pensionsflickas allvarsamma rum.
Hon märkte min förvånade blick på läs-
ordningen.
»Jag läser alltid själf med mina barn hvarje
dag ett par tre timmar,» sade hon enkelt.
»Och jag förbereder mig också till hvarje lek-
tion, riktigt grundligt som en samvetsgrann
lärarinna. Jag brukar noga följa med fordring-
arna i svenska elementarskolorna, så att jag
vet alldeles, hvilken klass Ducky och Carl nu
skulle kunna söka in till.»
Jag tänkte på den ansträngande Petersburg-
saisongen med sina ändlösa visiter, sina mid-
dagar och supéer och teateraftnar och baler.
Och jag tänkte på den svenska, firade, infly-
telserika ambassadrisen, som om natten kan-
hända dansade på kejsarens bal för att föl-
jande morgon kl. 10 sitta i skolrummet och
besvara sin lilla vetgiriga gosses undrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
