Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 61. 2 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
frägor om den heliga skapelsehistorien eller
pränta in hos sin dotter franska grammatikens
alla undantag.
Hon tycktes gissa till mina tankar, ty hon
såg på mig med två stora, allvarliga ögon och
sade stilla. »Skulle jag kanske gifva bort
min härligaste rättighet — att lära mina barn?»
Och hon tilläde lifligt: »Åk, jag är så afund-
sjuk om alla deras tankar. De få aldrig för-
lora vanan att fråga mig om allt, jag är rik-
tigt girig om deras frågor. Det är mina stör-
sta dyrbarheter.»
Men när jag långsamt vandrade tillbaka
genom de präktiga gemaken och nedför den
ståtliga entrétrappan, då såg jag i tankarna
alltjämt framför mig ett litet enkelt sofrum
med en läsordning på väggen.
EN ELD SOM EJ SLOCKNAR.
D
ET VAR ett verkligt litet chateau, nobelt
till stilen samt hvitt, nu bländande hvitt
i den soliga dagern. Nedanför detsamma ut-
bredde sig trädgården, hvars buskager stodo i
hvit och ljusröd blom, och där gräsmattorna
voro utsirade med junimånadens unga yppighet.
Men utför slottets trappa kom någon lång-
samt nedstigande, någon, som hade fåradt an-
lete och sammanpressade läppar, samt gick
med trötta steg och skygg hållning. Hon hörde
ej hit, där allt log och var rikt, ty hon bar
på tankar, hvilka skymde bort färgerna, de
blå, de som gingo i guld och i rödaste rödt,
och hon såg ej det, som växlar för andras
ögon. Själf liknade hon en skugga, där hon
följde gången fram till träden. Hon stannade
där, och tanken stannade också.
Om en stund kom åter någon ut genom den
stora glasdörren, men hon var ung och hade
lätt gång; den hejdade hon för att andas —
det var morgon i luften än — eller för att
se — hon hade sirålande ögon. När hon kom
fram till den gamla, gaf hon henne en blomma.
»Tack Gabrielle,» sade denna, men inte
märkte hon, att blomman var vacker och hade
doft; hon satt och sökte befria sig från tan-
ken, hon ville ej låta den unga se, hur svår
den var att förfölja henne.
Alla göra så där med det svåraste.
Ett par dagar förut hade denna Gabrielles
man sagt: »Du minnes ju min kusin, öfverst-
innan Falk? Vi böra be henne hit, så att hon
får litet glädje ; hvar och en måste känna glädje
i din närhet, och hon behöfver det mer än de
flesta. Hon är mycket olycklig, hennes dotter
är ej, som hon bör vara mot sin mor, och hon
har lämnat dottern och mågen nu, det blef nog
för svårt där; jag tror det väl, ty jag känner
fru Gertrud.»
Då hans hustru bedt att få veta mer om
detta sorgliga förhållande, hade han sagt, att
han ej kände mer om saken. Och nu satt
Gabrielle där med det plågsamma medvetan-
det, att, då hon mest borde det, kunde hon
ej sprida någon glädje alls. Hon fann intet
att tala om, och hennes glädtighet var som
bortskrämd.
Plötsligt lyste hennes ansikte upp. Man
kom ledande ett litet vackert rosigt barn; det
var hennes. Nu hade hon fått hjälp, ty hvad
tanke, hvad gåtfull, rufvande sorg fanns, som
ej måste vika för ett sådant jollrande, sme-
kande kvitter? Hon förde barnet till den
gamla.
Denna ryckte till, hon hade ej kunnat göra
det med mer fasa, om det varit en orm i
stället för den lilla mjuka varelse, som nu
kom invid henne. Hon behärskade sig till-
räckligt för att ej stöta barnet ifrån sig, men
hon tog ej i det.
— ä —
Gabrielle drog tyst den lilla till sig, läm-
nade henne åt tjänarinnan samt vinkade åt
denna att aflägsna sig, och det gjorde flickan,
men hvad hon ej kunde göra, det var att helt
dölja sina känslor, hvilka blifvit mycket sårade
å bilans vägnar.
I det hon långsamt begaf sig bort, sände
hon öfver axeln föraktfulla blickar på den
gamla damen; de gingo dock denna totalt
förbi, där hon satt med ögonen sänkta mot
marken. Matmodern gaf ej heller akt på dem.
Om en stund såg öfverstinnan upp. »Barn,»
sade hon, »du undrar på mig?»
Visst undrade Gabrielle, men hon svarade
blott: »Åh, tant.» Konventionell vana hin-
drade henne att svara annorlunda, dessutom
började hon leda den andras uppförande hän
till hennes sorg. Hade detta månne med den
att skaffa?
»Jo, nog undrar du, ingen har förr gjort
så med ditt barn,» fortfor den äldre.
»Nej,» medgaf Gabrielle.
»Men, jag kunde ej annat, du måste för-
låta mig.»
Gabrielle tänkte åter på mannens uppma-
ning till henne.
»Tant har en sorg,» sade hon.
Hon fick intet svar.
»Tant får ej bli ond på mig,» bad hon
mildt, »men . . . men jag har hört af Rudolf,
att tant har sorg för sin dotters skull.» Nu
var hon nog bra djärf; hon blef förskräckt,
då orden voro utsagda, men det kunde ej
ändras nu.
»Gud gifve det blott vore, hvad ni mena
med sorg,» sade den gamla. »Men du förstår
det ej, du är mor.»
»Kanske jag förstår det just därför,» in-
vände Gabrielle varmt.
»Ack, vet du väl därför, hur det är, då
kärleken upphör?»
»Kärleken till ett barn?»
»Ja, till ett barn.»
»Den upphör ej,» svarade med tillförsikt
den unga modern.
»Min är slut,» sade den andra.
Gabrielle visste åter intet att säga.
»Hon var mitt allt, det är slut, allt annat
är också slut,» fortsatte den gamla.
»Du är då mycket ond, du kan inte för-
låta,» frågade Gabrielle.
»Ack, du fattar ej. Jag är inte ond, det
är inte fråga om att förlåta; jag är hall, det
är tusenfaldt värre detta. Jag är icke längre
mor, jag känner intet mer för min dotier,
hon är mig likgiltig — likgiltig som hvilken
annan som helst. Mitt hjärta förblödde under
alla styngen, det känner intet mer, det är
dödt. Jag försöker väcka det, jag talar till
det och säger: ’hon är ju mitt barn,’ men det
vaknar ej.
Så säger jag: ’jag älskade henne ej, som
andra mödrar älska,’ men det är ej sant. Jag
älskade henne utan mått. Jag kan aldrig mer
hålla ett litet barn i mina armar, förstår du?»
»Ja,» sade Gabrielle med skräck.
»Jag går här på jorden som ett oting, utan-
för mänskligheten, utan ett samband med
andra mödrar och med dem, som älska; jag
hör ej längre dit.»
»Hvad du måtte lida,» sade Gabrielle, och
hennes ögon fylldes af tårar.
»Jag är död,» svarade den andra. »Allt är
lika för mina ögon; lifvet växlar väl nu som
förr, men jag ser det ej längre.»
»Visst växlar det,» sade Gabrielle, »visst
växlar det, och det skall växla för dig också.
Ditt hjärta skall vakna igen en gång.»
»Tror du på under,»’ frågade den gamla
utmanande.
»Det vore intet under,» sade Gabrielle enkelt
med sin orubbliga tro på den kärlek, hon redan
känt kunna öfverlefva allt.
Men den olyckliga moderns vantro var
också fruktansvärdt stark. »Så där känna ni
det alla, alla, blott inte jag,» for hon kla-
gande ut.
Den långa tystnaden bröts därigenom, att
en tjänare kom för att lämna ett telegram.
’»Fru öfverstinnan Falk.»
Gabrielle hörde ett utrop: »Gertrud!» Hon
förstod genast allt.
Den gamla hade rest sig upp. »Låt mig
fort komma till mitt barn,» sade hon.
De båda kvinnorna skyndade bort, upp mot
slottet.
Den äldre kommer först åter ut på trappan.
Hon varsnar färgerna nu, och hur solen lyser
på dem: »Inte skall ditt barn dö,» säga de
henne; hon ser hoppfull bort öfver allt det
soliga, som talar så till henne. Hastigt går
hon utför trappan, hennes hållning har rest
sig, liksom redo att bära det, som komma
skall. Det förra bar den ej.
Ögonen glänsa, då det säges: »ditt barn
skall lefva.» Blicken stelnar i ångest, då hon
tänker: »barnet dör.» Dragen skifta.
Där står flickan med husets lilla dotter på
armen. »Du lilla, du kära,» säger den gamla
kvinnan och trycker barnet intill sig.
»Hvad har händt,» frågar sig tjänarinnan,
»nyss stötte hon lillan ifrån sig, nu tar hon
henne så där, något måste ha händt.»
Husets unga fru kommer också strax ut
genom de stora glasdörrarna, och hon och
gästen åka bort tillsammans. På den korta
vägen till stationen växlas ej många ord, den
ena moderns ångest växer med hvar sekund
som går. Skall hon hinna, månn tro? Då de
skiljas, säger hon slutligen: »Du hade rätt,
Gabrielle, kärleken till ett barn dör ej.»
Denna dags afton, då Gabrielle och hennes
man sitta tillsammans i trädgården, tala de
om henne, som rest, och om hennes dotter.
De få då veta, att denna är död.
»Hennes mor är dock lyckligare nu,» säger
Gabrielle, »hon tviflar icke längre på sin kär-
lek, det var svårare det.»
»Ni mödrar, hur ni kunna älska!» säger
den unge mannen med vördnad som inför
något heligt.
Dagmar B—m.
I DET GAMLA BAMBERG. EN RESE-
BILD FÖR IDUN AF ANNIE QUI-
DING.
P
Å TURISTERNAS STORA FARLEDER
är allt så bekvämt ordnadt. Genomgå-
ende tåg föra de skådelystna främlingarne från
den ena af Europas erkända sevärdheter till
den andra; det är bara att inrätta sig så an-
genämt som möjligt i sitt kupéhörn på natt-
tåget, somna — om man är nog resvan till
det —■ och vakna vid framkomsten i lagom
tid att frukostera på ett af dessa hotell, hvil-
kas kosmopolitiska komfort är sig alldeles lik
— inbillar jag mig — från Nordkap till Alexan-
dria. Men afviker man från dessa utstakade
vägar, har man en idé, som icke massan af
turister har, då flyttas man genast, hvad be-
kvämlighet beträffar, omkring tjugu år till-
baka i tiden.
Det var en fotografi, som lockade mig från
allfarvägen — en fotografi, som jag förälskat
mig i, och som väckte min längtan att med
egna ögon skåda dess original. Den föreställde
en romansk döm af sköna proportioner och
med fyra smärta torn. Jag hade haft tillfälle
att se och älska ett par af den gotiska arki-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
