Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 62. 5 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
Tankfulla kände vi med blick i blick försänkt
romansens genljud än inom oss dallra svaga.
Hur är dig, barn? Din blick i tårar ser jag
dränkt.
Förnimmer i din själ du Desdemona klaga?
Hon sänkte mot mitt bröst sitt hufvud tungt,
och vek
min kyss hon tog emot med sällsamt sorgsna
drag.
Ej dina läppar, barn, ditt svårmod kysste jag.
Som i min famn du låg, afdomnad, kall och
blek,
så tvänne månader därefter låg du bruten,
min fagra, hvita ros. Man dig till grafven bar.
Ett leende din död liksom din lefnad var,
Dig himlen till sig tog ännu i knoppen sluten.
Du underbara makt, som dygdens hem bevarar,
sång, drömmar, infall, skratt, som omkring
barnet leka,
ofattliga behag, som segrar och försvarar,
som bragte Faust än vid Gretchens dörr att
tveka,
du Edens oskuldsglans, skall ej jag se dig mer? —
God natt, du ljufva barn! Ej åter skall jag höra
i sommarns natt din hand lätt fladdrande beröra
tangenterna i nu tillslutet, stumt klavér.
En tårpil blott på grafvens vall
jag önskar, när jag jordad är.
Han med sitt löfverks sorgsna svall,
sin vemodsblekhet blef mig kär.
Hans skugga lätt skall sväfva där
min sista sömn jag sofva skall.
Edv. Hammarstedt.
DET KAN JU HÄNDA . . .
» \ CK, DET var så sant! Faster, vet du, om
Xjl. det finns att köpa någon bok om barn-
sjukdomar? Jag är alldeles rådlös för lilla
Lisen. Hon har fått snufva nu igen, men så
är hon också ovanligt ömtålig. Jag låter henne
inte gå ut något, utan hon får vara i barn-
kammaren hela dagen, och där är då outhärd-
ligt varmt, men tror du inte, hon blir förkyld
ändå? Jo då, det är aldrig annat än snufva
och hosta. •— Hade jag bara en sådan bok,
skulle det bestämdt gå mycket bättre, ty nu
vet jag mången gång alls inte, hvad som fat-
tas henne, eller hur jag skall kunna akta och
vårda henne riktigt. Tror du inte det också?»
sade fru Skog och såg frågande på sin faster,
fru Ahlberg.
»Nej, mitt kära barn, det skulle inte gagna
mycket, ty man kan omöjligt vårda en sjuk
efter beskrifning, utan därtill fordras först och
främst praktisk erfarenhet. Våra unga fickor
få lära allt möjligt, men det, som de skulle
hafva verklig nytta och välsignelse af för hela
lifvet, kunskapen om sin egen kropp och dess
vård, därom lämnas de i beklaglig okunnig-
het. Tänk nu bara, om du t. ex. som flicka
fått genomgå en kurs i sjukvård, hur lätt det
skulle varit för dig att sköta ditt lilla barn,
i stället för att du nu ofta står där rådlös och
liksom med förbundna ögon måste trefva dig
fram, och det är bra hårdt, då det gäller det
käraste, du äger.»
tMen, faster, hvad tänker du på? Borde
jag ha genomgått en sjukvårdskurs,» utropade
fru Skog skrattande? »Hu, det var ohyggligt,
men lyckligtvis är det öfverflödigt, ty jag tror,
att man godt kan reda sig därförutan, om
man endast rådfrågar sitt förnuft. Den prak-
tiska erfarenheten får man nog också med
åren.»
»Öfverflödigt! Rådfråga sitt förnuft! —
Sätt dig här bredvid mig, barn, och låt oss
språka litet om detta, ty det är viktigare, än
du tycks tro,» sade fru Ahlberg allvarligt.
»Ser du, vårt förnuft är oftast detsamma som
en rad af föreställningar, som under ungdoms-
åren inpräntats i våra hjärnor som riktiga,
och när vi blifva äldre, sköta vi våra barn
och våra sjuka efter detta vårt förnuft eller
precis på samma sätt, som vi blifvit vårdade
af våra mödrar, hvilka vi i blind kärlek anse
som de förståndigaste af kvinnor. Låt oss
nu se, hurudan en sådan vård kan vara. Den
unga flickan ingår giftermål och blir efter en
tid moder, men där står hon nu hjälplös med
den lilla varelse, som hon bragt till världen,
utan en aning om, huru den skall skötas.
Hon rådfrågar visserligen läkaren då och då,
men för det mesta söker hon —- som du sade
att hjälpa sig med sitt förstånd. Hennes för-
nuft lär henne, att det lilla barnet är ömtå-
ligt och behöfver skyddas för förkylningar,
följaktligen stänges det in i den kvafva barn-
kammaren, hvars temperatur hon själf finner
outhärdlig, och redan härigenom lägges grun-
den till en svag hälsa. Sedan fortgår hon
alltjämt på den en gång inslagna vägen och
gör samvetsgrant, fastän ovetande, allt, hvad
hon kan för att så småningom förstöra en af
naturen kanske sund och kraftig kropp. Ge-
nom sötsaker fördärfvas barnets mage, och
dess hufvud tröttas med lika hårdsmälta läxor.
Frisk luft och motion anses antingen som öf-
verflödiga eller som förkylningsbringande och
undvikas därför. Är det en flicka, utrustas
hon vid tidiga år med snörlif och skodon med
höga klackar samt med en för öfrigt så olämp-
lig dräkt som möjligt. Följderna visa sig
snart. Våra lillgamla småttingars blodfattiga
ansikten med sina af mörka ringar omgifna
ögon tala ett språk, som, om vi förstode det,
skulle tränga djupt in i våra hjärtan.
»Det genom sin svaghet ömtåliga barnet är
mycket utsatt för förkylningar. Det blir sjukt,
och den djupt bekymrade modern söker genom
den ömmaste, men på samma gång oförnufti-
gaste vård att hjälpa sin älskling och lindra
dess plågor. Gardinerna i sjukrummet rullas
ned, mattor läggas på golfvet, tjocka filtar
spikas upp för dörrarna, sängen bäddas med
de mjukaste fjäderbolstrarne, de varmaste täc-
kena, ingen ordentlig rengöring kommer ifråga
för att icke oroa den sjuka. Af samma orsak
bäddas ej heller sängen på bestämda tider,
och allt detta göres i den kärleksfullaste af-
sikt. Den sjuka kanske vägrar att taga in
en bitter medicin och önskar få någon mat,
som läkaren förbjudit, och i sin svaghet låter
modern honom få sin vilja fram, utan att
veta, hvilka oberäkneliga följder, det kan hafva.
Barnet dör, och i förtviflan kastar hon sig öf-
ver sin älsklings liflösa kropp, men midt un-
der sin smärta har hon dock det tröstande
medvetande, att hon i uppoffrande hängifven-
het har kämpat på lif och död för honom.
Tänk, om hon visste, att hon i stället kanske
har gifvit döden en kraftig handräckning.
»Hon har felat af okunnighet, men hennes
skuld är likväl stor, ty hon har frivilligt på-
tagit sig ansvaret att vara uppfostrarinna
och sjuksköterska, fastän hon borde vetat, att
hon ej ägde de erforderliga kunskaperna därtill.
»Det är en skam för oss kvinnor att vara
så okunniga i en sak, som så nära rör både
oss själfva och våra käraste, och att ingen-
ting göres för att afhjälpa det onda. Det
vore dock icke förenadt med så stora svårig-
heter. Hälsovårdslära skulle införas i våra
skolor, och lärarinnorna, som själfva genom-
gått sjukvårdskurs, skulle göra barnen intres-
serade för studiet häraf. Efter skoltiden skulle
den unga flickan genom ett par månaders vi-
stelse vid sjukhus få den praktiska erfaren-
heten, och sedan skulle hon med lugn kunna
åtaga sig både att uppfostra sina barn till
sunda, lifskraftiga människor och att vårda
dem vid sjukdom.»
»Faster, tänk endast så mycket simpelt ar-
bete en sjuksköterska får göra, och så måste
hon ju vara närvarande vid operationer och
sådant där rysligt —»
»Simpelt kan det aldrig vara att hjälpa en
nödlidande nästa och att göra henne kärleks-
tjänster, men simpelt kan det väl kallas att
i hjärtlöst högmod gå förbi en arm sjukling,
utan att hjälpa honom af fraktan att smutsa
sina händer. Vid operationer och äfven ob-
duktioner får ju en sjuksköterska vara när-
varande, och det kan väl vara hemskt och
upprörande de första gångerna, men denna
känsla af obehag försvinner snart.
»Du ser så förskräckt och misstroget på mig,
Fanny, liksom du ville säga, att jag öfverdrif-
ver, men fråga du en läkare, och om han är
uppriktig, skall han gifva mig rätt i mina på-
ståenden. Jag har ju själf varit sjuksköterska
och varit vittne till mycket, men nu skola vi
icke tala mer härom, ty klockan är, ser jag,
redan mycket. Du måste väl skynda dig hem
till middagen, vännen min?»
»Kära faster,» sade fru Skog fundersamt,
»jag vet inte, om du har rätt i hvad du sagt,
men det kan ju hända ...»
»Se så, barn», afbröt henne fru Ahlberg,
»intet prat nu, utan fort hem, ty eljes blir
maten förstörd. Låt inte lilla Lisen ha det
för varmt i barnkammaren,» tilläde hon leende.
»Adjö, vännen min, och hälsa din man!»
»Adjö då, kära faster! Jag kommer snart
igen!» —h.
I DET GAMLA BAMBERG. EN RESE-
BILD FÖR IDUN AF ANNIE QUI-
DING.
FORTS. O. SLUT FRÅN FÖREG. N:K.
U
PPFÖR KULLAR och nedför kullar klätt-
rar staden. Det är dystra, fästningslika
murar, hvalf och portar, gamla, grå spetsgaf-
velhus, och däremellan romantiska hus i sjut-
tonhundratalsstil med sirliga balkonger och
trädgårdar med mossiga fontäner; det är kors-
virkeshus med branta tak, idylliska småhus
med hvita luckor och fönster, fulla af blom-
mor, madonnor och krucifix på väggarna; det
är trappor upp och ned åt sluttningarna och
slingrande gator, frodiga af ogräs, och med
nya, täcka öfverraskningar vid hvarje krök.
En sådan förde oss till den lilla högtbe-
lägna Jakobskyrkan, en flattäckt romansk basi-
lika, hvars yttre tyvärr vanställes af en tråkig
och själlös barockfasad. O, denna barockstill
Osympatisk och ointressant som den är, där
den står på egen grund och mark, varder den
oss förhatlig, när den skrytsam och själftill-
räcklig utbreder sin fadda teatergrannlåt öfver
medeltidsarkitekturens rena, af tro och känsla
genomandade former. En liten dörr stod in-
bjudande öppen; vi beträdde helgedomen, där
icke ett lefvande väsen fanns. Kyrkans lång-
hus har ren basilikastil, med små fönster och
nakna, ljusa murar; därtill sluter sig ett tju-
sande gotiskt kor i mörka färger och med
praktfulla glasmålningar i de fem höga fönst-
ren. Här finnes lyckligtvis blott ett prof
på barockens försköningsifver ; taket öfver tvär-
a s
’S «
§1
g* g»
- «
o w
S3 —I
■r ’S
> P.
?°3
w -
~0 <D
« «
C3 TJ
C C
c rt
&
g
-d
u
>
0
n
K5
fl
«
fl
MS
U
i©
«M
* ’S
I
i
cj
u
KS
Q*
«3
U
P*
C3
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
