Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 62. 5 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
fått besöka flere utländska missionsanstalter
och kraftigt understödd af sin trogna Louise,
som äfven åtföljde honom på en af dessa
resor, hvarunder de båda makarne djupt be-
rördes af den gamle pastor Ludvig Harms i
Hermansburg, som icke långt förut begynt en
själfständig missionsverksamhet.
Det stora antal af ynglingar, som sökte in-
träde i missionsskolan, gjorde, att man snart
nog måste tänka på en utvidgning af den-
samma; med ifver sökte man ock efter en ny
lokal för missionsinstitutet, tills man 1863 in-
köpte den skönt belägna egendomen Johanne-
lund utanför Stockholm vid Ulfsundasjön, dit
institutet flyttades samma höst. Senare upp-
fördes där en större nybyggnad med ett ka-
pell, där söndagliga gudstjänststunder höllos.
I detta nya hem öppnades ett vidt arbets-
fält för Louise. Såsom husmoder hade hon
att sörja icke blott för de dagliga måltiderna,
utan ock för de . stora tvätterna med allt, som
hörde till dem af lagning och stoppning, under
det hon på samma gång sökte bereda elever-
nas intellektuela utveckling och att framför
allt deras kristliga lif och verkliga missions-
sinne mer och mer skulle finna näring och
mognad. Redan från tidiga år hade arbetet
i söndagsskolan varit henne kärt, och äfven
såsom gift hade hon icke helt kunnat lämna
denna verksamhet, och de sex dagarnes trägna
arbete kunde icke heller nu utestänga henne
från detta den sjunde dagens. Hennes lif var
ett lif i tjänande kärlek, som icke sökte sitt.
På söndagsaftnarne i det nya missionshuset
fick hon nu snart också hjälpa till att an-
ordna särskilda missionsstunder för besökande
vänner.
Sex år tillbragte sålunda de båda makarne
på det vackra Johannelund, men här var icke
heller sista stationen för en så rastlös verk-
samhet. En brytning i vissa åsikter mellan
Rudin och Fosterlandsstiftelsens styrelse vål-
lade, att han kom att lämna sin plats. Han
gjorde det i visst förlitande på Herrens löfte
att äfven hädanefter hafva ett arbetsfält i
beredskap åt honom, och redan omedelbart
efter afgörandet om hans flyttning kom kyrko-
herden i Klara församling i Stockholm, doktor
Grafström, med kallelse till honom att i tjän-
sten biträda den åldrige komminister Beckman
i samma församling i hufvudstaden. Här blef
nu predikoverksamheten det kall, som mera
uteslutande tillkom honom, och snart fyllde
lyssnande skaror hvarje söndag den rymliga
kyrkan ända till trängsel. Utan tvifvel min-
nas ännu många med tacksam glädje dessa
högtidsstunder, hvarifrån de måhända räkna
djupa intryck för lifvet. Själf räknade ock
Rudin denna tid för den rikaste i sitt lif, om
hvilken han långt efteråt yttrat, att den var
såsom en ständig söndag.
Emellertid upplefde makarne under dessa
år en allvarlig pröfvotid, då Louise under 1871
måste vårda sin man under en lifsfarlig sjuk-
dom, som för ett halft år gjorde honom otjänst-
bar. Men hon skötte med glädje denna tjänst.
Att vårda sjuka var och blef för henne en
älsklingssysselsättning i ordets sannaste me-
ning. Kallad till docent vid Upsala universi-
tet, lämnade Rudin sin plats såsom kommi-
nistersadjunkt i Stockholm och gick att nu åter
emottaga en viktig lärareplats. Hvad han
under de följande 27 åren varit såsom lärare
och vän för de unga är icke platsen här att
ens antydningsvis omnämna. Blott det kunna
vi säga, att hans hjärta liksom hans hem
städse varit öppet för dem. För visso skall
ock den dag, som gör allt klart, uppvisa många
sköna frukter af denna verksamhet, under
hvilken makan alltjämt stått stödjande och
uppmuntrande vid hans sida, såsom en »hjälp»
i ordets bästa mening. År 1875 utnämndes Ru-
din till teologie adjunkt, hvarmed följde preben-
depastoratet Näs. År 1877 förändrades denna
ställning till e. o. professors. Såsom prästfru
i Näs fick Louise tillfälle att utveckla en gag-
nande verksamhet bland de ringa och fattiga
på landet. Hennes håg hade alltid företrädes-
vis legat åt det hållet, och att såsom en sann-
skyldig diakonissa besöka sjuka och olyckliga
för att meddela andlig och lekamlig hjälp var,
så att säga, ett lifsbehof för henne. Hennes
husmoderliga förmåga togs ock på ett särskildt
sätt i anspråk af de många gäster, som oftast
infunno sig de söndagar, då mannen predi-
kade och åhörare från när och fjärran ström-
made till den landtliga kyrkan och efter guds-
tjänstens slut gärna samlades i den gästfria
prästgården till ytterligare samtal öfver det
hörda ordet eller andra evighetsviktiga frågor.
År 1893, sedan hennes man föregående år
utnämnts till ordinarie professor, lämnade de
båda makarne med saknad sin verksamhet i
Näs. Trefaldighetsförsamlingen invid Upsala
blef nu.o jämte universitetet, deras verknings-
krets. Aren 1873 och 1874 åtföljde Louise
sin man under nio månader på en utrikes
studieresa, som han företog såsom akademisk
stipendiat. Makarne vistades då, åtföljda af
sin ende son, längsta tiden i Tübingen, där
Rudin åhörde professor Becks föreläsningar.
Men de besökte äfven Schweiz och Italien,
innan de, riktade med nya intryck, återvände
till hemlandet.
Vi hafva icke kunnat teckna bilden af den
uppoffrande, anspråkslösa kvinnan, utan att
den på det närmaste sammanfallit med man-
nens och hans olika verkningsfält. Hon tog
ock på sitt stilla, tillbakadragna sätt en så
verksam del däri, att hennes historia måste
blifva hans, liksom hans intressen, vid växlan-
de skeden, städse voro hennes. I ett voro de
ock lika, i själfförgätenhet och försakelse af
egen bekvämlighet för att bereda glädje och
välsignelse åt andra. Ett utprägladt drag hos
Louise var ett synnerligt ringaktande af världs-
lig ära och prakt, som gjorde henne likgiltig
för yttre prydnader så väl af hennes egen
person som af yttre ståt i alla förhållanden.
Fastmera sökte hon efter apostelns anvisning
hjärtats fördolda människa med den saktmo-
diga och stilla andens oförgängliga väsen,
som är kostbart för Gud. En djup sorg träf-
fade henne, då hennes förstfödda enda lilla
dotter efter en kort sjukdom blef skild från
det synliga umgänget med henne. Den lilla
var till lynnet mycket lik henne, stilla och
tålig, hvarför tomrummet kändes dess större,
äfven sedan en son, som ännu öfverlefver mo-
dern, i sin mån utfyllt det.
Småningom och stilla nalkades för henne
aftonen efter en så verksam arbetsdag. Sjuk-
dom och svaghet tvingade henne slutligen att
emottaga den hjälp af andra, som hon i det
längsta afböjt, och nöjd att lämna »de många
illusionernas värld», såg hon »de stora verk-
ligheternas värld» allt mera nalkas, då slutli-
gen en stilla lördagsafton, den 28 januari in-
nevarande år, den eviga sabbaten för henne
inbröt.
L. S.
rjlILL VAR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för yår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
LUCIE. EFTER A. de MUSSET.
En tårpil blott på grafvens vall
jag önskar, när jag jordad är.
Han med sitt löfverks sorgsna svall,
sin vemodsblekhet blef mig kär.
Hans skugga lätt skall sväfva där
min sista sömn jag sofva skall.
E
N AFTON helt allen jag satt vid hennes sida.
Sitt hufvud lutande, klaveret hon berörde
helt drömsk med snöhvit hand. Ett tonsus
blott man hörde,
som när en västanvind på afstånd synes glida
fram öfver insjöns vass och lätt sin vinge rör,
att fågelns slummer ej han vid sin framfärd stör.
0, natt för svärmeri 1 Omkring oss vinden
förde
från blomstrens kalkar, ljusa, en ånga väl-
luktsstark.
Kastanj och ek ibland de däfna grenar rörde,
när daggen tyngde dem, i skum och åldrig park.
Vi nattens andedrag oss tyckte svagt förnimma,
Från öppet fönster göts en luftström in af vår;
hvar vind var stum, och tom låg gårdsplan
denna timma.
Allena sutto vi. Vi vora femton år.
Jag tjust betraktade det blonda hår, den lena
och marmorbleka hy, det klarblå ögonpar —
ej något himlens ljus och djup så speglat har.
Lucie min kärlek vann — på jorden hon
allena —
men som en syster blott. Så städs min en-
fald ment,
Ty allt hos henne var så kyskt, så blygt, så
rent.
Vår tystnad blef helt lång. Min hand vid-
rörde hennes.
Af grubbel lätt en sky å vackra pannan låg.
Vid minens skiftning då i hennes drag jag såg,
hvad helningskraft de ha, när sorgens törne
kännes,
de tvillinggåfvorna af lycka och af frid,
som heta kroppens vår och själens ungdomstid.
På himlens mörkblå hvalf, där ej ett slrö-
moln drog,
steg månen upp och lät sitt silfverskimmer
strömma.
Sin bild uti min blick hon såg, och vekt hon log,
liksom en ängel 1er. Hon sjöng, men tycktes
drömma.
Du sorgens dotter ljuf, o harmoni i toner,
o språk, som snillet fann för kärleks svärmeri !
Italien oss dig gaf, men dit från högre zoner
du nedsteg, hjärtespråk, du enda, hvaruti
jungfrulig känsla kan sin slöja helt bevara,
att ej för oblyg blick hon löper någon fara.
Ho vet, hvad allt ett barn inlägga kan för frågor
och svar i dig, musik, som föds af luftens vågor:
ett eko af dess själ, dess hjärtas slag du ger.
Man ögon glimma ser och kanske äfven gråta,
det öfriga förblir för hopen en mystèr,
så djup som skogarnas, som hafvets, nattens
gåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
