Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 65. 16 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4 —
US
MRiiipw*;
:s*$rir
ss*^*
™ : ■. (
:^»gp.
W*J.
» -»:-
"
«T <
förlorade jämnvikt! Rummet var ljust, gladt och
bekvämt möbleradt, hon sjönk ned i en mjuk län-
stol och fröjdade sig i andanom åt de hvilans stun-
der, detta paradis skulle förläna henne. >Så här-
ligt, så obeskrifligt skönt att ha sluppit ifrån de
ungarne, hvad jag nju... ! »Bom, bo-om, bobom,
bom, bom ... Fröken Nancy hoppade högt i stolen:
hvad stod på! Jaså, man spelade piano i rummet
näst intill, det ena ackordet aflöste det andra, det ena
öfvergick det andra i styrka... Ja visst, nu kom hon
i håg det, hennes värdinna var ju musikalisk, älskade
musik åtminstone ; men kraftiga händer måste hon
ha för att kunna prestera något sådant... »Det var
ju för resten roligt att få höra litet musik,» tänkte vår
lärarinna, »det kan motväga de många disharmo-
niska läten jag trakterats med,» och så satte hon
sig till ro för att njuta, men det gick ej riktigt bra:
den snälla frun spelade liksom litet för hårdt, och
det var ej utan, att hon tog samma stycke bra
många gånger. Fröken Bark hade trott, att hon,
d. v. s. hon själf, var musikalisk (att frun skulle
vara det, misstänkte hon ej, efter hvad hon redan
hört); nu började hon tvifla på sin begåfning åt det
hållet, ty hade hon skolat ärligt bekänna sannin-
gen, hade hon måst tillstå, att hon ej njöt ett grand.
Hon satte sig ned vid skrifbordet och började rätta
böckerna: kanske hördes spelet mindre, när hon
tänkte på annat. »O, sådana barn: der gutes Mann,
skrifva de ..., men hu, sådan plump jag satte ...
üvad står på, jag hoppade ju riktigt till... jaså,
ett piano öfver också !... Och på samma gång, men
ej på samma melodi förstås ... det blir nästan litet
falskt det där ... bu-u, hvad det skär i öronen :
Donauwellen öfver och en psalm under ... nej, go
vänner, det här var svårt!...»
Nancy Bark, som aldrig varit nervös, sprang upp
och vandrade af och an på golfvet; ju snabbare
Donauwellerna framrullade, dess snabbare blefvo
hennes steg, hon kunde ej hjälpa det, hon hade ej
riktigt makt öfver sitt eget jag just nu. Så rusade
hon en stund, men snart blef hon trött. »Jag vet,
hvad jag skall göra,» tänkte hon, gick fram till
fönstret, öppnade det på vid gafvel och hängde sig
så långt ut, att det var mer tur än skicklighet, att
inte en fredlig gatuvandrare öfverraskades med att
få den bastanta lärarinnan i hufvudet. Hvad det
var skönt att få litet frisk luft, här hördes den där
musiken ej fullt så mycket ; för första gången i sitt
lif njöt fröken Bark af gatans buller, men så bör-
jade det bli både kyligt och tröttsamt att hänga
mellan himmel och jord .. . tänk om spelerskorna
tagit sig en paus eller rent af slutat... Ånej, det
behöfde ej befaras. Äro några människor uthålliga,
så är det fanatiska pianospelare ... Kaskader af
toner rullade in i Nancy Barks öra, de vältrade sig
fram i hejdlös fart, det dundrade och brusade —
nu spelades på tre pianon!... Ja, hvarför icke?
Första våningens bebyggare hade väl rätt att idka
musik lika väl som de två andra! Man har väl lof
att vara musikalisk, fast man bor i bottenvåningen 1
I STILLA FAMILJER. HUMORESK
AF R. E.
H
ON VAR LÄRARINNA, och en duktig lära-
rinna till på köpet, men detta är ju i och
för sig icke så anmärkningsvärdt, ty sådana
lära visst finnas flere i vårt land ; det underliga med
henne var, att ingen kunde kalla henne nervös —
och huru många sådana lärarinnor ha vi? ... Nåväl,
hon, eller Nancy Bark, som vi också kunna få kalla
henne (ty så löd hennes namn), var en plikttrogen
liten människa, som gärna ville sköta sina åliggan-
den till belåtenhet, men därför behöfde hon också
lugn och ro om eftermiddagarne, när skrifböckerna
skulle rättas. Hon hade haft sin bostad inom åt-
skilliga »stilla familjer», men än af en än af en
annan anledning hade det där önskade lugnet och
ron uteblifvit. Först bodde hon hos ett herrskap,
som saknade barn, men i deras ställe höll sig med
små rara taxar. Rara, ja, det var rätta ordet. De
skällde så, att fröken Bark var rädd att få sina
annars ganska starka öron ramponerade, och de
mest tilltagsna ställde till supé på skrifhäftena, nej,
det gick icke!
Så flyttade hon till en annan »stilla» familj, som
saknade hundar, men var välsignad med nio barn.
Hvad voro de små taxâmes tjut mot dessa ung-
A. Blomberg foto.
NORDSTJÄRNANS VATTENFABRIK: STORA FABRIKSSALEN.
A. Blomberg foto.
NORDSTJÄRNANS VATTENFABRIK: SKÖLJRÜMMET.
parslagare- och snickareverkstad samt tvättstuga
med duschrum. Till höger på gården är ett rym-
ligt stall för sjutton hästar uppfördt jämte bostad
för fodermarsken. Hela etablissementet upplyses
med elektriskt ljus, och elektricitet användes äfven
för att drifva alla maskiner, för hvilket ändamål
elfva motorer tagas i anspråk. För öfrigt finnas 4
elektriska hissar, däraf en i fabriksbyggnaden, gå-
ende från källarbotten till vinden, en på gården
samt två ishissar.
Under såväl fabriksbyggnaden som hela den vid-
sträckta gården äro storartade källare inredda, och
under fabriksbyggnaden har man lagret af de fär-
digberedda vattnen samt torkrum och packbodar.
På en af de bilder, vi meddela från det
storartade etablissementet, införas våra läsare
i den större af fabrikssalarne. Det batteri
af kägelformiga behållare, som synes till höger
i förgrunden, inrymmer den i dessa dagar så
mycket omskrifna flytande kolsyran. En annan
bild förflyttar oss till laboratoriet, där de olika
saltlösningarna beredas och tillmätas. Slutli-
gen bjuda vi ock på en titt in i sköljrummet,
där flaskorna på de mekaniskt snurrande bor-
starne före tappningen rengöras och sköljas.
domars skärande skri! Fröken Bark hade inbillat
sig, att hon var barnkär, men när hon fått en flaska
bläck öfver sin bästa klädning och gång på gång
hittade sina böcker (nästan oigenkännliga förstås)
i barnkammaren, då trodde hon det ej längre. Hvad
gagnade det, att de näpnaste små fyraåriga händer
hällt ut bläcket, fläcken var lika svart för det; hvad
hjälpte det henne, att det var de raraste små ögon
i världen, som fattat tycke för hennes naturlärobok,
hon fick den ej billigare för det, när hon gick och
köpte ett nytt exemplar i stället för det söndertra-
sade. »Bevara mig väl för stilla, barnrika familjer,»
tänkte fröken Bark, och så flyttade hon, flyttade
för att finna lugn och ro.
De erbjödos henne ändtligen hos en barn- och
hundlös familj, bosatt i ett af stadens största hus.
Hon drog dit, full af glada förhoppningar, här skulle
hon finna, hvad hon sökte, här skulle hon glömma
de förra mödans dagar, här skulle sinnet återfå sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
