Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 65. 16 augusti 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 6
ANNA DASSAJEWA.
NILS STANGE. BERÄTTELSE AF
HELMY RINDERS.
FOETS. FRÅN FÖRES. N:K.
I
HELA fjorton dagar hade »triumviratet» hållit
stånd. Dess verkningar kunde visserligen ej
ännu skönjas tydliga, men hvar och en af dess
medlemmar verkade tyst och troget på sitt håll,
ifrig att fullfölja det utstakade programmet.
I två somrar hade änkeprofessorskan Beijer med
dotter bsbott den lilla envåningsvilla, hvilken grän-
sade intill intendentens, doktor Holms villa. Fru
Beijer hade vid den lilla anspråkslösa badorten fun-
nit just hvad hon under många år förgäfves sökt:
de välgörande bad, som hennes af reumatism an-
gripna fysik fordrade, och det landtliga lugn, hvil-
kethon — uppvuxen som hon var på en gammal
god" herrgård — älskade mer än allt annat. Då
dessutom hennes dotter och doktorinnan Holm
kände hvarandra sedan skoltiden i Stockholm, kunde
fru Beijer ingenting högre önska, än att somrarna
alltid skulle förflyta så behagligt som dessa sista.
Nelly Holm tog med förtjusning Ainas tid och kraf-
ter i anspråk, dels för lille Gunnars räkning, dels
ock för de fester, som ett par gånger under som-
marens lopp gåfvos af badsocieteten för välgörande
ändamål. Den lilla lifliga doktorinnan hade tusen
planer och projekt i sitt burriga, ljuslockiga hufvud,
men när det gällde att sätta dem i verkställighet,
måste Aina med kraftig hand ingripa för att bringa
ordning och reda i det hela. De klompletterade
sålunda hvarandra alldeles förträffligt, och om Aina
någon dag höll sig osynlig af fruktan för att falla
besvärlig, frågade doktorn efter »tredje man».
Den föregående sommaren hade Aina varit klen
och nedstämd: hon hade under vintern öfveran-
strängt sina ögon genom alltför trägen målning, men
sedan hon låtit dem hvila under ett par månader
och för öfrigt troget följt doktor Holms ordinatio-
ner, återvann hon snart sitt vanliga jämna lynne.
I år hade hon kommit glad och hurtig, med före-
sats att vara flitig och taga så många motiv som
möjligt från det pittoreska kustläget. Hon hade ju
visserligen ingen glänsande begåfning, men hon
målade ärligt och friskt, med ljusa klara färger, sol
och lif öfver det hela. »Gammalmodigt», förklarade
symbolisterna — »naturtroget», sade den opartiska
allmänheten. Ett faktum var, att hennes taflor
»gingo åt», och att de i många hem spredo ljus
och sol öfver mörka väggar.
Under försommaren såg man ständigt Aina med
staffli och skissbok nere vid stranden, där bredvid
doktorinnan Holm med bok eller sömnad, och tum-
lande rundt omkring dem Gunnar, solbränd och
lefnadslustig.
Men längre fram måtte värmen blifvit alltför
tryckande, ty nu såg man sällan staffliet och dess
tillbehör vid stranden. Doktorn frågade en gång,
hvarför Aina plötsligt slutat att måla, hon svarade
då med en hastig färgskiftning, att »hon hade re-
dan så många motiv, hon finge lof att hvila sig
litet, annars vore hon rädd för ögonen igen, och
dessutom hade hon fått smak för långa promena-
der inåt den tysta svala skogen, där man undginge
den stekande högsommarsolen.» Hon yttrade sig
en smula nervöst under intryck af doktorns lugnt
forskande blick, liksom vore hon rädd för ett af
hans humoristiska, träffande infall. Men denna
gång behöfde hon intet frukta, ty med en gillande
blick svarade han enkelt: »Ja, ja, fortsätt med pro-
menaderna, fröken, de göra godt åt både kropp och
själ. Och har ni märkt» — här kom han henne
ett steg närmare — »hur lugna och klara tankarna
växa ut inom en, när man går därinne i tystnaden
och skymningen — allt, som förut varit oklart och
oredigt inom oss, det upplöser sig i harmoni, och
vi se tydligare än förr den väg, som ligger framför
oss att gå. Tänk därpå härnäst ni vandrar därinne,
och tänk på, att ni framför allt vinner hälsa och
krafter till den långa vintern,» tilläde han hjärtligt.
Ja, det var en oro, som gripit henne den sista
tiden, det kunde hon ej neka för sig själf. Och
då hon i minnet genomgick sommarens händelser,
förstod hon, att denna oro daterade sig egentligen
från den tidpunkt, då arkitekten Stange bief daglig
gäst på doktor Holms veranda. Hans närvaro affi-
cierade henne ögonblickligt. Först greps hon af
medlidande vid åsynen af hans tärda gestalt och
de svårmodiga mörka ögonen; detta växte och blef
intensivt, då hön af doktorn hörde skildringen af
arkitektens lif och verksamhet. Omedvetet intog
han från den stunden medelpunkten för hennes
intresse, och då hon sedan dagligen utbytte tankar
med honom och lärde inse hans stora värde som
människa — ej blott som konstnär — då fattades
hon af en brinnande åtrå att så mycket som i hen-
nes förmåga stod — söka återvinna honom till lif-
vet, till begäret att lefva. Stundom kände hon, att
hon utöfvade ett välgörande inflytande på honom:
han kunde le och skämta, tala om framtid och verk-
samhet, då greps hon af fröjd och trodde målet
vara nära. Men så kommo dagar, då han mörk och
sluten stod emot hennes hoppfulla leende, då han
misströstade om sig själf och sin möjlighet att åter
kunna träda in på arbetsfältet, — då kunde hon ej
längre sitta stilla vid stranden med penseln i hand,
då måste hon ut och gå sig trött i den tysta, mörka
skogen — — —
*
Det var en solhet eftermiddag i slutet af juli
månad. Verandagardinerna voro nedfällda i doktor
Holms villa, och luften därinom kändes tung och
tryckande.
Doktorinnan halflåg på chaiselongen, iförd en
lätt morgonrock; hon hade nyss slutat syltning af
hallon och blåbär och hvilade nu, upphettad, medan
Gunnar tog sig en promenad mellan hallonbuskarna
i trädgården för att undersöka, huruvida hans mam-
ma möjligen i förbigående lämnat ett och annat till
hans fromma.
Aina satt framåtlutad vid bordet, ifrigt syssel-
satt med att texta och måla ett stort program till
den blifvande festen. Hon hade tagit af hatten, hå-
ret låg krusigt högt öfver pannan, mörkt och glän-
sande i den stora knuten på hjässan. Näsan liten
och rak stämde väl öfverens med den fasta ener-
giska munnen, men ögonen djupa och talande, än
soliga glada, än vemodiga tårfyllda, gaf den bestäm-
mande karaktären åt ansiktet. Hon bar en tunn,
ljusröd sommarklädning, som enkel och »chic» slöt
sig kring hennes smärta gestalt och passade väl
tillsamman med det mörka, glänsande håret och
den djupa, varma hyn.
»Hu, hvad det är hett,» pustade Nelly Holin och
viftade sig med näsduken. »Om jag kunde begripa,
hur du kan sitta där i timtal och peta — »
yiPrenta, menar du,» inföll Aina utan att se upp.
»Ja, prenta(i då, om du så vill,» återtog hennes
väninna gladt; »du använder alldeles för mycken
energi på det där skräpet, tycker jag.»
»Eftersom »skräpet» skall utgå från min hand,
kära Nelly, får du’ ursäkta, om jag vill ha det så
gediget som möjligt. Nu har jag det i alla fall
strax färdigt, så skall du slippa se mig flitig längre,
om det plågar dig i den här hettan.
Nelly skrattade. »Ja, ser du, jag ville så gärna
prata med dig i stället. Vet du, hvad jag har legat
och funderat på här, medan dina fingrar flugit där
på papperet? Jo, vet du, jag har undrat på, hur
det egentligen kommer sig, att du med ditt utseende
och dina talanger aldrig gift dig —?»
»Förmodligen af det skäl, att ingen bedt mig
därom, borde jag väl svara helt blygsamt,» skäm-
tade Aina alltjämt nedböjd öfver ritningen.
»Nej, tack skall du ha, den förklaringen gillar
inte jag, därtill har jag hört och sett för mycket —»
»Nå, tror du mig förr, om jag säger, att jag al-
drig kännt mig gripen af den där obetvingliga mak-
ten, af den stora kärleken, som lider allt och för-
sakar allt — ? Vet du, Nelly, jag har några gånger
försökt att verkligen lära mig tycka om en person,
som har bedt mig riktigt enträget därom. Men jag
har alltid kommit till det resultat, att jag på inga
vilkor kan lämna min frihet och min oberoende
ställning för hans skull. — Nej, vännen min, något
liknande din kärlek till din man har jag aldrig er-
farit. Men det säger jag dig, att gripes jag en
gång af det där stora underbara, obetvingliga, då
är jag — med mina tjuguåtta år på nacken — nog
sentimental att påstå, att jag skulle gifva mig helt,
vore han än fattig eller rik, sjuk eller —» hon hej-
dade sig plötsligt, och ett par röda flammor sprungo
upp på de förut heta kinderna. Det slog henne
med ens, att hennes ord kunde tydas på ett sätt,
hon helst ville ha doldt. — Nervöst letade hon
bland färgerna och låtsades ej höra på fru Nellys
tal om, att man bör gifta sig, medan man ännu är
ung, medan sinnet är gladt och böjligt —
Det där — det visste hon ju alltsammans förut;
— mycket bra förstås för den, som så hafva kan,
men —
Steg knarrade på sandgången nedanför.
»Är det du, Evald?» ropade doktorinnan gladt.
»Nej, min fru,» ljöd Nils Stanges röst till svar,
och i samma ögonblick rusade Nelly upp från chai-
selongen och hufvudstupa in i matsalen.
»Förlåt, kommer jag och ställer till oreda här —»
Han dröjde tvekande på det öfversta trappsteget
och såg sig litet skyggt omkring.
»Nej, visst inte,» genmälde Aina tryggt och hel-
sade med en lätt böjning på hufvudet utan att resa
sig från arbetet. »Doktorinnan har bara hållit på
och syltat i hettan och ville ej visa sig i sin stök-
dräkt, kan jag tro. — Det var riktigt bra, att ni
kom — sitt ned här –» hon drog fram en stol till
bordet — »nu skall jag be er om ett råd. Ni ser,
hvad jag håller på med, —- ett hastverk bara —
men säg mig, hvilket gör mer effekt, om jag låter
gudinnan stolt höja handen till befallning, eller lå-
ter henne tankfullt sänka den ned vid sidan. Hvad
tycker ni?»
Det kom en intresserad glans i de melankoliska
ögonen. Han satt tyst ett ögonblick, — så utropa-
de han lifligt:
»Det där var riktigt duktigt gjordt, det, fröken.
Det är lif och karaktär i det, — och med den öf- *
riga stämningen lämpar det sig bäst i mitt tycke,
att hon drömmande skuggar ögonen med handen
och låter blicken söka i fjärran —»
Med ett nyvaknadt intresse lutade han sig fram
öfver duken. Aina iakttog honom från sidan : plöts-
ligt slocknade glansen i ögat och han strök med en
trött rörelse öfver pannan ...
»Här är varmt —> sade han blott med sin van-
liga tungsinta klang i rösten.
»Ja, här är så hett, här skall ni inte stanna,»
tog Aina i med hast och reste sig ögonblickligt.
»Det var sant — jag skulle framföra till er dok-
torns hälsning, att han blifvit bortkallad på sjuk-
besök, men att han hoppades vara åter vid åtta-
tiden, och att han då ville möta er nere vid strand-
vägen — » Något hjälplöst, svårmodigt i det bleka
ansiktet midt emot henne kom henne hastigt att
tillägga: »Jag går gärna med er, om ni vill ha mitt
sällskap — jag längtar efter några friska vindar.»
Han ljusnade till.
»Tack! Jag vågade inte be er därom.»
Tysta gingo de nedför trädgårdsgången, ut genom
grinden och öfver den långa sluttande planen ned
mot sjön.
Här slog emot dem en ljuflig svalka från de
svagt skvalpande vågorna, ljumma vindar fulla af
högsommarens grönska och vällukter.
»Ni är lycklig, ni,» utbrast till slut Nils Stange
benneberaSiden
— endast äkta, när det införskrifves direkt
från mina fabriker —
svart, hvltt och kulört från 65 öre till kr. 16: 45 pr meter — slät,
randig, rutig, fasonerad, damast m. m. (cirka 240 olika kvalitéer och
2,000 olika färger, mönster m. m.)..
Siden-Damast............. fr 90 öre-16,45
Siden-Basttyger pr robe » kr. 1 2,30—58,80
Siden-Foulard, tryckt, » 85 öre— 3,85
Bal-Siden............ fr. 65 öre—16,45
Siden-Grenadin... » 90 öre— 8,65
Siden-Bengalin — » kr. 1,75—8,35
pr mtr. Siden=Armûres, Monopols, Cristalliques, Moire antique,
Duchesse, Princesse, Moscovite, Marcellines, siden till täcken och
flaggor m. m. Porto* och tuilfritt till hemmet. Profver och kata-
log omgående. Dubbelt porto till Schweiz.
<3. Hennebsrgs Siden-Fabrik, Zürich.
(K. & K. Hofleverantör.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0526.html
