Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 66. 19 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
lika väl som mannen tillgodoser sig det nya,
som ångan och. elektriciteten tillföra honom.
Den verksamhet, som under århundraden för-
behölls hemmets trånga krets, har spridt sig,
tills den blifvit världens tillhörighet, och det
är hufvudsakligen mannen, som tagit den om
hand, sig till stor fromma. Däraf blir en
följd, att kvinnan har rätt att taga sin plats
i världens hushållning och ordna det större
hem, som utbreder sig utanför hennes eget
hems fyra väggar, och som vi kalla samhälle,
har rätt att taga sin plats med mannen vid
stiftandet af lagar, som gälla hennes eget
väl och deras, som förr med henne arbe-
tade uteslutande inom den trängre kretsen,
men nu med henne dväljas äfven utanför,
i den större familjekretsen. Jag går ännu
längre, vill påstå, att kvinnans utestängande
från verksamhet i det större hemmet förringar
hennes eljes erkända inflytande i det mindre.
Moderns ledning af sonen försvagas, så snart
denne märker, att hennes makt icke sträcker
sig utom hemmets port. Det låter ju mycket
bra, då man säger, att kvinnans mission är
att hjälpa de lidande; men dessa ord sakna
allt praktiskt värde, då hon står maktlös gent
emot samhället och hennes skri om förbättring
och hjälp att utföra denna mission ej höres.
Mannen, som talar vidt och bredt om skatters
och rösträtts öfverensstämmelse, motsätter sig
kvinnans rösträtt, men aldrig att hou betalar
skatt. Jag har aldrig träffat en manlig med-
borgare, som är villig att bevaka mina för-
delar i skattefrågan.
»Kvinnan bör icke få rösta, emedan hon
icke går i krig,» säger mången. Men hon
har en större roll än denna ; hon är släktets
källa, hvarifrån förlusterna ersättas. Om ar-
betet i nationens tjänst är att anse som mått-
stock för röstningen och således blir den
röstandes trosartikel, är kvinnans arbete, hen-
nes lifsfarliga arbete, för nationen större än
krigarens. Det finns knappt någon kvinna,
som icke kallas att stå ansikte mot ansikte
med döden, som icke »med evighetens dagg
på sin panna» gifver världen dess söner och
döttrar. Det är hennes strid för släktets be-
varande, i hvilken hon aldrig är säker för
sitt lif. Någon har sagt: »Det är större tjänst
att bära soldater än vapen.»*
Kvinnan bör rösta af flere skäl och icke
minst därför att hon är olik mannen och all-
tid skall hafva annat arbete än han. Hon
skall måhända visa sig mindre rättvis, mindre
sann, mindre vis; men just i denna gryende
dag, då folken börja förstå broderskapets be-
tydelse, skola männen lära, att verkligt bro-
derskap aldrig kan finnas till, så länge halfva,
mer än halfva, mänskligheten förblir okunnig
om världens domslut.
Ilse Franke.
DEN SOMMAR, SOM ALDRIG KOM.
S
AIMABÖLJOR våren öfver
hviskat hopp och tröst.
Och bland björkarne den jublat,
Sylvias glada röst.
Tro och längtan timrat broar
ifrån strand till strand.
Gyllne luftslott rests i kvällen
högt mot himlens rand.
* I originalet heter det: »It is greater to bear
soldiers than to bear arms.» Bear betyder föda
och bära. Ordleken kan icke fullt återgifvas i den
svenska öfversättningen. Förf:s anm.
Allt i bidan sträckte famnen
emot gryningsväkt.
Huru skulle det ej blifva,
när som dagen bräckt,
när den vändts till härlig sanning,
drömmen undersam,
när med röda rosor ändtligt
sommar’n brutit fram!
Men en kväll när solen sänkt sig
uti hafsvåg ned,
drog mot strand en isig nattvind
ifrån österled.
Nästa morgon bar naturen
främmande gestalt.
Teg stod härjad, äng stod sorgsen,
frosten tagit allt.
Sylvias röst ej längi’e hördes
ifrån björkeskog.
Intet gyllne solstänk mera
öfver Saima log.
Svikna blefvo alla löften,
hvilka våren gett.
Ingen sommar kom det året,
höst bröt in med ett — —
Adi.
MELLAN DANSERNA. SKISS FÖR
IDUN AF E. L.
TT SÅDANT förtjusande rum! — Det
var härligt att få komma från värmen
därinne. »
»Så, doktor. Ni kan således inte känna igen
en f. d. patient?»
Han satt och gaf akt på sin moitié i den
mjuka, gula dräkten och sökte förgäfves efter
den enkla, naiva lilla flickan, han lärt känna
för fem år sedan uppe på sanatoriet. Han
mindes henne mycket väl med det tjocka,
ljusa håret i en fläta, alltför tung att fä-
sta upp — de stora, barnsliga grå ögonen,
som frågade om så mycket — det tjusande,
oberörda och oupplefvade, som talade ur hela
hennes adertonåriga person. Hon hade i själfva
verket förtjust honom och fängslat honom en
hel sommar, men så hade hon strukits ur
hans minne. Och nu hade han funnit igen
henne, en baldrottning, elegant, smidig, vac-
ker, kokett, blasé. — — — —.
Han skakade energiskt på hufvudet. »Nej,
inte ett spår — men — — —»
»Spar komplimangen — jag kan dem alla
utantill. »
»Jag ämnade inte göra er en komplimang.»
»Så, inte! En högst ovanlig företeelse,»
och hon granskade honom leende med låtsadt
intresse.
»Ni har blifvit kokett.»
»Ja, naturligtvis.»
»Och hjärtlös.»
»Det också.» Hon skrattade med ett lågt,
mjukt skratt.
Men hastigt gled en skugga öfver det fina,
ljusa ansiktet.
»Det är då sannerligen en lifvets ironi, att
det är ni, som sitter och slungar ut sådana
beskyllningar öfver mig.» — —-
Hon böjde sig fram mot honom. »Jag
skall verkligen berätta er något. Vet ni af,
att ni var min första och hittilldags enda
kärlek. Märk var––––»
»Hvarför berättar ni det då?»
»Hvarför? Å — — det roar mig. Ni
kallade mig hjärtlös, kokett — javisst, så he-
ter det ju alltid om oss kvinnor. Men hvem
är läromästarn?»
»Natur — förmodligen.»
»Spar ironien! —■ Jag tror för min del, att
i de flesta fall är det männens verk. — Om
ni skulle försöka er på en statistik, herr dok-
tor. Ni träfiar ju en sådan massa kvinnor
däruppe på sanatoriet, och jag förmodar, ni
studerar dem med oförminskadt intresse.»
Deras ögon möttes, och han läste i hennes
ett så tydligt hån, att vreden sjöd till inom
honom.
»Ni är elak också.»
»Numro tre. Ja, jag räknar mina meriter.
Kokett, hjärtlös, elak. —––––Men ni minns
kanske en liten adertonåring, som inte sett
mycket, som trodde desto mer — — och var
allt fint i världen. Det gör detsamma, att
jag säger det om mig själf, ty så var det.
■— Minns ni? — Ja, jag ser, ni minns. Men
minns ni också allt, som hände den som-
marn? — — — Ja, ni har rätt — det var
min egen skuld, att jag trodde på ord, som
inte var löften, blickar, som ljögo — — allt
det där, som var allt och var intet. För er
var det ju bara en lek — för mig blef det
lifvets allvar. —
Hvad jag sörjde! Inte er — ty det för-
stod jag snart, att en sådan allmänning, där
många före mig och säkert många efter mig
trampat, var inte att sörja. Nej, inte er —•
men min stora, vackra tro på människorna,
— — — Och nul Ja, naturligtvis är jag nu
en hjärtlös kokett, som lockar och stöter bort,
en flyktig fjänl, som tänder lågor — — lå-
gor, ja!»
Hon log sitt ironiska löje.
»Kanhända,» här kom ett drömmande ut-
tryck i hennes ögon, som blifvit djupa och
mörka af rörelse. »Kanhända finns det ändå
kärlek — stor, verklig kärlek.»
Hon reste hastigt på den smidiga gestalten
och såg honom rakt i ansiktet.
»Men då skall det vara en, som inte plott-
rat bort sig själf som ni. Hvad vet ni och
de andra om kärlek! Det är, som när ett
barn tuttar eld på en papperslykta och in-
billar sig, att det är en stor eldsvåda, därför
att det flammar och sprakar. Om en stund
är alltsammans en hög svarta flagor, som
blåsas hit och dit.–––– Kokett! Naturligt-
vis! Därför att man inte längre tror på illu-
sionen — och är för klok att bränna sina
fingrar! Brändt barn, ni vet — — —.
»Förlåt. Redan er vals, herr löjtnant —
•— — Farväl doktor! Glöm inte statistiken
och häng inte papperslyktor för nära små-
barn härnäst.»
Hon nickade gladt, och han såg en mjuk
sidenkjol och en grann uniform försvinna un-
der den tunga portieren. — — —
MIN FÄRD EFTER ENO PIGO. EN
NUTIDSRILD.
1 A LLTING STIGER, utom mina inkomster,»
r\ hörde jag min man svara vår gamle vedså-
■*“ gare häromdagen, då han klef in och till-
kännagaf, att priset för vedsågning ökats med 1
krona per famn. »Se,» sade han litet för-läget, »jag
ville egentligen inte dyrka upp åt herrskapet, som jag
sågat åt i så många år, men jag måste, för si vi ä’
nu en fackförening, och vi ha nu haft möte.»
Vi bo i en liten stad, men tidsandan har äfven
nått hit. — Eljes om sommarkvällarne har jag nju-
tit af våra promenader utom staden, men hela min
sommarfröjd har nästan blifvit störd af en hög
skorsten. Här byggs nämligen en stor fabrik, som
skall ge sysselsättning åt 500 arbeterskor, och min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
