Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 66. 19 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
jungfru kom helt viktig för ett par veckor sedan
till mig: »till våren får herrskaperna inga jungfrur»
(hon vågade ej säga ’fröknar’), »ty alla gå till fabri-
ken.» — Jag sade: »ämnar du dig också dit?» Hon
svarade: »nej, det tror jag väl inte, men Anna sade,
hon sagt det till sin fru, och då tyckte jag, att jag
också skulle säga det.» Exemplets maktl
Då jag i n:r 59 af Idun läste »Rings» målande
skildring af »Lina Blombergs bröllop», så utbrast
jag: »huru sant skildradtl» ty jag hade just i da-
garne uppleft och förargat mig smått öfver något
liknande. Min jungfru skall vara tärna hos en f. d.
kamrat (som också gifter sig med en smed). Bröl-
lopet skall stånda hos brudens fader, ryktare. Min
jungfru hade varit och tagit prof på hvitt tyg till
tärneklädning och förklarat mig, »att hon ville ej
vara sämre än de andra!» (hos koryktaren i ett rum!)
Med Idun i hand kallade jag in henne och frågade :
»skall bruden hafva svart klädning?» »Ja, men där
skall vara hvit infällning och hvita sidenrosetter
på lifvet.» — Jag sade: »vill du göra mig den tjän-
sten och läsa denna berättelse i Idun.» — Jag kan
nu till min glädje omtala, att »den hvita» blef ej
af, utan en »skär» &omid?sklädning blef köpt. Tack
Ring! — (En väninna till mig köpte strax ett lös-
nummer extra af Idun och smugglade in i sin jung-
frubur.)
Men jag kommer från ämnet, som egentligen är
en liten skildring af min färd efter eno pigo. »All-
ting stiger utom våra inkomster.» Se, i våras upp-
hörde vi (»vi» äro en ämbetsmansfamilj, som lefver
på pensionen) hafva två jungfrur, lönerna blefvo
oss för öfvermäktiga. Men som jag fick en bön
om att taga mot en inackordering på några måna-
der, ville jag skaffa oss en 15 års flicka till hjälp
och fick anvisning på en sådan ute på landet. Ty
att få en sådan i staden är omöjligt, de skola »på
fabrik» eller »lära bokhålleri».
Jag beslöt promenera ditut, en mil* härifrån.
Fot-turer äro ju så moderna, att jag äfven fick lust
ge mig ut på en sådan. Jag begaf mig i väg.
Blundade, då jag gick förbi den höga skorstenen,
ty jag ville icke blifva störd i min ljusa morgon-
stämning. Vägen var enslig, ty det var en stig,
för ojämn för — velocipeder! Vid en liten bäck,
eller rättare.pöl, låg en cirka 14 års tös och tvät-
tade kläder; hon såg så solbränd, frisk och treflig
ut i sin »lätta» kostym, att jag stannade och såg
på henne och tänkte: »hon skulle passa mig.» Men
jag hade ju ett annat mål.
När jag närmade mig civilisationen igen, d. v. s.
byn, dit jag hade mitt ärende, fann jag stugan, där
jag skulle in, men endast »far» var hemma. »Mor»
var på utarbete, och »tösen» hade börjat på en sko-
fabrik! Jag framställde alla möjliga fördelar, om
»tösen» fick komma till mig, och lofvade sedan skaffa
henne en bra plats. Men »far» var obeveklig — fa-
briken var bättre.
Trött och förargad begaf jag mig på hemväg
och upphanns efter en stund af en jovialisk bond-
gumma, som med allmogens vanliga språksamhet
omtalade, att hon skulle gå till »pågen» med mid-
dagsmat ut till ängen. Hon letade snart ut af mig,
hvar jag varit och mitt misslyckade ärende. Efter
en stund sade hon: »Tror ho’ på ödet?» Jag gaf
ett undvikande svar. Hon fortsatte: »Tror ho’ det
är för inte, ho’ å jag nu har mötts, som inte kände
till hvarandra; jag tänker på, att jag vet en bra tös,
följ med mig till ängen, så skall jag sedan följa
henne till stugan, där tösa bor.»
Slumpen är lycklig ibland, jag beslöt följa mitt
»öde». Med rätt stort intresse såg jag på ängen
uppackningen af matkorgen och »pågens» längtande
min. Potäter, lök, bröd och mjölk och »här socker
och kanel till mjölken», se där anrättningen. »At
nu, så följer jag fruen.» — Jag frågade efter pro-
stens i församlingen; gumman sade: »Prosten är
nog rar och snäll, men han är så lärd, och nu för
tiden bli så många sekter, så många är ej folket
i kyrkan. Jo, två gånger var kyrkan full, då där
var ett stort, fint bröllop, och då värmeledningen
invigdes.»
Då vi gått en bit till, mötte vi två unga »herrar».
Min första tanke var: »de se ut som hemkomna
amerikafarande», och min tro blef styrkt, då gum-
man stannade och gladt förvånad skakade hand med
’ dem och sade: »välkomna, gack bort till ängen och
hvila, så kommer jag strax.» På min fråga sedan,
hvilka de voro, sade hon : »kors, profeterna vet jag,
de sista dagarnes heliga, mormonprästerna från
Utah.» — På min förfärade fråga: »Mor är väl inte
mormon?» svarade hon lugnt: »Begrep ho’ ingen-
ting, då jag talade om sekter. Hvar och en får sina
stunder, då tviflet kommer, och jag fick mina. I
kyrkan fick jag ingen tröst, prosten var så lärd, jag
begrep honom inte, och så kom desse, och nu vet
jag, hvad som är det rätta, och så och så står i Pauli
bref.» Hon citerade flere språk. Det var en sorglig
nutidsbild jag fick inblick i, men tyvärr ej sällsynt!
— Men gumman såg ändå så rar och treflig ut,
att hon fick lof att fortsätta med mig som mitt
»öde» på min äfventyrsfärd efter eno pigo.
Vi trädde slutligen in i stugan. Tablå! Där
satt min »tös vid bäcken», med ett lindebarn på
knäet, två litet större ungar bredvid sig, allt små
syskon, som hon alla matade (häpnen nu, I alle bak-
terielärde!) med varma potäter, som hon först af-
svalnade i sin egen mun och sedan stoppade i un-
garna.
Jag glömmer aldrig tösens breda belåtna grin,
då modern och jag öfverlade (»ödet» fick en 50-
öring och försvann till sina »profeter») och hon
såg utsikt till att slippa fri från barnsläpet. »Jag
skall försöka undvara henne,» sade modern. På
min fråga, om hon hade snygga kläder, svarades:
»Ja bevars, när hon i våras gick fram för prästen,
fick hon hatt och kappa,» och sist kom — »en kläd-
ning.» Så äfven dit hade tidsandan nått.
Men nu är tösen hos mig, tillsvidare äro vi bägge
belåtna, och härmed slutar min verklighetsskildring.
Fru Greta.
AXEL CRONHOLM.
Kiemming foto.
yiCE HÄRADSHÖFDIISG AXEL CRONHOLM
’ intar inom våra juridiska och merkantila kret-
sar en synnerligen bemärkt plats såsom grundläg-
garen och ledaren af Jönköpings juridiska hyra —
denna vårt affärslifs numera oumbärliga hjälpreda,
som under det sista decenniet vunnit en mängd
efterföljare, ehuru ingen nått förebilden i omfatt-
ning och popularitet.
Att rödja vägen för och upparbeta en dylik in-
stitution och framför allt att göra den populär, så-
som ofvan sagts, så att
nödvändigheten af skär-
pa i vissa grenar af dess
verksamhet blifvit till
fullo insedd i stället för
att misstydas och klan-
dras, har tagit i anspråk
en mans hela energi och
mod under så godt som
ett kvarts sekel.
Näppeligen trodde väl
Cronholm, då han en
augustidag 1874 i det
anspråkslösa trähuset
n:r 6 Barnarpsgatan i
Jönköping för första
gången öppnade Jönkö-
pings juridiska byrå, att
denna för Sverige då
fullkomligt nya inrätt-
ning skulle växa ut till
hvad den nu blifvit och
från det ståtliga hufvud-
kontoret i Stockholm
meddels tusentals för-
bindelser i in- och utlan-
det spela en djupt in-
gripande roll i de grenar
af vårt samhällslif, som
sortera under Merkurius
och fru Justitia.
Men så blef det emellertid, trots allt det mot-
stånd, all den harm och fördömelse, som under
långa tider slungats mot den rastlöst arbetande
stiftaren från personer, hvilka ej kunde undgå att
känna sig oangenämt berörda af byråns verksamhet.
O.det »inkassering» har ju i alla tider haft en
afskräckande klang i öronen på insolventa gäldenä-
rer, och inkassering är, som bekant, en af byråns
viktigaste verksamhetsgrenar vid sidan af andra
sysselsättningar, såsom sterbhusutredningar, rätte-
gångars utförande, konkursbevakningar, soliditets-
upplysningar m. m.
Affärens grundläggare och fortfarande lifskraftige
ledare kan nu, när han i morgon i kretsen af vänner
och klienter festligt firar Jönköpings juridiska byrås
kvartsekelsjubileum, med stolthet blicka tillbaka på
sitt verk, grundadt, som det är, på oförtrutet och
redbart arbete samt stöttadt af klienternas förtro-
ende och därför inom sig bärande frö till fortsatt
utveckling.
NÅDHAMMARS KONVALESCENT-
OCH HVILOHEM.
V
I, SEKELSLUTETS människor, ha ju
namn om oss att vara ett öfveransträngdt
och öfverretadt släkte, som med skälfvande
nerver och feberhett blod underkasta oss ett
rastlöst arbete för att hopa lifvets materiella
goda i våra förrådskamrar eller hängifva oss
åt ett öfvermått af njutningar, framkallade af
en lika rastlös ifver att tillgodogöra oss de
gyllene frukterna af våra mödor.
Och handen på hjärtat! — hvilken bland
oss är ej i mer eller mindre grad angripen af
denna tidsålderns epidemi, som kallas »att
lefva», men hvilken i själfva verket gör oss
oförmögna att föra ett sundt och naturenligt lif?
Däraf alla dessa nervåkommor, dessa fysi-
ska och psykiska rubbningar, som plötsligt
lamslå våra muskler, vår andliga spänstighet,
krossa vårt lefnadsmod och fjättra oss vid
sjukbädden under veckor eller månader.
Detta är merendels början till reaktionen,
hvilken, om den angripne en dag lyckas stiga
upp från sjuklägret, utmynnar i ett oafvisligt
behof efter den absoluta hvilans och stillhetens
hugsvalande medicin.
För den stapplande konvalescentens fantasi
hägrar då ett afsides hörn på den fridfulla
landsbygden, inramadt af skog och sjö och
prägladt af den äkta idyllens rogifvande stäm-
ning.
En sådan plats är Nådhammars konvalescent-
och hvilohem — förut Nådhammars egendom,
tillhörig direktör H. A. Lidholm — beläget i
Vårdinge socken 7 km. från Mölnbo och 9 km.
M. Werner foto.
NÅDHAMMAR: ETT AF GÄSTRUMMEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
