Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 66. 19 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÎDUN 1899. — 6 —
6$
P
>-4
H
S»
es
B
.. ^
j* *
■g ©
>1
&fr
s;*
1 0
S» i
0 ©
p* a
p »
*3
p
* 0
âS
2 B
P- QQ
3
B
B
hästar och kornkärror, utbedjande sig att utan
ersättning få göra flyttningen åt »gammelpräst-
dottern», måna om att få lass, som om de
därför väntat sig en riktigt grundlig förtjänst!
När så bröllop skulle hållas i det nya hem-
met, där äldsta dottern ämnade stå brud,
kunde mellan sextio, sjuttio gäster härbergeras
öfver natten, tack vare grannarna, storbön-
derna rundt om i gårdarna, hvilkas gummor
hvar på sitt håll rustade som till storkalas
för att kunna ha allting fint och fejadt, till-
räckligt antal bäddar iordningställda samt ny-
bakade »krås» (småbröd) till bröllopsfolket från
»nyhemmet», som ju alla skulle tillgodoses med
bäddar samt, som gifven sak, därtill hörande
kaffe på sängen.
Norrland har delvis ändrat fysionomi till
det bättre genom att befolkningen börjat
komma till insikt om behaget att invid går-
darna låta träd och buskar uppväxa, i stället
för att som förr den satte en heder uti, att
gården låg så kalt, »vidt synlig» som möjligt.
Järnvägarna, som slingra fram utmed forsar
och floddalar, verka ännu främmande liksom
de stolta, dyrbara järnbroar, hvilka i svind-
lande höjd sväfva öfver de hvitskummande
vattendragen med solida bropelare, mot hvilka
timmerbråtarna nu kunna torna upp sig, hop-
flätade till fasta bryggor, utan att förmå att
rubba dem en hårsmån.
Timmerkarlarne springa smidiga och kraft-
fulla ut på bråtarna, lossa de väldiga stockar,
hvilka de betänksamt, sakförståndigt välja
bland dem, »som kunna draga många med».
Ett långsamt, lifsfarligt arbete. Den »fri-
gjorda» stocken glider snabbt ut i strömmen,
eller reser den sig på ända, hotande med dö-
den mannen nere på bråten, hvilken, oviss
om den riktning, stocken i fallet skall taga,
står spändt aktgifvande med ena handen mot
den lodrätt upp mot bropelaren löpande stegen,
beredd till flykt undan den sviktande stocken,
eller från de sista lösgjorda timren i bråten,
hvilka plötsligt, ofta oväntadt, ge vika och
börja sin vaggande, hvirflande gång utför for-
sen, ej sällan dragande en mindre påpasslig
flottare med sig utöfver djupet.
Under förra tider, medan man ännu ansåg
det vara en »dårskap och orimlighet» att upp-
föra brobyggnader öfver själfva forsen, var det
en alltför vanlig sorglig syn att iakttaga,
hurusom om vårarna under islossningen med
drifisen följde långa räckor af broar med deras
rödmålade staket och hvilobänkar af trä.
Det var då ej svårt att fatta, det någon bro
uppe vid älfven »gått ut».
Jag minns, med hvilket kritiklöst allvar jag
hörde en brovakt, som -själf förde en tämligen
vansklig tillvaro i sin på själfva bron förlagda
stuga, säga: »Det är nog inte någe roligt till
att lägga sig på kvällen och tänka, att man
»vaknar» på åbotten om måron och int’ ha
mer än skjortan på kroppen.»
Gubbens farhåga med afseende å bostadens
flyktighet visade sig vara berättigad, ty en
vacker vårmorgon, när is och timmer kommo
drifvande, syntes den lilla rödmålade brostu-
gan hvirfla iväg med utför älfven för att,
lösgjord, vacklande sjunka samman vid något
i älfven långt utskjutande nipras.
År 1852 var ett svårt år för broar och nipor.
Vid Ångermanälfven skedde det ena raset
efter det andra.
En morgon var färjstugan, där gumman
bodde, som brukade ro färjan öfver älfven,
försvunnen. »Remselenipan» på norra stran-
den hade rasat i stor utsträckning, det upp-
drifna vattnet spolat öfver motsatta stranden
och sköljt med sig de på den tiden enstaka
stugor, som funnos samt gärdsel- och höhässjor ;
gummans lilla griskulting följde äfven med,
högljudt annonserande sin opåräknade resa ut
åt hafskusten.
Så blef det kungörelse i kyrkan, lista och
insamlingar till »färjarkäringen», liksom några
söndagar förut till »brostugugubben» eller till
Jan Gullviks, för hvilka »björnen rifvit enda
kon».
»Färjargummans» nerver hade ej tagit mera
skada af vågskjutsen opp öfver lägderna och
ut igen med vågen, tills hon fick fäste i en
albuske, än att hon var i stånd att omedel-
bart fortsätta med färjningen. Med magra,
brunstekta, seniga armar rodde hon den tunga,
af hästar, kreatur, åkdon och folk lastade fär-
jan, stretande att hålla farkosten uppe mot
strömmen, hvilken här ända invid forshufvudet
drog med våldsam makt. Underbart nog hände
ingen olycka af sådan art med den gamla
bräckliga farkosten och den af tiden skenbart
lika illa åtgångna rodderskan.
Däremot var det en mycket vanlig »nyhet»
att höra, det hästar eller åkdon »kommit i
vattnet», när de skulle öfver på färjan. Kom-
positören J. A. Josephson, som med detta
enda »till buds stående medel» att komma
öfver älfven till Resele, skulle anträda en resa
till denna för naturskönhet beryktade plats,
blef vid färden öfver till färjan sittande kvar
i vagnen, hvilken stannade i vattnet, medan
hästarna, efter att ha gjort »skuttet» upp i
färjan, stannade där! Reselefärden blef emel-
lertid inställd, till stor fröjd för det hem, där
den älsklige kompositören gästade, och där
man åter fick glädja sig åt hans genialiska
och fängslande uppträdande.
I samma vagn och på samma plats led
prästfrun, som följde mannen ut i norra sock-
narna på biskopsvisitation, ett dylikt nederlag.
Hela »stassen», af sidendräkt och silkeschal,
af blonder och äkta plymer, låg nedlagd i
»vagnsvasen», just den del af vagnen, som
först kom i vattnet och både länge och väl
förblef där.
Den gången kunde resan icke inställas. Det
var nog »farligt bedröfligt», men så »behän-
dig», som hon var, prostinnan, skulle nog fol-
ket bli »fäjen» (glada) att se henne, om hon
ock bara hade »örkdags» (hvardags-)kläderna på!
Huru bekväma och lätta äro ej kommuni-
kationerna nu!
Järnbroar öfver älfvarna, ångbåtar, järnvä-
gar! Tvänne regementen förlagda i den trakt,
Sollefteå, där man förr med häpnad såg be-
väringspojken, som gjorde ställningssteg och
morskade sig, när han kom åter från Sånga mo.
»Platsen», den buktande backiga landsvägen,
på ömse sidor om hvilken de rödmålade mark-
nadsstånden stodo, hvilka vid årets två mark-
nads »helger» öppnades för en skåde- och köp-
lysten allmänhet, är förvandlad till en bred
rak »gata» med stora, flere våningars trä- eller
stenhus. Där finnas hotell och åkarestationer,
polis och elektriskt ljus, frälsningsarmé, bolags-
krog, bank och egen tidning samt mycket
annat, som tillkommer ett framåtgående sam-
hälle.
Men »ofvanom» allt detta nya, — ofvanom
backsluttningarna och backarna, med »käl-
skotten» och sneda, djupa rännor efter vår-
floden — där finnes ännu det gamla, roman-
tiska, drömmande Sollefteå.
Däruppe ligger Hågesta, värdigt och impo-
nerande, inbäddadt bland björkar och de syd-
liga trädslag, som ägaren med pietetsfull känsla
af det gamla hemmets helgd planterat och
noggrant underhåller.
Adolf Sjödén, »harpospelaren», som sedan
vann europeisk ryktbarhet, tillbringade sin
barndoms och ungdoms lyckliga, solljusa dagar
i hemmet däruppe. Hågesta är sig likt nu
som då.
Så är det med den gamla prästgården, midt
öfver — skild från Hågesta endast genom
en djup dalsänka.
Träden, som den förre kyrkoherden i sin
krafts dagar planterat kring den då kala gården
och med unga döttrars tillhjälp vattnade och
underhöll, ha vuxit upp. — Skuggigt och svalt
är det däruppe.
Inom den grå, skrofliga stenmuren ligger
kyrkan, med »stapeln» hvitmålad, brädfodrad.
Kyrkogården med alnshögt gräs — åbrodd
och kejsarkronor på grafvarna — med gamla
sockenfamiljenamn på nya grafstenar. Run-
stenen med sitt tysta manande språk från
förra tider —I
Menigheten är, under gudstjänsten, som det
tyckes, den samma som under förra tider.
Endast »gammelfolk» har i den kväfvande
sommarvärmen orkat ut.
När Stockholmsfrun, hvilken en gång som
prästdotter tillhörde församlingen, vänder sig
om i kyrkbänken, ser hon idel gamla fårade
anleten, i hvilka hon känner igen »dragen»
från förra tider. Skulle anletsdragen vara henne
främmande, så värms och lefver minnet upp
på nytt vid de tårfyllda, hjärtliga blickar,
hvilka, beledsagade af en knappt märkbar böj-
ning af hufvudet, möta från hvarje bänk.
Ute på kyrkvallen närma sig gubbarne,
»gammelbönder» och torpare. De hälsa präst-
dottern, som »kan skrifve».
»Att det finns så mycket i den där knop-
pen,» säger en. »Jag får då riktigt gratulera,»
säger en annan. »Ja, men annans heller, att
»Lalan» ha vorti författarinne, vi ha nog läst
stor delen af hvad hon har skrifvit, vi si nog,
att hon int’ glömme bort hemlandet sitt och
int’gammelhemmet, och det var värdt att min-
nas!» Tillägget kommer allvarligt, innerligt,
meningsfullt.
Och de ha rätt. — Hvem skulle kunna
glömma det landet. Glömma »furan, vid hvars
rot boet var fästadt». Glömma tonerna till
ådalen, som i forna dagar ljödo ut från den
gamla »lunden» af tätlöfvade, hvitstammiga
björkar:
»Vid glittret af din bölja blå,
Af dina gröna trä’n
Jag kunde uti drömmar stå
Och aldrig längta hän.»
Laura Fitinghoff.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
FERNAND LABORI.
TjiRÅN DREYFUSDRAMATS SLUTAKT bjuder
-*- Idun i dag tre illustrationer af intresse. Den stör-
re bilden framställer den i Rennes lyceisal försam-
lade krigsrätten första rannsakningsdagen. Till vän-
ster står domstolssekreteraren Coupois, uppläsande
kassationsrättens annulering af den äldre domen;
i fonden synes domstolspresidenten, öfverste Jouaust,
och på en stol midt på estraden sitter Dreyfus.
Personerna till höger, bortifrån räknade, äro gene-
....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
