Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 67. 23 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
Slottet, hvilket bebos af sin ägare, markis
Claes Lagergren, erbjuder med sin skulpterade
stenportal, sitt brutna tak och sina båda torn
med gotiska gaflar en särdeles stämningsfull
anblick.
Ej mindre tilltalande ter det sig från sjö-
sidan, där dess gula murar skimra mellan trä-
den och spegla sig i vattnet, på hvars yta
svanorna glida fram.
Af slottsrummen är matsalen väl värd att
lägga märke till; väggarne därinne prydas af
två kolossala gobelinväfnader, å hvilka äro
framställda scener ur Alexander den stores lif.
För öfrigt har slottets tafvelgalleri att uppvisa
porträtt i olja af drottning Kristina, Gustaf
III samt Ludvig XIV och Marie Antoinette.
Vid sidan af detta, om en gammal riddar-
borg erinrande slott, ligger i en liten dalgång
ett anspråkslöst hvitmåladt envåningshus, Lilla
Tyresö, och det är där prins Eugen bor.
Den lilla byggnaden inrymmer förmak, mat-
sal, serveringsrum och kök samt en trappa
upp, i frontespisen, prinsens atelier och på
hvardera gafvein två rum, hvilka användas
för olika ändamål. Inredningen af det hela
är så enkel som möjligt, och prinsens lefnads
vanor därute stå i full öfverensstämmelse
därmed.
I bostadens omedelbara grannskap ligger
Tyresö kyrka som en stämningsfull idyll invid
den af vass omkransade vattenspegeln.
En konstnär med prins Eugens kontempla-
tiva artistnaturell kan svårligen välja en lämp-
ligare plats än Tyresö att arbeta på: allt det
i vemod drömmande, det blida och tysta i
svensk natur, för hvilket hans palett har så
känsliga färger, finnes i rikt mått därute.
TORKA.
E
J LÄNGRE FLÖDA molnets strömmar,
och himlen ej för jorden ömmar.
Beständigt skyn är blå och ren
och ofördunkladt solens sken.
Ej minsta prick af jordisk dimma
satt på det klara hvalf sin imma.
Förtärande vid hvarje fjät
går sol i ohöljdt majestät.
Och allting kvider och förtvinar.
Bort svinner källan, saften sinar.
Förtorkadt krympnar hvarje strå,
och sommarlöf i höstfärg stå.
Från skogen stego ångstens frågor.
Dock — den blef tärd af egna lågor...
Om svalka liten blomma bad,
men fick blott — damm på sina blad . . .
Nog... himmel! Vi din klarhet känna.
Den elden kan oss blott förbränna!
I spegeln af din renhets glans
förvissnar skönsta liljekrans.
Drag täckelset omkring din låga;
ty så blott vi dig möta våga!
Din allmakt bor i strålesvall,
men sök oss mildt i droppars fall!
Du jord och himmel sammanbinder
med stänk på tufva, tår på kinder.
I ljuflig gråt brist ut, brist ut,
och gör på dödens torka slut!
O, himmel! Ingen glöd du målar
så skönt, som regnbågsbryggan strålar .. .
Si, hjärtat bidar på dess höjd
få offra dig sin stilla fröjd.
Den 15 augusti 1899.
Harald Jacobson.
KVINNOR OCH KONSTSTUDIER.
D
ET TALAS och skrifves i våra dagar rätt
mycket om »det skönas» berättigande i
hemmen och ute i lifvet, i vår närmaste om-
gifning och på gator och torg. De senare
åren visa äfven en afgjord och glädjande ut-
veckling af det allmänna skönhetssinnet, och
man behöfver icke mer än se sig omkring för
att märka den ädlare, sunda smakriktning,
som håller på att bryta sig fram.
Konsten räcker industrien handen för att
åstadkomma föremål, hvilka förena egenskapen
af vacker och ädel form med den att fullt
motsvara det ändamål, hvartill de äro afsedda
— på denna ofta, men aldrig för ofta, upp-
repade grundsats hvilar det hela.
Begreppet skönhet är till ytterlighet kompli-
ceradt och svårutredt, och filosofien har i alla
tider sysslat med dess definiering. Hvad som
är skönt för den ene är det icke för den an-
dre, och begreppet skönhet måste alltså bli i
viss mening relativt.
Vi dödliga, som icke äro filosofer, behöfva
ej bråka våra hjärnor med begreppen »este-
tisk rationalism» eller »estetisk empirism» —
vi taga begreppet skönhet enkelt och klart,
sådant det verkligen är, och, i det vi låta
skönhetssinnet ledas af smaken, skapa vi om-
kring oss en hel liten värld af äkta, glad skön-
het. Och särskildt vi kvinnor, som ju dock
— säga hvad man vill — i en viss bemär-
kelse föra hemmets spira, hafva härvidlag en
ansvarsfull och outtömligt rik uppgift.
Förmågan att kurina uppfatta en sak såsom
skön kalla vi smak och skilja mellan god och
dålig sådan. Smaken kan i hög grad utveck-
las och förfinas — medfödd är den nog icke.
Skönhetssinnet däremot är medfödt; hos
hvarje människa är nedlagdt ett skönhetsbe-
hof, som tager sig uttryck redan i vildens
begär efter blanka eller bjärt färgade föremål
och i den alldeles likartade åtrån hos våra
barn.
I sitt konstfilosofiska arbete Om de sköna
konsternas filosofi gifver oss K. A. Ehrensvärd
följande svar på frågan: »hvarifrån kommer
vår kännedom om och vår förmåga att njuta
af skönhet? — Ifrån någonting medfödt i egen
natur och genom uppfostran.
Det gifs åtminstone två fullkomligt skilda
sätt att betrakta ett konstverk. De flesta utaf
oss erinra sig kanske en gång om året, att de
ha ett konstmuseum i samma stad. Vi gå
dit, vandra ett par timmar af och an i sa-
larna och säga efteråt med känsla och öfver-
tygelse, att »ingenting i världen tröttar så
som museibesök.»
Du kommer resande till en stad, där det
finnes ett museum för skön konst, t. ex. vår
egen hufvudstad. Naturligtvis går du dit,
arbetar dig igenom raden af salar på en timme
och kommer därifrån med hufvudvärk och
sinnet fylldt af förvirrade intryck. Men du
anser dig dock ha »sett alltsammans».
En förståndig museibesökare däremot, som
tid emellan besöker museet för att få sig en
njutningsrik stund, hinner kanske på en hel
förmiddag blott med att studera några få konst-
verk, men de skönhetsintryck man därvid mot-
tagit äro friska och varaktiga för ett helt lif.
Om vi kvinnor insåge, hvilket viktigt bild-
ningsmedel, som ligger gömdt i studiet af de
sköna konsterna, skalle vi helt visst oftare be-
gagna oss af de tillfällen till förfinande njut-
ning, som i de flesta fall erbjudas oss gratis.
Icke behöfver man kunna konsthistorien på
sina fem fingrar för att vara i stånd att njuta
af ett konstverk — hela saken är blott, att
man lär sig se. Och seendets konst är icke
svår för den, som har ett öppet sinne, mot-
tagligt för skönhetsintryck.
I motsats till andra nöjen blir man af detta
rikare, ju mer man njuter, och ju mer njut-
ningsförmågan utvecklas.
Men de skönhetsintryck vi mottagit få icke
läggas åsido som ett ofruktbart kapital; de
skola omsättas i lefvande lifvet på olika sätt.
Inom hemmet kunna de gå igen i ett rums
möblering, i draperandet af en gardin, i ord-
nandet af fönsterplattans blommor. Efter en
tids dylika praktiska konststudier faller det
som fjäll från ens ögon: man blir uppmärk-
sam på smaklösheter, hvilka man aldrig förr
ägnat en tanke; man får syn på färgsamman-
sättningar, som skria mot hvarandra. Med
ett ord, skönhetsbehofvet skärpes och känner
ett behof att se hela sin omgifning harmonisk
omkring sig. Och har endast en gång denna
estetiska uppryckning kommit, trängt vidare
och vidare ned i vårt samhälles lager, skall
den sträcka sina verkningar till en oanad
gräns: industrien skall förfinas, handtverkarne
skola tvingas att göra allt vackrare saker,
själfva klädedräkten skall bli enklare, mera
plastisk och —- modefri!
I vårt Nationalmuseum har under tidernas
lopp genom konungars och enskildes frikostig-
het samlats ett oersättligt skönhetskapital, och
förståndigt upptagna lån af detta kapital skola
gifva oss en afkastning af förfinadt skönhets-
sinne, utdelningar af den renaste njutning.
Ty all verkligt skön konst är i inre mening ren.
Vakte man sig dock att begå det vanliga
kvinnliga missgreppet — sedan man gripits
af en idé -— att drifva den för forceradt. I
så fall är reaktionen ieke sen att infinna sig.
Med en konsthistoria (t. ex. Eichhorns lilla
illustrerade bok: De bildande konsternas historia)
eller en katalog och — helst — en redan nå-
got förfaren och konstintresserad följeslagare,
kan man i sanning väl använda ett par tim-
mar då och då i våra museer och skönhets-
tempel.
Sten Jüng.
EN SOMMARTRIPP. FÖR IDUN AF
AMANDA KERFSTEDT. *
M
EDAN ÄNNU en liten del af sommarferierna
återstår, finnes det nog mången, som skulle
önska att göra en kort resa. Hur det är med
lifvet på sommarnöjena, så kan det tarfva litet om-
växling, för att icke tala om stadslifvet med dess
hetta, dam och kvafva luft. Och har man korta
ferier, ja, då är det så mycket mera angeläget att
använda dem väl.
»Men hvart skall man då taga vägen,» frågar sig
mången, hvilkens hela ledighet måhända inskränker
sig till några dagar. »Gripsholm, Strängnäs, Söder-
telje?» Idel gamla bekanta. »Visby?» Sjösjuka.
»Skärgården?» Öfverallt samma välkända stockholms-
lif. Nej, något nytt!
* Bedan i n:r 58 för i år meddelade Idun ett
par, tre bildar från Älfkarleö och det där nyöpp-
nade turisthotellet. Vi hänvisa nu till dessa i sam-
band med fru Kerfstedts följande skildring af sin
sommartripp till det storslagna vattenfallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
