Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 67. 23 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
För den, som är så där tvehågsen, finnes det en
liten tur att göra, hvilken verkligen lönar sig, och
som först i år blifvit riktigt tilltalande därigenom,
att det nya präktiga turisthotellet blifvit inredt och
fullfärdigt.
Man tar en tur- och returbiljett från Stockholm
till Alfkarleö. Den gäller i fem dagar och kostar
på tredje klass 8 kr. 50 öre. Man stiger på snäll-
tåget norrut klockan 9: 40, byter om en timme och
20 minuter om tåg i Upsala (ifall man icke stiger af
där för att bese domkyrkan m. m., i hvilket fall
man kan följa ett senare tåg) och kommer fram till
stationen Älfkarleö klockan 2. Därifrån har man
10 à 12 minuters promenad fram till de beryktade
fallen. Per telefon kan man på Turisthotellet be-
ställa rum och åkdon, då man hämtas vid stationen
i vurst eller droska.
Ja, nu är man på rama landet, och ändå får man
njuta af bekvämligheterna och behaget af ett första
klassens hotell, där värden hvarken sparat möda
eller kostnader för att göra det så angenämt som
möjligt för de resande. Stora, luftiga rum, präktiga
möbler, goda sängar, garderober, altaner och ve-
randor, flink och treflig uppassning, god förtäring
och en viss känsla af hemtrefnad — hvad kan man
mer begära?
Och ändå — hvad är allt detta i jämförelse med
läget. Hotellet ligger nämligen nästan omslutet af
de storartade fallen, och den vackra, blomsterrika
trädgården sträcker sig längs efter den så kallade
»kungsådran», den för laxfisket fridlysta delen af
Dalälfvens tre förgreningar.
Hur skall man kunna beskrifva detta vatten i
uppror, som med sitt döfvande brus om dagen åläg-
ger den resande att tala högt med sitt sällskap för
att blifva hörd och om natten söfver honom till
en lång och stärkande sömn?
Från tre håll störta de mäktiga vattenmassorna
fram i forsande yra öfver stenar och bergklintar,
kastande sitt hvita, fradgande skum högt upp i luf-
ten för att, förenade i ytterligare samlad kraft, be-
gifva sig till hafs. Öfver dessa breda och väldiga
fall står skummet som en hvit rök högt mot skyn,
och mellan dem ligga gröna öar, där små röda stu-
gor titta fram mellan de höga granarna. Från ho-
tellets verandor har man utsikt öfver alla de tre
fallen, och midt framför detsamma ligger den vackra
Laxön, öfningsplats för pontonier-, fortifikations-
och ingeniörsbataljoner. Den är en liten pärla af
fridfull skönhet. Nu, då inga öfningar pågå, får man
fritt promenera där, ty värden har nyckeln till de
stora portar, hvilka midt på bron afstänga ön för
den allmänna trafiken. Hur tyst, hur skuggrik är
ej den lilla ön med sin park, sin officerspaviljong,
sina kaserner och sina vackra anläggningar af egen-
domliga utsiktsplatser midt i forsarne.
Nedanför den så kallade kungsbron drifves lax-
fisket på båda stränderna af två båtlag af fem man
hvartdera. Det är ganska intressant att betrakta, hur
noten läggas ut för att efter ett ögonblick åter
dragas in med eller utan fångst.
I år har fisket nämligen varit ganska klent, en
följd af det ovanligt höga vattenståndet, som dels
skadat flere fiskställen och dels hindrat laxen att
gå upp från hafvet. Bolaget betalar 20,000 kronor
till staten i arrende, och de dagliga utgifterna äro
också ganska dryga. Hvarje karl har 2 kr. 50 öre
om dagen och dessutom kaffe, brännvin, dricka,
potatis och då och då en lax till förtäring. De
börja fisket kl. 4 om morgnarne och hålla ut till
elfva, tolf på natten. »I år har det varit frestande
för hälsan, för det har varit så kallt på försomma-
ren,» sade mig en af fiskarena. »Vi få ofta gå våta
ända upp till midjan.» Då jag frågade, hvarför
man ej får fiska i »kungsådran», svarade han : »Åh,
när Dalarne består älfven, så är det väl rätt och
billigt, att dalkarlarne åtminstone få smaka på
laxen.» Hvart den för öfrigt tar vägen, det ser man
på de långa smala trälådorna, hvilka ligga upp-
staplade på stranden, och som äro märkta med
orden »Salmon» och »This side up>. Det är Eng-
land, som frossar på vår svenska lax. Stora is-
upplag finnas äfven, och friskt granris skaffas dag-
ligen för inpackningen.
Ja, här är ett lif, som alldelas skiljer sig från
hufvudstadens, utom om lördagar och söndagar, då
kring trädgårdens många serveringsbord en egen-
domligt blandad och munter publik intager sina
förfriskningar och njuter af sommaraftonens skön-
het och fallens ståtliga anblick. Men om man kom-
mer hit en lördag, så bör man ej försumma att på
söndagsmorgonen åka eller gå till den en half fjär-
dings väg från hotellet belägna kyrkan. Först och
främst får man se en landsförsamling samlas på
kyrkogården. Det är något verkligt stärkande för
den, som hela vintern skådat vår jäktande, visser-
ligen arbetande, men hufvudsakligen nöjeslystna
hufvudstadsbefolkning, att se vår betänksamma,
lugna allmoge. Verkligt arbete har tryckt sin stäm-
pel på alla dessa män och kvinnor, och det tycks
i deras stilla väsen, som om de vore nöjda med
sin lott. Det är något hvilande för ögon och sinne
att slippa se flärden i klädedräkt och tillgjordheten
i later. Här såg man väl klädda människor med
dräkter, som hvarken tydde på fattigdom eller öfver-
flödig lyx.
Därnäst fick man se en ovanligt vacker kyrka,
hvilken nyligen blifvit restaurerad. Alfrescomål-
ningarna på tak och väggar voro verkligt tilltalande,
utan att ha förlorat något af from naivitet, och de
moderna tilläggen i dekorativ anordning i målade
fönster och vackra bänkar voro alltigenom af har-
monisk färgverkan och smakfulla former. Dess-
utom fick man höra vacker mässning och en väl
genomförd extemporerad predikan. Det hela gaf i
alla afseenden det bästa intryck.
Således att använda sina feriedagar till en tripp
till Älfkarleby, det är en liten angenäm resa, som
jag tror ingen skall ångra att hafva företagit. Till
traktens behag kan också nämnas, att vägarne äro
förträffliga för velocipedåkare, släta och jämna som
golf, samt att man har nära till Skutskärs stora
sågverk och staden Gäfle. Jag vill nu blott som
en bekräftelse på hvad jag sagt till slut låna några
ord ur den beskrifning på fallen, som står att läsa
i Turistföreningens årsskrift för 1896.
»––––– det vore fåfängt att med ord beskrifva
detta väldiga natursceneri. Mot några klippor, som
ligga midt i fallen, bryta sig vattenmassorna och
bilda höga kaskader, hvilka i solljuset och mot den
gröna bakgrunden voro af hänförande effekt. På
aftonen hade vi tillfälle att se månen öfver mellan-
fallet. Den brusande forsen bief en glittrande silf-
verflod och skummet och stänket liknade gnistrande
pärlor och juveler. Det var ett trolskt ögonblick,
som aldrig kan förgätas.»
K
vinnoöden och kvinnobil-
der: UNGERSKA FRIHETSHJÄL-
TINNOR. FÖR IDUN AF BIRGER
SCHÖLDSTRÖM.
F
EMTIO ÅR äro nu förflutna, sedan ett af
vårt århundrades stoltaste skådespel gick
öfver världshistoriens tiljor: den ungerska fri-
hetsstriden 1848—49, denna ärorika strid, som
slöt så olyckligt, men ur hvars blodsådd dock
sedermera uppspirat Ungerns nuvarande poli-
tiska frihet och betydande maktställning inom
den Habsburgska monarkien.
I Stockholm lefver — såsom helt visst mer
än en af Iduns läsarinnor vet — en ädel
Ungerns dotter, sedan nn några och trettio år
tillbaka ett Sveriges adoptivbarn, änkefru Amy
Lindström, f. Kronecz, hvilken varit vittne
till de märkliga politiska tilldragelserna i sitt
hemlands hufvudstad. Hon var närvarande,
en liten flicka på väg till skolan, när skalden
Petöfi i spetsen för studenterne den 15 mars
1848 kallade folket till vapen*, och var ock med
att kasta blommor för Kossuth — med hvilken
såväl hon som hennes blifvande make, doktor
Karl Adam Lindström, sedan blefvo förbundna
i varm personlig vänskap — då denne som dik-
tator 1849 gjorde sitt intåg i Budapest.
I ungerska armén kämpade, med svärd eller
gevär, under frihetskriget flere unga kvinnor,
bland hvilka i historien öfver detta krig näm-
nas: den bländande sköna, unga och snillrika
fröken Apollonia Jagello, hvilken stred i ett
husarregemente, baronessan Baeck, som i ni-
onde honvédbataljonens led deltog i den seger-
rika stormningen af Budas fästning, samt
Maria Szentpåly, Paula Pfiffner och Julia Sarosi,
hvilka tjänade vid infanteriet. Om den senare
må särskildt lämnas en kortare redogörelse.
Julia Banyai, änka efter en advokat Sarosi,
klädde sig vid 24 års ålder i mansdräkt och
ingick vid 27:de honvédbataljonen, där hennes
senare blifvande andre make, Matta, var
* Som en relik bevarar ännu fru Lindström det
tryckta exemplar af Petöfis dikt »Talpra magyar!»,
hvilket hon d. 15 märs utanför Heckenast & Län-
derers tryckeri erhöll af en bland de studenter,
hvilka bland folkhoparne utdelade densamma. Dik-
ten är, i förbigående sagdt, till svenskan mästerligt
öfversatt af fröken Lotten v. Krsemer och i denna
öfversättning flere gånger tryckt.
premierlöjtnant. Hon
blef inom kort be-
fordrad till fältväbel.
Sitt första sår fick
hon i slaget vid Piski,
där en granatsplittra
skadade hennes ben.
Vid Karlsburg tillfån-
gatog hon en österri-
kisk spion, som gaf
henne ett. sår med en
dolk. Härför blef hon
befordrad till löjtnant.
Julia Banyai deltog i
hela frihetskriget, blef
sårad mer än ett dus-
sin gånger, gjorde
viktiga kunskaparetjänster och blef slutligen
som premierlöjtnant afsänd i en politisk be-
skickning till Turkiet. Härifrån kom hon eftér
krigets slut med budskap från Kossuth två
särskilda gånger, nämligen 1850 och 1852,
till Ungern, där hon till och med i sin fäderne-
■ stad Vizakna utdelade sådana upprop utan att
blifva igenkänd. År 1853 gifte hon sig med
Matta. Hon återvände aldrig till Ungern, utan
afled i Kairo 1883.
Den märkligaste och i Ungern mest rykt-
bara af dessa hjältinnor var emellertid Maria
Leistück från Agram eller, såsom hennes nom
de guerre var, vådasz Kåroly (jägaren Karl).
Samu Manovill be-
rättar i sitt arbete om
det ungerska frihets-
kriget, hnruledes han
i början af fälttåget
en dag skulle-föra nå-
gra transportflottar ut-
för Gran-floden till
ungerska lägret. Då
jag nedkom till stran-
den, säger han, voro
mina timmerflottar
färdiga att afgå. Jag
ämnade just bestiga
en af desamma, då en
ung, rätt vacker flicka
kom ned till stranden
och tilltalade mig, blygt nedslående sina ögon.
»Jag ser, herr amiral, att er flotta saknar nå-
got väsentligt.» — »Och detta är?» — »En
flagga, den fosterländska, den ungerska flag-
gan. Tillåt mig att gifva eder denna.» — Hon
tog en röd sjal från sina skuldror och räckte
mig den. Vid krigets början användes ofta
den röda fanan i stället för den trefärgade.
»Jag tackar er för denna uppoffring,» sva-
rade Manovill, något förlägen öfver den oför-
modade skänken.
»Men jämte denna fana följer äfven en
egennyttig begäran?» tilläde flickan.
»Befall! Hvad skall jag göra?»
»Ni skall visa mig det ungerska lägret;
jag brinner af längtan att få se mitt foster-
lands tappre kämpar. »
»Er vilja är för mig
befallning. Men omöj-
ligt kan jag blott-
ställa er för obehag-
ligheten af en färd
på dessa flottar. Inom
några timmar far den
man, af hvilken jag
köpt flottimret, till ar-
mén; uti hans vagn
kan ni bekvämare gö-
ra resan. För det öf-
riga skall jag draga
försorg.»
Mot middagen kom
till lägret trävaruhand-
JULIA BANYAI.
PÅ ÄLDRE DAGAR.
MARIA LEBSTÜCK.
PÅ ÄLDRE DAGAR.
1° ’.A
«I
PAULA PFIFFNER.
1848—49.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
