Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 68. 26 augusti 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
med brodern och föräldrarna, ja, för en gängs skull
deltager hon däri med ovanlig liflighet.
*
Få månader senare var Cornelia förlofvad med
denne man. Det var icke kärlek, som dragit henne
till honom — den hade hon skänkt åt en annan —
det var hans andliga öfverlägsenhet. Å hans sida
var det väl äfven snarare hennes stora begåfning
och själsrenhet, som i första början fängslat honom,
men när de efter ett par års förlopp räckte hvar-
andra handen vid altaret, älskade han henne med
en djup och uppriktig känsla. Denna känslornas
olika värmegrad hos de båda kontrahenterna blef
det tragiska frö, hvarur deras senare olyckliga sam-
lif skulle utvecklas. Den lycka, de båda nygifta
drömt om, de, som under förlofningstiden sympati-
serat i så mycket, skulle de aldrig finna. Trots
ärliga bemödanden å ömse håll att skapa denna
lycka, som aldrig kan med möda skapas af män-
niskohand, emedan hon kommer af sig själf som
en gåfva ofvanifrån, blef deras endast treåriga äk-
tenskap förfeladt. Kanske var Cornelias man, trots
all sin förträfflighet, icke ägnad till stöd åt en sådan
kvinna som hon. Det finns ju strängar så veka
och känsliga, att endast vindens beröring förmår
locka ett fulltonigt ljud ur dem, hvarje ovarsam
hand bringar dem endast att skorra. Olycklig,
långt skild från den broder, hon älskade högst af
alla, den ende, hvilken fullt förstod henne, slöt den
ännu icke trettioåriga Cornelia sina ögon för alltid
efter att hafva skänkt lifvet åt sin andra dotter.
*•
Ur samma jordmån spira tvänne frön. Det ena
blir törhända ett blygsamt gräs, som efter att hafva
uppnått sin högsta grad af fulländning, sätter blom
och dör. Det andra utvecklar sig till en härlig ek,
hvars krona ännu efter hundra år vittnar om en
sällspord lifskraft. Men båda hafva under sin upp-
växt behof af hvarandra. Gräset behöfver skugga
för att ej förbrännas af solen, och ektelningen be-
höfver grästorfvans fuktighet för sin unga rot. Det
är emellertid eken, som blir föremål för samtidens
och eftervärldens beundran, gräset vissnar osedt i
den djupa skuggan vid dess fot. Och detta, att
det skenbart obetydliga undandöljes af det sken-
bart eller verkligt stora, är något, som upprepas i
ständig växling rundt omkring oss, icke blott i na-
turen, utan i lifvet — — —
Det är ingen saga vi här ofvan förtalt, endast
ett stycke ur ett tragiskt lif. Så kastas ofta en
mänsklig varelse in i lifvet, skenbart till ingen
nytta, brottas en stund med det, sig själf och sin
omgifning, men finner aldrig sin rätta ståndpunkt
och hälsar döden med jubel, såsom den enda och
rätta lösningen på sin gåtfulla tillvaro.
Cornelia har lefvat, och så som vi här skisse-
rat dem, tedde sig ungefär de yttre konturerna af
hennes lif. Den familj, vi gjort bekantskap med,
fann man på 1700-talets midt ofta på samma sätt
församlad kring eldstaden i det gamla hemmet i
Frankfurt am Main. Det var familjen Goethe. Den
unge Wolfgang var ingen mindre än den store skal-
den, hvars minne ännu i dag hålles högt i ära,
medan Cornelia, den ett år yngre systern, hans
barndoms lekkamrat och hans ungdoms förtrogna,
redan länge hvilat glömd i sin graf. Främlingen
åter var den rättslärde Joh. Georg Schlosser, en af
sin tids yppersta skriftställare och Cornelias blif-
vande make. Högst sannolikt påverkades Cornelia
i icke ringa grad vid detta sitt val af sin nästan
fatalistiska öfvertygelse, att hon vore bestämd för
ett äktenskap utan karlek, emedan hennes första
kärlek förblifvit obesvarad. Säkert är, att svågern
aldrig’ var brodern synnerligen sympatisk. Men
kanske låg grunden härtill däri, att Goethe med
kärlekens skarpblick anade, det Schlosser icke var
rätte mannen att bereda den så högt älskade sy-
sterns lycka.
Det rådde mellan de båda syskonen det ömma-
ste förhållande. Goethe kallar det själf: »det rena-
ste, sannaste, ädlaste jag någonsin stått i till någon
kvinna.» Från sin spädaste ålder voro de oskilj-
aktiga i leken, och senare, då deras unga sinnen i
lika grad trycktes af faderns stränga väsen och
tråkigt pedantiska uppfostran, slöto de sig allt inner-
ligare till hvarandra. Wolfgang ägde dessutom hela
sin moders rika hjärta, men Cornelia hade intet
utom honom. Det är nästan obegripligt, hvarför
den hjärtegoda, förträffliga fru Goethe, som själf för-
klarat: »barn behöfva kärlek», och som ägde en
städse för sonen flödande källa däraf, icke lät äfven
dottern i samma mån förfriskas däraf. Det är föga
troligt, att felet låg hos henne, måhända skulle hon
svarat oss, att Cornelia själf stängt sitt hjärta för
henne. Likt sensitivan hade det slutit sig vid för-
sta beröringen med den sträfve fadern, som väl äl-
skade sina barn på sitt vis, men som synes ha hyst
den egendomliga åsikten, att han aldrig borde visa
dem det. Ett enda exempel på hans uppfostrings-
ifver förtjänar anföras. Under den för Cornelia
pröfvande tid, då brodern studerade i Leipzig, be-
stod hennes enda glädje i den lifligaste brefväxling
med honom. Fadern fann emellertid för godt att
för den stora nyttans skull påbjuda en korrespon-
dens på främmande språk. Därigenom att brefven
underställdes hans kritiska granskning, lyckades
han göra det förtroliga tankeutbytet syskonen emel-
lan till en formlig plåga för Cornelia, och hon slöt
sig från den stunden med sina tankar och känslor
ännu fastare inom sig själf. Så växte hon upp på
lifvets skuggsida, och hennes korta tillvaro var lika
obemärkt och olycklig, som broderns var solbeglänst
från början till slut.
Som de lyckligaste åren af sitt lif räknade hon
utan tvifvel den korta tid, den unge Goethe efter
afslutade studier tillbragte i hemmet. Ehuru han
då var sjuk och nedstämd, lyckades hon muntra
honom, och man vet faktiskt, att det var på hennes
ifriga uppmaning han grep sig an med sitt första
större diktalster, hvilket de efterhand som det fort-
skred tillsammans genomläste och kommenterade.
Efter hennes giftermål klagar han också öfver »det
stora tomrum», hon lämnat efter sig och öfver »den
fatala ensamhet», han nu emotsåge. Efter hennes
död skrifver han i sin dagbok de kortfattade smärt-
fyllda orden: »Bref om min systers död. Mörk,
söndersliten dag» — samt påföljande dag : »Smärta
och drömmar» — — —
Den, som något känner till Goethes karaktär,
vet, hur betydelsefulla dessa få ord äro, ty om ho-
nom gäller framför allt — »den djupaste sorgen är
stum». Ännu flere år senare skrifvar han : »––– med
min syster afhöggs en af de starkaste rötter, som
fasthöll mig vid jorden, äfven grenarna därofvan
måste nu förtorka». Tydligtvis fanns det alltså en,
för hvilken den olyckliga Cornelia varit oumbärlig
under sin lefnad, en som många år senare grät vid
hennes graf — — —
*
I dessa dagar, då lager och eterneller ånyo flätas
kring hennes odödlige broders minne, hafva vi
velat nedlägga en minneskrans äfven på Cornelias
glömda graf. Om — som någon sagt — de blom-
mor, som mest motsvara den aflidnes karaktär, borde
smycka grafven, så skulle denna krans bindas af
liljor och mörka penséer, ty Cornelia Goethes själ
var jungfruligt skär till det sista, men sorgsna,
tunga tankar voro hennes ständiga ledsagare genom
lifvet.
* »-9 i
’it- »
I \*
%
■ i ftir’-JÈ-W -**838 ar
JHpH Jr ’• ’ j r- ✓ i
WfcTW’ ""’ "j Jgff
il JgPffj MÀi I ^ pM*
m ^ „ 9fU-. • "
m&li rM ’
. a.—t WÉ. *3 v] k . iMî- 3 jtB* - y#-
séiå:i
lAMMhp .Jfr -
i MåSk mflmt
’v/ ^ nnv h É
À
JÄRNVÄGSMÄNNEN PÅ HOLMENKOLLEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0550.html
