Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 68. 26 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899.
:,ä’ m-
mW:
hon, som riktigt gör våld på sig för att skingra
hans hastigt påkomna misstämning.
I det rum, där de båda syskonen nu inträda,
råder skymningsbrasans behagliga halfdunkel. Eld-
skenet leker på möblernas mörka mahognyytor och
mässingsbeslag samt kastar en osäker belysning
uppåt de med värdefulla oljemålningar i förgyllda
ramar tätt behängda väggarna. En munter kvinno-
röst ropar dem redan i dörren till mötes:
»Nå, Cornelia, jag visste väl, att Wolfgang måste
till för att locka dig ur din håla! Shakespeare har
visst varit oss ett godt sällskap,» hon pekar på den
uppslagna bok, sonen nyss kastat ifrån sig, »men
nu började vi törsta efter den sköna musican.»
Den talandes ansikte upplyses härvid af det
mest soliga leende. Hon är ungefär i medelåldern,
men gör intryck af att vara mycket yngre, till den
grad lifiigt är hela hennes minspel, från de stora
ATTENTATET MOT LABORI I RENNES.
UNDERVISNING I LIFRÄDDNING AF DRUNKNANDE.
Det vore fåfängt att önska sig skönhet, men jag
önskade blott vara i någon mån tilldragande. Då
detta aldrig skall förunnas mig, återstår det mig
ju endast att så mycket som möjligt odla min själ.
Men är det väl tänkbart, att någon kan finna större
behag i själens skönhet än i den yttre — — —»
Med samma häftiga åtbörd som nyss skjuter
hon undan denna sin andliga spegel och lutar för-
tviflad ansiktet i båda händerna. »Jag ser det
komma––––– » hviskar hon, och en stund efteråt
med ett resigneradt tonfall: »det skall då blifva min
lott att gifta mig utan kärlek — —- —»
Det börjar skymma, men hon sitter orörlig. Då
öppnas hastigt en dörr i nedre våningen, och hon
spritter till vid ljudet af en klangfull stämma, som
ropar hennes namn.
»Cornelia, kom då ned en gång! Lämna ändt-■
ligen studierna, du vet jag är så rädd för alla blå-
strumpor! Hvad säger du? Passar ensamheten dig
bättre?»
Med ett språng ilar den unge mannen, som är
klädd i knäbyxor och blå frack med halskrås, upp-
för trappan och står rak och ståtlig framför henne.
Han tar henne om halsen med en smeksam åtbörd
och lutar sitt hufvud mot hennes. Hvilka kon-
traster! Hans ansikte, mejsladt med nästan klassiskt
rena drag, är lika manligt skönt som hennes är
fult. Och dock äga båda något gemensamt. Det
ligger i ett drag öfver pannan samt i ögonen, ehuru
hans blixtra af lefnadslust och i detta ögonblick
lysa af en ömhet, som kommer äfven hennes att
eldas upp.
»Seså, lilla syster, bort med grillerna nu,» och
han stryker henne öfver pannan, som ville han
handgripligt förjaga dem. »Har man återigen en
af sina mörka stunder, fy, fy! Du tänker för myc-
ket, det är hela felet, och du bedömer dig själf
alltför kritiskt, det är det, som är din olycka. Stac-
kars barn,» fortsätter han tankfullt liksom för sig
själf, »du passar ej för denna världen. Du har en
alltför vek och ömtålig själ under din skenbart
kalla yta, och far är alltför hård mot dig — alltför
hård.» Hon trycker sig fastare intill honom. »Ja,
kunde jag blott taga dig med,’ då jag reser, men
det går nu ej––––––Om jag kunde förklara,
hvarför kära mor ej förstår dig, hvarför ni två,
som kunde vara så mycket för hvarandra, icke
kunna komma till full inbördes harmoni — — _
Men för mig, Cornelia, är du allt, det vet du ju!
Du förstår mina griller och har fördrag med mig,
du anar icke, hur mycket du är för mig, och när
du en gång gifter dig — — —»
»Åh, Wolfgang, hur kan du tro, att någon man
någonsin skulle fästa sig vid migh protesterar hon
med starkt eftertryck på »mig».
»Äro vi nu där igen!» han hotar henne skälm-
aktigt med fingret. »Hur var det vår gemensamma
vän yttrade sig om dig — hon har ögon så sköna
som trots några i Nizza eller Genua» — han skrat-
tar hjärtligt, då hon förvirrad slår ned dem — »för
att nu icke tala om vännen Lavater, som så myc-
ket beundrar din intelligenta panna —––– ! Men
kom nu ned och musicera för mig. Jag behöfver
muntras,» och likt ett bortskämdt barn tar han på
sig en bedröflig uppsyn. »Mitt arbete ville ej lyckas
i dag, du får lof att inspirera den stackars diktaren
som så ofta förr.»
Plan bar lyckats framlocka ett leende på hen-
nes allvarliga ansikte, och det gör ungefär samma
effekt, som när en solstråle bryter fram genom ett
mörkt moln. Under det de sedan i samspråk gå
utför trappan, hafva rollerna ombytts; nu är det
eldiga ögonen till den känsliga munnen. Hon har
flyttat sin knyppeldyna bort till den klara kamin-
elden, och hennes händer äro, under det hon talar,
hela tiden i flitig rörelse. Midt emot henne i en
länstol halfslumrar hennes make, en ganska korpu-
lent äldre herre med händerna knäppta öfver magen.
Just nu vaknar han upp och tar sig betänksamt
en pris ur en emaljerad snusdosa.
Vid rummets ena långvägg står ett klaver, och
dit leder Wolfgang sin syster. Själf slår han sig
ned på en hög pall vid sin mors fötter. Sonen är
en fullkomlig afbild af sin moder, och de äro väl
värda en målares pensel, dessa två, såsom de nu sitta,
försjunkna i stilla hänryckning öfver musikens här-
liga toner.
Cornelia är en mästarinna på klaveret, och i
afton spelar hon kanske med mera innerlighet än
någonsin. Musiken är det enda, som kan komma
henne att fullt glömma sig själf. Det är, som om
dess rika harmonier förmådde upplösa alla disso-
nanser i hennes sönderslitna inre. Det veka, dröm-
mande, gåtfulla i hennes natur kommer i musiken
till sin rätt, det mörka och bittra flyr långt ned på
djupet. Det ligger i hennes spel något på samma
gång »himmelhoch jauchzend — zum Tode be-
trübt», som gör ett förunderligt gripande intryck
på åhörarna.
Ingen af dem har emellertid märkt, att dörrens
blankpolerade mässingshandtag ljudlöst vridits om,
och att en manlig gestalt nu står orörlig därborta
i skuggan. Först då den sista tonen förklingat,
träder en främling fram ur dunklet och hälsar vörd-
nadsfullt det gamla paret’ vid eldstaden, under det
den unge Wolfgang med öfverraskning i honom
igenkänner en sin studiekamrat. Denne vänder sig
till sist-till den unga damen och berömmer med så
oförställd beundran hennes mästerliga spel, att
Cornelia, då tjänarinnan i detsamma bär in ljusen,
fäster en lång, forskande blick på hans ansikte.
Det finns ingenting tilldragande däri, utom de kvicka
själfulla ögonen, tvärtom det är snarare fult, och
likväl betraktar hon honom oafvändt. Förunderligt
Hon står ju där i full belysning, och hon har i
stillhet konstaterat, att han är den förste man, som
icke ryggat tillbaka för hennes frånstötande yttre.
Hennes sätt blir otvungnare i hans närvaro än det
eljes plägar vara, och under kvällens lopp lyssnar
hon uppmärksamt till hans snillrika konversation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
