Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 69. 30 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
DE GAMLA.
D
ET SNÖAR VILDT, och blåstens dån
ger eko genom hela huset.
Här prata vi i spiselvrån.
Du nickar leende, och från
den stora brasan dansar ljuset.
Ja, min väninna, gubben har
kanhända orätt, när han klagar.
Men säg mig ändå : hvad fins kvar
af detta lugna vett, som var
en makt i våra unga dagar?
Liksom en park, där åren gått
och ingen sax har rensat vägen,
så skjuter nu ett släkte skott,
för hvilket tukt och ordning smått
ha blifvit till en löjlig sägen.
Från barnsben är man re’n på språng
med näsan högt i vädret buren.
Det hette själfsvåld förr en gång.
Nu heter det: att utan tvång
få följa i sitt lif naturen.
Nåväl, man följer den, och se
naturn predikar alltid lika.
Att ta är bättre än att ge,
att kräfva bättre än att be
och bättre än att svikas svika.
I denna strid ges inga band
och bröder ställas där mot bröder.
Den, som på kvällen tog din hand,
är nästa morgon midt ibland
det bakhåll, för hvars hugg du blöder.
Till målet blott, som evigt 1er,
och välj den vägen, som är genast!
Att hundratusen trampas ner,
där en blir segrare — hvad mer,
om du är segraren allenast... 1
Men nog med bittra ord. Vi stå
i skuggan längesen, och tunga
och trötta se vi bägge två,
att allt, som vi ha lefvat på,
är rök, är dimma för de unga.
Så låt oss bomma till vår själ
om gudarne, som inga- ära.
Må våra söner föra gräl.
Det dumma bråket stör likväl
ej våra minnens ro, du kära.
En lycklig stund är oss beskärd.
Därute faller snön och spärrar
hvar stig, som leder till den värld,
där nya mänskor ha sin färd
och nya påfund äro herrar.
Bo Bergman.
KVINNAN OCH DEN SOCIALA FRÅ-
GAN. NÅGRA SYNPUNKTER AF
I. STADE.
D
EN, som något följt med våra dagars ar-
betarerörelse, har ej kunnat undgå märka,
hurusom denna klasskamp på allra sista tiden
och ganska plötsligt antagit en synnerligen
hätsk och farlig karaktär. Skälen därtill torde
vara Here ; här skall endast beröras ett, men
kanske det viktigaste : kvinnans inflytande.
Arbeterskan och, framför allt, arbetarehust-
run togo till för icke lång tid sedan alldeles
bestämdt afstånd från klasskampen och voro
afgjorda motståndare till allt, hvad arbetsned-
läggelser hette. De förmåddes därtill dels af
den respekt för det bestående, hvilken i all-
mänhet är kvinnan medfödd, dels af vördnad
för det bibelns bud, som befaller tjänaren att
vara sin herre underdånig, och dels — sär-
skildt för arbetarehustruns vidkommande — af
fruktan för den nöd och det elände, som un-
der strejker drogos öfver hemmet och .hårdast
drabbade henne och barnen.
Någon riktig fart kunde klasskampen under
sådana förhållanden icke få. Arbetarehustrurna
verkade återhållande på sina män, och de
ogifta arbeterskorna nekade att vid arbetstvi-
ster göra gemensam sak med de manliga kam-
raterna, hvilkas kraft häraf gifvetvis i hög
grad försvagades.
I den tid som är ställa sig förhållandena
väsentligt olika, ja, man kan nästan säga full-
komligt motsatta — arbetsklassens kvinna har
nämligen ryckts med in i klasskampen och
står nu i det närmaste sida vid sida med ar-
betaren.
Som arbeterska kommer hon in i fackför-
eningar, där hon får sin själfkänsla väckt, sin
solidaritetskänsla stärkt, och där hon får höra
förkunnas, att vägen till bättre lön och dräg-
ligare tillvaro för mannen och kvinnan af fol-
ket går, icke genom plikttroget, oförtröttadt ar-
bete, utan genom missnöje och våld. Med
egna ögon ser hon också, hur hennes manliga
kamrater, tack vare den bergfasta organisa-
tion, som omsluter dem, oeh den kraft, hvar-
med de handla, gång på gång gå segrande ur
striden äfven med de mest kapitalstarka ar-
betsgifvare. Helt naturligt är, att hon, plågad
och pinad af dagliga umbäranden och seende
ingen ljusning framför sig, känner sig på det
lifligaste tilltalad af dessa läror och gripes af
lust att tillämpa dem på sitt eget lif.
Kommer återigen den unga kvinnan af ar-
betsklassen ut i lifvet som tjänarinna, blir hon
i de burgna hem, där hon får anställning, i
tillfälle att iakttaga, hvilket bekvämt och rikt
lif öfverklassens kvinnor föra. Och hon till-
ägnar sig äfven en del af deras vanor, lär sig
att tycka om god mat, tina kläder, trefliga
bostäder o. d. Gifter hon sig sedermera, som
ju vanligen sker, med en fattig arbetare, är
hon genom sitt föregående lif predisponerad
för klasshatet. Hon kommer alldeles gifvet
att göra jämförelse mellan det eländiga lif,
hon själf för, och den angenäma tillvaro, hon
vet förunnas andra kvinnor, och råkar härige-
nom, tämligen naturligt för öfrigt, missnöjet
och afunden i våld. Det kan nu ej längre
blifva tal om, att hon skall mildra den hätsk-
het gent emot bättre lottade, hvilken besjälar
mannen, utan blir hon i stället den, som
med sina förebråelser och sitt ständiga gnat
drifver honom till att, på hvad sätt det än må
ske, söka förbättra sin ställning. Den rädsla
för strejker och därmed följande nöd, som
förr så säkert band henne, är försvunnen, se-
dan arbetarne börjat att med penningar på det
kraftigaste understödja strejkande kamrater,
och vördnaden för religionen och därmed för
det bud, som ålägger den fattige underkastelse
under den rike, mister sin återhållande för-
måga, allt efter som den redan nu ganska
allmänna otron griper omkring sig bland ar-
betareklassen.
Ifrån att vara en dämpande, tillbakahållande
kraft inom arbetarerörelsen, har sålunda kvin-
nan af folket med ett tämligen tvärt omslag
blifvit en pådrifvande sådan, och detta åter-
igen har gifvit en oerhörd kraft och fart åt
underklassens kamp mot öfverklassen. De
missnöjdas antal har fördubblats, och miss-
nöjet, ej återhållet och hämmadt af något, får
skjuta den frodigaste växt.
Sin allra största betydelse har emellertid
den skedda förändringen för framtiden. Om
hittills klasshatet uppstått och gripit omkring
sig hufvudsakligen på fabriker och verkstäder,
så har det nu fått ännu en och långt farli-
gare härd —• arbetärehemmen. Modern står nu
midt uppe i klasskampen, och gifvet är, att hon
har barnen med sig. Detta borgar för, att
klasshatet icke skall dö, utan att det, efter
som tiden går och de unga växa upp, skall
blossa allt häftigare och för samhället allt —
farligare.
Om man å ena sidan måste med ångest
konstatera, hur den tilltar i häftighet, den
kamp, som underklassen för mot öfverklassen,
och hvilken gäller intet mindre än makt för
framtid och revanche för forntid, så kan man
å andra sidan icke annat än med grämelse
och själfförebråelse tänka på, hur litet som
göres för att förekomma en slutuppgörelse i
ondo och i stället framkalla en i godo. Sär-
skildt måste man beklaga den fullkomliga lik-
giltighet, som i här berörda fall visats och
visas af öfverklasskvinnan.
Under det att den ofvan påpekade betydel-
sefulla frontförändringen ägt rum inom arbets-
klassens kvinnovärld, har öfverklasskvinnan
blifvit stående på samma punkt som förut
och lefver i förhållande till arbetarerörelsen en
tio, tjugu år tillbaka i tiden. Hon visar —
i allmänhet — icke något som helst intresse
för den brännande sociala fråga, som tränger
sig allt mer hotande inpå henne och dem, som
stå henne nära, och i de fall, där hon verk-
ligen observerar den, gör hon sig icke det
omaket att taga reda på dess orsaker, dess
läge för det närvarande och det inflytande,
den tilläfventyrs kan hafva på framtiden.
Utan att känna den, utan att iugå på någon
pröfning af densamma och seende den icke
ur allmänt mänsklig, utan endast ur sin klass’
synpunkt, dömer hon den som orättfärdig och
anser den som ett ondt, hvilket nog —- när
tid blir — på ett eller annat sätt af dem,
som makten hafva, lyckligt och väl skall för-
passas nr världen.
Sig själf ställer hon helt och hållet utanför
saken.
Hvad har så detta till följd?
Vi veta nog litet hvar, att det, för att an-
vända en bild, finnes en bred klyfta mellan
öfver- och underklass, men hvad vi troligen
icke tänka på är, att denna klyfta är bredast
mellan de båda klassernas kvinnor.
Vi se mycket ofta, huru män ur öfverklas-
sen, både en och en och i grupper, drifna af
människokärlek och besjälade af djup förstå-
else, närma sig arbetarne, gå in i deras för-
eningar, intressera sig för deras förhållanden
och utbyta tankar med dem på ett fullt kam-
ratligt sätt, härigenom görande hvad de per-
sonligen kunna för att utplåna något litet af
klasshatet och i stället få fram broderskärleken.
Något motsvarande försök till närmande gör
öfverklasskvinnan icke gent emot arbeterskan.
Denna är för henne en den likgiltigaste främ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
