Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 69. 30 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ling, en varelse, som hon ser ner på, och med
hvilken hon har ingen som helst beröring, om
man undantager de fall, då hon föres samman
med henne af arbetet och välgörenheten.
I arbetet råkas de båda kvinnorna nästan
uteslutande i egenskap af tjänarinna och mat-
moder, och vi veta alla, utan att det här be-
höfver redogöras hvarför, att förhållandet mel-
lan dessa två icke längre är prägladt af till-
gifvenhet och välvilja, utan af känslor motsatta
dessa. Något verkligt närmande medför så-
lunda icke denna beröring.
Återstår så välgörenheten. Denna skulle
på grund af hela sin natur kunna vara ett
det yppersta föreningsband mellan den rika
kvinnan och den fattiga, men den är det icke
af det skäl, att välgörenheten ej utöfvas på
ett, man skulle kunna säga, tidsenligt sätt.
Våra dagars fattiga äro icke af samma
fromma, lätthandterliga slag som de, hvilka
lefde för ett tjugutal år sedan, och hvilka lika
tacksamt mottogo hjälp, som de undergifvet
buro sitt öde, utan människor, som, låt vara
med orätt, anse sig skamligt behandlade af
samhället, trälbundna och utplundrade af de
rika, människor följaktligen med hat och hämnd-
lust i sinnet.
Välgörenhetsdamen är emellertid i allmän-
het fullkomligt omedveten om denna högst
viktiga sinnesförändring hos de fattiga och
fortsätter att behandla dem precis som förr i
världen.
För att visa, hur illa anpassad till tiden
vår välgörenhet är, skall här af allt det myckna,
som finnes att andraga, påpekas endast några
oegentligheter.
Vi hafva baler och festliga tillställningar för
välgörande ändamål, t. ex. till förmån för
hustrur, hvilkas män brunnit inne i någon fa-
brik, eller för barn, som svälta. Att leka och
roa sig med död och hunger — hur kan man
detl Och hur kan man våga det inför våra
proletärer !
Vi hafva damer, som, befullmäktigade af
ingen, sig emellan fördela städernas fattig-
kvarter, och som, utan att begära tillåtelse,
utan att vara kallade, tränga in i den fattiges
hem och anse sig på grund af en gifven slant,
ett bortskänkt gammalt plagg äga rättighet att
gå ut och in där, som vore de hemma hos
sig själfva, att göra närgångna frågor, för-
mana, banna, tillrättavisa.
Vi hafva damer, som bekläda fattiga barn,
icke i finkänslig tysthet, utan som låta dessa
offer för välgörenheten, klädda i den i ögonen
fallande fattiguniformen, paradera vid en större
fest, där hela staden är.
Vi hafva damer, som höja fabriksflickor
genom att en afton i veckan taga emot dem
i sitt hem och bjuda dem sitta ned på stolar,
öfver hvilka tidningar ntbredts, för att de
värderade gästerna icke skola smutsa ner mö-
beltyget!
Vi hafva öfverfullt af damer, som »göra
väl», om icke på något af dessa sätt, så på
andra, hvilka äro fullt ut lika blottade på
godhet, förbarmande och människokärlek.
De finnas, som, på samma gång de med-
gifva, att vår välgörenhet lämnar mycket öf-
rigt att önska, hålla före, att det viktigaste
och det man har att fästa sig vid likväl är, att
hjälp lämnas. Hvilket misstag! Det är sam-
hällets skyldighet att — genom den legala
fattigvården — sörja för, att den fattige er-
håller allt det bistånd, han är i behof af. Väl-
görenheten, som är af helt och hållet frivillig
natur, afser framför allt att gifva den fattige
bevis på det personliga intresse och deltagande,
andra hysa för honom, och att därigenom göra
hans tillvaro något ljusare och hoppfullare.
Men om nu välgörenheten är ett uttryck för
— 3 —
de rikes känslor mot de fattige, så blir också
sättet, hvarpå den utöfvas, det, som bestäm-
mer hela dess värde. Sker det öfvermodigt,
hjärtlöst och sårande, så är välgörenheten icke
blott värdelös utan skadlig.
Finnes det sålunda ingenting, som för de
båda klassernas kvinnor närmare hvarandra,
så finnes det däremot åtskilligt, som, utan att
man egentligen tänker därpå, sträfvar att skilja
dem åt.
Vi hafva den ohöljda egoism, som öfver-
klasskvinnan visar, i det att hon, svikande
sin oafvisliga plikt att verka för hela sitt köns
höjande, gör kvinnofrågan till en sin speciella
fråga och, lämnande ur räkningen sin fattigare
medsyster, endast tänker på att förbättra sin
egen ställning. Hur arbeterskan har det, hur
hon uppfostras, behandlas, aflönas, hur hon
bor, roar sig, lefver och dör — allt detta är
henne fullkomligt likgiltigt.
Men hvad som mer än något annat skiljer
den rika och den fattiga kvinnan åt, det är
— harnen. Det gifves en möjlighet att i sam-
fundslifvet få in ett försonande och enande
element af allmän välvilja och människokärlek.
Denna möjlighet ligger i de ungas uppfostran,
men, låt oss tillägga det, man begagnar sig
icke af den. Hvilken är väl den rika moder
•—■ initiativet måste komma från henne — som
tänker på, att ur sitt barns hjärta bortskaffa
allt, som kan gifva näring åt klasshatet, och
att i stället där inplanta kärlek till alla män-
niskor? Hvilken är den rika moder, som tän-
ker på att vänja sitt barn vid enkelhet i lif
och lefverne, för att därigenom klasskillnaden
i yttre hänseende må bli så litet framträdande
och förargelseväckande som möjligt? Hvilken
är den rika moder, som låter sitt barn fritt
och otvunget umgås med arbetarens barn, leka
med dem, knyta vänskapsband med dem, lära
förstå dem, värdera, akta och vilja dem väl?
Sådana mödrar hafva vi få, men vi hafva
fullt upp af mödrar, som genom att vänja
sina barn vid lyx och öfverflöd tidigt gifva
dem en inblick i kastväsendets hemligheter,
mödrar, som förbjuda sina barn att leka med
»otäcka trasungar», därmed lärande dem att
undvika och förakta dem, som fattiga äro.
Det är tydligt, att tänkesätten inom öfver-
klassen måste taga djupt intryck häraf, men
ej heller underklassen lämnas häraf oberörd.
En fattig kvinna kan uthärda mycket, kan
med slö undergifvenhet finna sig i allsköns
nöd och elände, men när det gäller hennes
barn, då är hon lika känslig som trots någon
annan moder. Tror man månne, att hon står
kall och oberörd, när hon ser, hur rikemans
barn ha det, hur väl de vårdas, hur de skyd-
das, pyntas och äga all lifvets härlighet, och
så tänker på sina egna små där hemma, som
få både frysa och svälta? Hvad känner hon
månne, när hennes barn skys, som vore de
utskum?
Besinnar man, hvilka dimensioner våra da-
gars klasskamp tagit och de möjligheter till
framtida, för samhället fördärfbringande kon-
flikter, den bär inom sig, så kan man icke
annat än finna det ansvar tungt, som hvilar
på öfverklasskvinnan. I stället för att från
första stund intressera sig för den sociala frå-
gan och begagna hvarje tillfälle att gripa in
försonande och mildrande, har hon tanklöst
eller lättjefullt skjutit hela saken ifrån sig.
Hon har genom en rad af underlåtenhetssyn-
der förspillt sin fattigare medsysters förtro-
ende, och hon har genom en följd af — om
ock omedvetna — kränkningar ådragit sig och
de sina hennes ovilja och allt det ödesdigra,
som däraf kan varda en följd.
IDUN 1899.
HENNES KONSTNÄR. AF INA L.
STOGKENSTRAND.
D
E HADE FESTAT hela dagen, de fyra
unge männen, och nu efter midnatt skulle
de tömma ett sista glas hemma hos Algot
Falk. Tre af dem voro helt unga, och deras
hvita mössor, som lågo kringströdda på bord
och stolar, voro ännu fläckfria; den fjärde —
skulptören Gerhard Helling — var mycket äl-
dre, och hans vana vid dylika libationer gjorde
honom mindre mottaglig för rusdryckernas ver-
kan än de andra. Gång på gång fyllde han
glasen, drack för vänskapen, ungdomen, kvin-
nan, konsten, allt det, de älskade och hyllade.
Han var alltid till sin fördel så här bortåt
småtimmarne, då han glömde sina missräk-
ningar och kände de andras glädjestämning
återverka på sig. Det var mycket han hade
att glömma, Gerhard Helling : sin ungdoms alla
äregiriga drömmar — de stolta, lyckliga konst-
närsdrömmarna — de förspillda åren, den djupa
förnedringen . . . och de aggande själfankla-
gelserna. Han såg med ett svårmodigt leende
på de unge, druckne männen, hvilka halflågo
på soffor och i hvilstolar; han hade börjat som
de, det var nyfikenheten att lära känna det
förbjudnas lockelser, som frestade honom, och
en gång väl under det ondas mäktiga infly-
tande, ägde han ej kraft att rycka sig lös.
Han visste mer än väl, att det var kraft,
han saknade; han hade börjat sin bana under
de lyckligaste förutsättningar och blifvit för-
utspådd, att han inom kort skulle skapa sig
ett namn. Men han hade aldrig ens försökt
att motstå någon frestelse, och nu voro de
bästa åren gångna, fantasien död och arbets-
förmågan slappad. De kommo plötsligt öfver
honom, alla de gamla själfanklagelserna, me-
dan han satt och hörde på de andras orediga
prat. Han föraktade sig själf, som följt med
dessa unga vildhjärnor i afton. Och han hade
uppmanat dem att dricka, berättat vågade hi-
storier för dem — fört dem ett steg längre
ut på det gungfly, som en gång skulle upp-
sluka dem. Med en hastig rörelse hällde han
i ett nytt glas konjak och tömde det i ett
enda drag.
Då han såg upp, märkte han, att dörren
midt emot, där han satt, långsamt öppnades;
han förstod, att Algot narrats, då han sagt,
att han var ensam hemma i hela våningen,
att föräldrarna voro bortresta. Förargad reste
han sig upp, naturligtvis skulle det bli en
scen med modern : förebråelser, tårar, och så
en annan med fadern: anklagelser, kanske
hotelser. Nej, det var bäst att aflägsna sig.
Gossarne hade nu ändtligen somnat, så de
voro utan fara. Han såg ännu en gång bortåt
dörren och blef stående alldeles stilla. Mot
portièrens mörka bakgrund såg han en hvit
kvinnohand sträckt mot sig. Det var en väl-
formad hand, fast och smidig, med mjuka
linier. Han tyckte, att han aldrig förr sett
någonting, som så ägde förenadt hos sig hvad
han mest af allt beundrade — kraft och skön-
het. Den handen skulle kunna leda honom
uppåt till de höjder, han en gång drömt om
att nå.
Draperiet fördes hastigt åt sidan, och en
ung flicka visade sig i dörröppningen. I sin
ljusa dräkt och med sitt Psycheliknande huf-
vud var hon den lefvande bilden af en ung
genie, sådan han föreställt sig henne i sina
konstnärsdrömmar. ■ Då hon fick se Gerhard,
drog hon sig rodnande tillbaka.
»Jag trodde min bror var ensam — nu,»
sade hon med låg, välljudande röst. »Han
var öfveransträngd efter examen, och han be-
höfver hvila.» Hon såg med en blick af af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
