Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 69. 30 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
y««mmfa
-
-
■•;■■■■ ■-■
K«W
fgt&ls)
vägen och såg morgonrodnaden lysa bakom träd-
topparna på Djurgårdshöjderna. Det lockade
honom dit ut. Och då han kände nattdag-
gens svalka inne i skogen och den stora tyst-
naden lullat hans sinne till ro, vaknade en
glad, lifsvarm känsla inom honom, och inspi-
rationen började åter pulsera som förr. Redan
i dag ville han börja arbeta . . . »Morgonen»
skulle den nya skapelsen heta : en ung kvinna,
som vaknar och ser framför sig med en frå-
gande blick. Han skulle ännu en gång vinna
Ruth Falks erkännande — kanske åter bli
»hennes konstnär».
Han stängde sig inne i sin atelier, öppnade
icke för någon och arbetade rastlöst från mor-
gon till kväll. Bland hans bekanta talade
man om, att Gerhard Helling nu verkligen
kommit på dekadans. Han kunde icke ens
visa sig ute. Man beklagade, klandrade och
gjorde sig lustig öfver honom, och så glömde
man alldeles bort honom.
Slutligen stod »Morgonen» färdig på sin
ställning. Leende och undrande såg hon ut
i den främmande värld, dit hon kommit. Nu,
innan någon annan sett bildstoden, ville Ger-
hard visa den för Ruth. Han skulle läsa i
hennes ansikte glad tillfredsställelse, höra hen-
nes vänliga uppmuntran och hålla hennes
hand i sin. För några dagar sedan hade han
mött Algot och i förbigående omtalat, att han
hade ett nytt arbete färdigt och frågat, om
det skulle roa Algot och hans syster att se
det. Men den unge mannen hade endast ut-
tryckt sin förvåning öfver, att Gerhard kände
Ruth.
Och det fanns intet sätt att underrätta
henne. Han kunde icke göra ett besök i hen-
nes hem, och icke heller vågade han att skrifva.
Han hade varit en narr, som inbillat sig, att
ett sammanträffande under sådana omständig-
heter som deras förra kunde leda till någon-
ting. Hon skulle aldrig få veta, att det stått
i hennes makt att rädda honom. Med en
suck lade han bort modellerpinnen och steg upp.
Nu, då arbetet var färdigt, kunde han icke
sitta inne längre, han ville ut bland männi-
skorna, längtade efter den stimulus, som 1ig-
SALONGEN.
SKINNARBÖL: HUFVÜDBYGGNADEN, SEDD FRÅN PARKEN.
sky på bordet med dess batteri af halffyllda
flaskor och kullstjälpta glas.
Det var naturligtvis Algots syster Ruth,
hvilken Gerhard icke sett, sedan hon var en
femton års skolflicka. Han tog några steg
mot henne, raglade och fattade tag uti en
stolskarm för att stödja sig.
»Det är då sant, herr Helling!» utropade
Ruth, och hennes ögon sågo på honom sorgs-
na, förebrående.
Han blef åter fullkomligt nykter, då han
hörde henne uttala sitt namn. Stammande
framställde han en ursäkt, för att han och
Algots kamrater följt hennes bror hem, de
hade trott, att familjen var bortrest. Han
visste, att hans ord icke förbättrade hans sak,
och det gjorde, att han förlorade sin vanliga
säkerhet.
»Kanske ni vill vara god och aflägsna de
där männen,» sade hon med en skygg blick
på de sofvande ynglingarne. »Det är tid, att
Algot kommer i säng. Jag väntar våra för-
äldrar hem i morgon,» hon såg på klockan
och tilläde: »i dag.»
Han böjde på hufvudet, och då hon åter
drog dörrförhänget åt sidan, sade han sakta:
»Vill ni räcka mig er hand, fröken Falk?»
Ruth stannade obeslutsam i dörren. Hon
rördes af den ödmjuka ton, hvarmed han fram-
ställde sin bön, men då hon såg bort till ho-
nom, dröjde hennes blick vid bordet med de
urdruckna buteljerna, och hon svarade kallt:
»God natt, herr Helling.»
»Jag trodde "inte, att ni goda kvinnor kunde
vara så obevekligt stränga.» Han tog sin
hatt och bugade sig stelt.
»Förlåt mig . . . jag ville inte såra er!» sade
Ruth och räckte honom handen med en be-
hagfull rörelse. Hennes ögon sågo spörjande
in i hans. »Kan ni arbeta efter en sådan
här natt?» frågade hon skyggt.
»Jag arbetar inte mer!» svarade han med
hänsynslös uppriktighet. »Ni förstår nu hvar-
för.»
»Jag minns er första staty — Tisteln. Hvad
hon var rörande, den unga flickan, som ser
en bild af sig själf i den fula plantan.»
»Ni måste ha varit ett barn, då den ut-
ställdes.»
»Jag var sexton år, och ni var ’min konst-
när!’» Hon smålog, och Gerhard beundrade
det spelande lif, som kom öfver det nyss så
allvarliga ansiktet. »Ni vet, mycket unga
flickor göra sig alla möjliga öfverdrifna före-
ställningar om er artister. Jag föreställde
mig er, lefvande uteslutande för er konst. Jag
trodde på er som på ingen annan människa
i världen...» Hon såg förbi honom ut i
rymden, som om hon skådade alla de verk,
han under dessa år kunnat skapa.
»Vill ni ännu tro på mig?» Orden kommo
hastigt som tanken. Han höll hennes hand
i sin och kände, hur dess värme meddelade
sig åt hans blod, satte hans pulsar i snabbare
rörelse. »Och vill ni någon gång låta mig se
er, tala med er?»
»Jag har vuxit ifrån de där barnsligheterna,»
sade hon och var åter sig själf. »Ni är . . .»
»Inte längre ’er konstnär’. Jag är fullt med-
veten om min förnedring ... Ni gör rätt uti
att förakta mig. God natt, fröken Falk!»
En stund senare stod han nere på Strand-
Dagmar Eriksén.
SKINNARBÖL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
