Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 72. 9 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V
IDUN 1899.
NÅGRA TANKAR OM RARNAUPP-
FOSTRAN.
F
Öß ATT KUNNA uppfostra ett barn är
det naturligtvis nödvändigt att först söka
lära känna det rätt.
Denna kännedom skall icke blott vara ytlig;
man skall icke endast se barnet, när det, mer
eller mindre inlärdt, rör sig bland äldre, häl-
sar, säger »ja tack» eller »nej tack», med étt
ord genomgår sitt program i inöfvad belefven-
het, utan man måste också iakttaga det, när
det, utan att känna sig stå under kontroll,
arbetar eller leker föf sig själft eller med kam-
rater. När det känner sig fritt och otvunget,
då träder dess inre natur ursprungiigare fram,
då kan uppfostraren af månget smådrag få en
riktig uppfattning af barnets karaktär med
dess möjligheter till godt och ondt, hvilkas
växt det är uppfostrarens plikt att efter bästa
förmåga i förra fallet leda och stärka, i senare
mota och så vidt möjligt är utrota.
Barnets uppfostran skall börja tidigt. Den
skall börja, så snart den lilla först instinktlikt
börjar förstå, att detta får jag göra, men icke
detta, här får jag krypa, men icke här, detta
får jag taga, men icke detta, ty om jag det
gör, hotar mor mig med fingret, och om jag ej
lyder, kommer något värre: alltså från den
stund det visar sig äga uppfattning och vara
mottagligt för yttre intryck. Det är då ej
längre endast en vegeterande varelse, det är
ett litet medvetet människobarn, som i hög
grad behöfver en fostrande och stödjande hand.
Bland de första begreppen ett barn skall
mottaga är, att det måste lyda.
Frågan om barnets lydnad har ofta varit
föremål för framställningar i Idun, och det är
ju icke underligt, då den onekligen är af stör-
sta betydelse för hemlifvet. Skiftande menin-
gar hafva gjort sig gällande, rörande sig mel-
lan de båda polerna : barnets absoluta lydnad
eller dess lydnad, först sedan det genom förkla-
ringar och motiveringar själft förstår, hvarför
det bör ske.
Den rätta vägen torde ligga mellan dessa
båda ytterligheter, dock närmare den först-
nämnda än den sista; ty utgående därifrån,
att uppfostran är en grundläggningens tid, att
det är med blicken riktad mot framtiden, som
uppfostraren sår i det unga sinnet, är det ju
otänkbart, att med den trånga horisont bar-
nets tanke äger för något så abstrakt som
dess framtida lif, det skulle äga förmåga att
i allmänhet uppskatta de förnuftsskäl, som
uppfostraren skulle kunna framställa såsom
motiveringar för sina fordringar.
Dessutom blir ett barn, som tagit sig vana
att vid hvarje tillfälle komma fram med ett:
»hvarför det?» till slut alldeles odrägligt. Oafsedt
den tid, som förslösas på onödigt parlamente-
rande, och den plåga, det förorsakar sin omgif-
ning, skaffar det sig själft en vana, hvars bort-
läggande kan blifva svår nog, då förfrågningar
från den fullvuxnes sida icke äro på sin plats.
Medan barnet ännu är litet, kan det under-
stundom vara frestande att inför sig själf och
andra ursäkta, om det ej åtlydt en tillsägelse,
därmed att det ännu är så litet, att man ej
får begära för mycket. Detta är alldeles fel-
aktigt. Man måste naturligtvis känna barnet
så väl, att man förut vet, hvad man kan
fordra, och sålunda icke begär, hvad som öfver-
stiger dess krafter att fylla. Har barnet en
gång sett, att det kan slippa ifrån något, hvar-
om det blifvit tillsagdt, får man bereda sig på,
att samma utväg kommer att försökas flere
gånger med sådant, som icke faller unge herrn
eller unga fröken i smaken att göra.
När så sker, måste den lille allvarligt till-
— 2 —
hållas för sin olydnad, till dess han blir med-
veten om, att det är ett fel han begått, ett
fel, som han måste ångra och allvarligt före-
sätta sig att ej upprepa.
Hvad man skall säga, och hur man skall
tala, må hvar och en efter samvete pröfva,
men utan vrede och med vänlighet bör det
ske. Alldeles gifvet är den, som råkat i vre-
desmod och sålunda ej är herre öfver sina
egna känslor, minst lämplig att tala vid ett
barn. Må vi vidare icke glömma, att det
varit en tid, då vi själfva efter något felsteg
fruktande och bäfvande stodo inför föräldrar
eller lärare. Tunga föllo deras ord på våra
skuldmedvetna sinnen, och bittert kunde vi
ångra oss.
Generationen har växlat sedan den tiden,
men samma sak upprepas ännu i dag, och
med minnet af, huru ett vänligt ord och en
god blick kunde mjuka upp våra hjärtan och
förmå oss att sannfärdigt bekänna vårt fel
och bedja om förlåtelse, må vi först och ihär-
digt försöka den vägen.
Det är af största vikt att tidigt lära barnet
att i allt vara fullt sant, och det går alldeles
gifvet lättare att med vänlighet från dess läp-
par frammana en fullt sann och trovärdig be-
kännelse än att framtvinga den med hot.
Dessutom kunna skrämsel och rädslan för
straff förmå barnet att försöka undkomma det
genom en förvrängd framställning eller rent af
en osanning. Om detta lyckas, ligger en annan
gång frestelsen nära att vid ett liknande fall
åter tillgripa samma utväg.
Hur än benägenhet för osanning hos barnet
uppstått och hur den än yppar sig, må den
uppfostrare, som nitälskar för barnets sanna
väl, icke spara sitt ord och sitt tålamod, utan
åter och åter förehålla barnet det orätta i
lögnen. Den ursprungligen skarpa gränsen i
barnets medvetande mellan sanning och osan-
ning slappas, om det får vänja sig att hand-
skas vårdslöst med sanningen, och barnet upp-
växer till en i ord och handling opålitlig
människa, en människa, som hur mycket hon
än annars kan vinna af tillgifvenhet, aldrig
får mottaga ett fullt, obegränsadt förtroende.
Det fordras ett varmt och lefvande intresse
för barnet i uppfostrarens dagliga och stund-
liga kamp så väl mot det onda, som är ro-
tadt i barnets eget hjärtas böjelser och begär,
som mot det, som utifrån fäster intryck på
dess själ. Det fordras stort tålamod att icke
förtröttas och stor kärlek att med glädje söka
med ord och gärning vara ett exempel, till
hvilket barnet kan blicka upp, medan det dag
för dag kommer närmare den stund, då det
som en för sina gärningar själf ansvarig män-
niska skall träda ut i världen och där lefva
och verka. Hvilket lif det skall lefva och
hvilket verk det skall verka, det ligger i fram-
tidens hand, men hur det lefver, hur det ver-
kar, det beror i hög grad på det sätt, på
hvilket det fostrats.
Beroende af de olika individuella anlagen
hos barnen, ställer sig uppfostran olika, men
som tyngdpunkter för den uppfostran, som
gifves med tanken fästad på att göra barnet
i framtiden, hvad man skulle kunna kalla,
medborgerligt dugligt, bör starkt betonas, att
barnet får ett lefvande intryck af lydnadens
nödvändighet — det är dess bästa återskänk
till föräldrarna, sträckande sig välsignelsebrin-
gande in i framtiden — och att det lär sig
hata falskhet och lögn. Slutligen, den kärlek,
som med lefvande intresse nitälskat för bar-
nets väl, skall det som äldre lära sig förstå
och uppskatta, och förvisso skall minnet däraf
mången gång lifva och skänka hjärtevärme åt
den mognade människans ord och gärning.
Monika.
ÄLFKUNGEN. RALLAD AF WOLF
GANG YON GOETHE.
H
VEM rider så sent i vindsval natt?
En far, som sitt barn framför sig satt;
han famnat gossen med stadig arm,
och denne hvilar så trygg, ’så varm.
Min son, hvi döljer du ansiktet så? —
O ser du ej, fader, älfkungen då?
I krona och mantel ej älfkungen där? —
Min son, det dimman allenast är! —
»Du kära barn, kom, gå med mig!
Med vackra lekar jag roar dig;
små blommor dofta vid sjöastrand;
min mor ger dig kläder med gyllne band.»
Min fader, min fader, säg, hör icke du,
hvad älfkungen hviskande lofvar mig nu? —
Var lngn, min son, och visa dig glad,
blott vinden susar i torra blad! —
»Vill, fina gosse, du med mig gå?
Så ljuft mina döttrar dig smeka då.
De tråda dansen med sorgfritt sinn’
och vagga och sjunga i drömmar dig in.»
Min fader, min fader, äck, ser du ej, säg,
ej älfkungens döttrar på hemsk en väg? —
Män son, min son, jag ser ju därpå,
där buga sig pilar, så gamla och grå! —
»Jag älskar dig, värms af din väna gestalt,
och är du ej villig, så trotsar jag allt. . .»
Min fader, min fader, han nu i mig tar!
Mig gjort något ondt, o, älfkungen har!
Då rider fadern förskrämd därifrån.
Han håller i famnen sin kvidande son
och når till gården med möda och nöd,
men i hans armar låg gossen död.
Alfred Victorin.
HAFVET. VÄSTKUSTRILD FÖR
IDUN AF AMANDA KERFSTEDT.
FORTS. FRÅN FÖRFQ. N:K.
F
RÅN DEN DAGEN gingo vi upp två tim-
mar tidigare hvar morgon och började
släpa jord. Vi hade hvar sin gammal trasig
fiskkorg. När vi fyllt dem i någon skrefva på de
högsta klipporna, var det att hasa dem utför,
ty de blefvo för tunga att bära ; vi hade inte ro
med att gå två gånger, utan fyllde dem alltid
till brädden. Och hvad vi skrattade och skreko,
när det bar af för fort, och så friskt det var
i morgondimma och morgonsol, och hafvet sjöng
oupphörligt likasom ett bifall till, att vi ville
pryda ett af dess skär. Ibland ramlade en korg
öfver ända, och då lågw vi på knä och öste
upp jorden igen med händerna, och när vi
kommo att se på hvarandra, så liksom slog
det oss, att vi sågo så lyckliga ut. Ingen
ha^j reda på saken, för sänkan låg på mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
