Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 72. 9 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
satta sidan af fiskläget, och alla hade brådtom
med fisktorkningen, och vi kommo aldrig för
sent till arbetet. Men när vi bredde ut de
stora grå långorna på klipporna att soltorka,
då tänkte vi på den dag, när vi skulle få se
solen drifva fram våra blad och växter.
På hösten var det sammankomst, och när
det viktigaste var ordnadt, då klef Carl Justus
fram och begärde tillstånd att odla sänkan.
Då var mesen minsann kavat. Alla skrattade
åt honom, för i sänkan fanns ju så litet jord,
faen han lät sig icke afskräckas. Lika allvar-
sam stod han där och lika enträgen och på-
stående var han, och till slut sade kaptenerna,
att de skulle komma och se på platsen. Da-
gen därpå var Carl Justus tidigt hos dem.
Han släppte minsann inte af sa lätt. Och de
kommo verkligen hela hopen. När kapten
Olauson fick se all den jord vi släpat dit, så
vardt han rörd, så att han snöt sig flere gån-
ger, och till slut så slog han handen i berget
och sa’, att sådant arbete inte skulle bli obe-
lönt, utan pojken skall ha platsen, och alla de
andra instämde. Och på så sätt gick det till,
att vi fick jordagods — fast skralt var det
nog med jorden än så länge, men grunden
var i alla fall vår, och det hade vi svart på
hvitt på.
Nu gick det ett par år på samma sätt. Allt-
efter som kälen gick ur jorden om våren och
tills den kom igen om hösten försummade vi
ieke en enda morgon af veckans sex arbets-
dagar. På en ö i närheten fanns det ett hus,
som var öfverväxt med murgrön, och dit reste
Carl Justus och fick några skott. — Vi hade
lagt en rabatt med jord utefter bergen rundt
omkring och, kan fröken tro, att på tredje
året voro alla klipporna omkring sänkan till
hälften öfverväxta, så dref solen på, och bla-
den blefvo stora och glänsande gröna, så det
var en fröjd att se. Vi hade lärt oss att göra
jord af afskrädet från fiskrensningen. Vi lade
det hvarftals med mossa och tång, och när
det hade legat och brunnit i två år, så gick
det att använda. Hvarenda styfver vi kunde
undvara, så sparade vi för att köpa träd och
buskar, men till slut tyckte Carl Justus, att
det gick för långsamt, och en vår for han till
Göteborg och tog sommarljänst vid ett stort
ställe utanför sta’n, där det fanns trädgårds-
direktör och allting. Då var han sexton ar.
Det var tungt för mig, för jag var mera rädd
för staden än för hafvet, men det var att tåla
sig. Jag arbetade precis på samma sätt, fast
jag var ensam — det var liksom en tröst.»
»Men ni fick väl ofta bref?» sade jag.
»Nej då, tycker någon det. En gång for
jag in och hälsade på, men det gjorde jag al-
drig mera om.»
»Hvarför det då?»
»Jo,» sade hon litet tvekande, »jag fick se,
hur fina stadsjäntorna voro, hur di trippade,
när di gick, och hur grannt di voro klädda,
och inte voro de solbrända ett tecken, och
hattar med blomster i hade di och fina hän-
der. Jag såg det alltihopa med ens, och jag
förstod också med det samma, att jag passade
inte för stader, liksom han inte passade för
hafvet — och så reste jag hem igen.»
»Med tungt hjärta?» sade jag.
»Jo jo män,» sade hon, »det var icke utan
det. Men Gud hjälpte mig öfver det, och ar-
betet också. Jag fick bukt på mig, så att jag
—insåg, att jag inte hade någon fordran på ho-
nom’’ På hösten kom han tillbaka, och då
hade direktörer gett honom med sig fem träd
af allra bästa sort och ett helt dussin buskar,
men det förnämsta var, att han själf köpt en
skutlast med god matjord, och från den dagen
började planteringarna i stort.
Men nästa vår, när han for, så kunde jag
ändå inte låta bli att släpa dit från de hög-
sta klipporna. Det hade blifvit liksom en
vana, och jag tyckte, att svedan i hjärtat blef
lindrigare af det. Vintern efter var han myc-
ket dyster och tyst. Jag såg nog, att han
hade en sorg på sinnet, och när han skulle
resa om våren, passade jag på, just som han
skulle stiga i båten. Jag drog honom ett par
steg in från bryggan och sade till honom.
’Jag vill säga dig ett ord, Carl Justus, innan
du far. Hvad jag har gjort, det har jag gjort
frivilligt, kom ihåg det. Jag vet, att jag inte
är fager, och äldre än du är jag också, så du
vet, att du har din frihet. Res nu med det
beskedet, och Gud välsigne dig.’
Han tryckte min hand och sade ’tack’, och
så steg han i båten, och jag såg honom segla
bort. Fröken skall tro, att det satt till att få
di där orden ur mun på sig, för han hade ju
aldrig sagt något åt mig på något vis.
Den hösten kom han inte tillbaka, han
bara skickade en fora med träd och buskar,
som han fått, för direktören tyckte så mycket
om honom, och jag planterade dem alla och
bar sötvatten från gölarne och vattnade och
skötte alltsammans, så godt jag förstod. Sir
fröken, jag hade det så för mig, att jag hade
begrafvit mitt hjärta på den platsen, och jag
ville hålla kyrkogården snygg.»
»Men bref fick ni väl ändå?»
»Nej, inte ett enda, men vi ha lärt oss att
vänta och ge oss till tåls här på kusten.
Det är en konst, som vi kan hvarenda en af
oss kvinnfolk. Det lönar inte att vara otålig
på hafvet — det vet vi — och inte på staden
heller — ja, det var allt tyngre än så på det
hela taget, att det just var staden, som höll
honom kvar.
Men tänk, fröken, när det led mot hösten,
så fick jag ett bref. Då var han tjugu år och
jag var tjugutre. Jag läser det hvar jul och
hvar midsommar, för det är det enda jag har,
och nu är det mest utslitet.»
Hon torkade sig med förklädet i ögonen.
»Jag kan det allt utantill, om fröken vill
höra.»
Jag nickade, och hon började, med en ton
som en katekesläxa — utan en växling i rö-
sten, fast det var tydligt, att dessa få rader
voro hennes största skatt.
Kära Alcimilia.
Nu kommer jag hem igen, för gammal vän-
skap rostar intet, och brändt barn skyr elden.
Och mig har det fallit så före, att nu vill jag
till hafvet igen, hur det än må kännas. Och
gråtande tårar har jag gråtit för din skull
också, och det må du veta, Alcimilia, att du
och jag, det var annat än här, för trofasthet
finns inte inuti landet, och jag reser inte till-
bakars hit igen, det må vara hur det vill
hemma, för är du där, så är det bättre än
allt annat; om jag får tala vid dig nu som
förr, vet jag intet, men det gör detsamma, ty
hvaraf hjärtat fullt är, därom talar munnen,
och det är ett sant ord, som skriften säger.
Intet har du väl samma sinne nu, som förr,
men är’det på förfall där hemma, så har jag
ett par armar än, fast mitt hjärta är liksom
blödande, men det får vara hur det vill med
det, om jag bara kommer hem, och så får du
taga emot mig som jag är med alla goda
hälsningar, adjö! och i trohet framhärdar jag
alla mina dagar
• Carl Justus.
Hennes tårar hade sakta runnit utför hen-
nes kinder vid de sista raderna, ehuru röstens
monotona ton ej det minsta förändrats. Nu
smålog hon.
»När jag fick det brefvet, så kvicknade mitt
hjärta till och fick lif igen på eviga minuten.
Jag tog mig en hel dags ledighet och låg och
rensade i sänkan, så där fanns inte ett ogräs-
stånd på hela platsen. Nu kunde han godt
komma när som helst.
Och kom gjorde han efter några dagar.
Hela den veckan stod jag nere vid bryggan
med mitt arbete. Jag kunde inte låta någon
båt komma in, utan att speja efter honom.
Han kom på en kväll, men som det var i sep-
tember, var det redan bra mörkt. När jag
hälsade på honom, sade han bara : ’i morgon,
i otta, Alcimilia,’ och jag fick ge mig till tåls,
fastän det var, som om jag fått en frossa i
hela kroppen, som jag aldrig känt hvarken
förr eller sedan.
Så möttes vi då, när solen gick opp och vi
tog hvarandra i hand, som när vi voro barn
och klättrade öfver bergen. Hur det var, så
började Carl Justus skratta, och då gick skälf-
van öfver, och de två sista åren voro med
ens som bortstrukna.»
»Men sedan fick ni väl veta — —?»
»Nej, fröken, jag var för klok att rifva i
sår, som nyss skinnat sig. Jag har ingenting
fått veta intill denna dag. Hvarför skulle jag
pina honom och mig själf? Hade jag honom
inte där hos mig? Hvad kunde jag mer be-
gära? Och vet fröken, när vi kommo fram
och han såg träden så stora med röda och
gula frukter, för dvärgträden buro frukt för
första gången det året, och buskarne och blom-
stren, så stod han först alldeles tyst, men när
solstrålarne började tränga in och alla bladen
lyste så grönt, då så sa’ han: ’Det här är just
som i paradiset, Alcimilia,’ och så tog han mig
om midjan och kysste mig–––– — och på
det sättet blefvo vi fästade för lifvet.
Det vore för långt att berätta, hur vi fick
huset bygdt, det dröjde i tre år. Litet hjälpte
de oss med på ön, men det mesta knogade
vi ihop själfva. Det är nu bara ett enda rum,
men det är mycket stort, och friden har bott
därinne alltjämt, skall fröken tro. Och så har
vi en liten bod för frukten, och den har di
inte maken till på hela kusten. Hvartenda
päron jag kan få, är borttingadt år från ar
ner till Skåne, till grefliga herrgårdar. En li-
ten vinkast har Carl Justus gjort, och di här
plommonen, di växa på spalierer.»
»Har ni inga barn?»
»Nej, fröken, det har Gud nekat oss, och
många tårar har jag fällt för den saken, men
då brukade Carl Justus säga: ’Är jag dig inte
mer än tio söner?’ Och det hade han nog rätt
i, men i det sista, som han lade till, hade han
inte rätt, för han slutade alltid: ’hvarför skulle
vi önska oss barn, som hafvet skulle locka
ifrån oss?’ Han har allt sin gamla skräck
för hafvet kvar.
I alla fall så bief en båt borta för tolf år
se’n med fem man. En af dem hade hustru
och sex barn, och då tog vi den minsta, som
var två är och hette Elias. Han har varit oss
till både glädje och hjälp, det är visst och
sant, och båda två har vi honom så kär, som
om han vore vårt eget kött och blod. Han
har haft plats nu i sommar i en trädgård
på fastlandet, men öfver söndagarne är han
hemma.
(Forts.)
QKANDINAVIENS ERKÄNDT FÖRNÄMSTA MO-
tJ DEBLAD ÄR IDUNS MODETIDNING, som för
helt år kostar endast 5 kr. för planschupplagan, 3 kr.
för den vanliga upplagan. Prenumerera på prof från
det nya kvartalet!
Bland nu befintliga Caeaosorter Lj i i É X IWI Å N f* Ä Ä fil
intages säkert förnämsta platsen af si U L ! Ivl M 1^1 v»nwnv
Cä-uldmedali
vid 1897 års Konst- och Industriutställning i
Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
