Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 74. 16 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
H
B
Ê
* S
E ®
a a
••
w» M
O*
Z 0
p» 2r
(B ©
S. ©
O •
P
99
hj
£ S
Si
9
S
œ
CD
<1
gOo
GO
S-
C?ç
Det föll mig in, jag ville veta,
Hvad mormor spelt i forna da’r.
Vid hyllan i en hast jag var
Och började i packen leta,
Då ur en notbok, som jag höll,
Elt gulnadt blad till golfvet föll.
Det skrifvet var. Så lin och tydlig
Stod skriften, fastän bleknad nu;
»Vår egen vals, ack, minnes du?»
Stod utanpå med stil så prydlig.
Den stilen hade förr jag sett,
Hvem hade mormor bladet gett?
Fast rädd att hennes hvila störa,
Då vanligen vid denna tid
Hon tog sin lilla lur i frid,
Jag måste gamla valsen höra;
Så sakta, som man spela kan,
Dess första toner slog jag an.
Det tycktes mig, jag knappast rörde
Tangenterna, men när till slut
Jag hela valsen spelat ut,
Jag mormors milda stämma hörde,
Som med en darrning underlig
Mig ropade dit in till sig.
Jag smög dit in, där hon vid stolen
Af gikten bundits många år.
På hennes vackra, hvita hår
Föll just en matt reflex af solen,
Som dold förut i många da’r
Nu emot kvällen lyste klar.
Och jag såg tår på tår så stilla
För mormors kinder droppa ned.
Månn hon var ledsen? Månn hon led?
»Blif ej förskräckt, du kära lilla!»
Hon log med öga och med mund,
»Sitt här, så språka vi en stund!»
B
3
«SÄ, t“ -J
CD 3 3
=3 Q-so
Q-jö"tn
x’à50’
^ © Q.
• ©
©"-oär
jg al
-S i»
=-0:p
«? 1,0
o?3.
ö <1
© ©
ti m so:
■SO 3-
Sä =r
<a E o
»5 fe" to
<3 B
s 2, =■
ag -
s ?
»Ser du, det slumrar ju härinne»,
Hon sad’ med rörd och bruten röst
Och lade handen på sitt bröst,
»Så månget kärt, välsignadt minne,
Som, fastän doldt af årens damm,
Så friskt och ungt kan bryta fram.
Elt sådant minne hos mig väckte
Den melodi, du tog så skyggt,
Och tanken, genast spänd till flykt,
Emot min ungdomstid sig sträckte,
Emot dess första ljusa vår,
Då jag som du var sjutton år.
Jag med föräldrarna hos släkten
Var bjuden på min första bal,
Jag ser mig själf i ljusprydd sal
Uti den nya, hvita dräkten
Stå gömd uti en fönstersmyg,
Så ovan, rodnande och blyg.
Dit mina manliga kusiner
Från första stunden rent mig skrämt
Med ogeneradt prat och skämt
Om mina landtligt blyga miner,
Och litet felades det, att
Mig gråten rent i halsen satt.
Den tår, som svällt i ögonfransen,
Beslutsamt jag på flykten dref,
Rundtorn mig på program man skref
Och engagerade till dansen.
Det tycks, att ingen åt mig ser,
Skall jag bli utan kavaljer?
Då närmade sig kusin Gösta,
Som nyss mig gjort så brydd och varm.
Jag tänkte blossande af harm:
»Är det nu meningen att trösta,
Så skall jag låta dig förstå,
Att jag kan reda mig ändå.»
Men vid hans sida kom en annan,
En vacker, ståtlig kavaljer.
Jag tycker ännu, att jag ser
Den klara, öppna, höga pannan,
Hans min så strålande och glad,
Då han om första dansen bad.
Snart sväfvade jag nu i valsen
Så barnsligt lycklig och förnöjd,
Med blicken strålande af fröjd
Och lockar fladdrande kring halsen,
Och ännu hör jag, när jag lyss,
Den gamla vals, du spelte nyss.
Det var ej sista gång den kvällen,
Vi dansat till den valsens takt,
Men förda hop af ödets makt
Vi träffades på flere ställen;
Och så — du anar det helt visst,
Att han din — morfar blef till sist.
Sen har han själf åt mig den skrifvit.
Bland andra noter blef den gömd
Och gammal, gulnad och förglömd,
Tills du den nu mig återgifvit,
Och melodiens friska fläkt
Min ungdomslycka återväckt.» —
»SOM EN LJUF FLÄKT . . .
E
N GÅNG slungade en person, i hastigt
mod, hoppas jag, emot mig beskyllnin-
gen: »Du är utan hjärta!» och de orden ringde
sedan oupphörligt i mina öron. Om hon ändå
sagt, att jag vore ful eller dum, tänkte jag,
så hade jag skrattat och gifvit henne rätt;
men utan hjärta! Om hon tänkt öfver, hvad
som ligger i uttrycket utan hjärta, hade det
säkert aldrig kommit öfver hennes läppar, och
allra minst riktadt mot en vän. Den största
rikedom, det enda i sanning värdt att äga är
ett hjärta, och en kvinna utan hjärta är arm,
vore hon än klädd i purpur, och borde knappt
kallas kvinna. Jag önskar, att jag kunde säga,
att uttrycket en kvinna utan hjärta vore en
motsägelse, och att orden en kvinna med
hjärta vore en tavtologi. Men lifvet förverk-
ligar tyvärr icke denna utopi.
Om du har lyckan att lefva tillsammans
med en hjärtegod kvinna, så sök hålla den
lyckan kvar med båda händer, ty den är af-
undsvärd. Du har kanske knappt märkt, hur
varmt din mors, .din systers eller din hustrus
hjärta är. Ja, det är just den hjärtegoda
kvinnans storhet, att hon ingenting låter märka,
och att hon skjuter det egna jaget i bakgrun-
den. Du förnimmer tillvaron af hennes hjärta
blott som en ljuf fläkt, som ett onämnbart
behag.
För henne är ingen väg för lång, intet ar-
bete för mödosamt, ingen själfförsakelse för
stor, ingen timme för tidig eller för sen, då
det gäller andra. Det är eget, att hon har
ett viktigt ärende till Söder just i dag, då du,
hennes syster, vill ha ditt klädningslif till
sömmerskan, som bor på Götgatan, och du
inte kan komma ifrån lille Sven, som har
ondt för tänder. Det är så lätt för henne
att väcka dig klockan 6 i morgon bittida, då
hon ändå aldrig får en blund i ögonen efter
den tiden. Det passar henne så bra just i
afton att vänta dig med en kopp varmt te
och en smörgås, då du kommer från teatern,
då hon i alla fall har ett angéläget bref att
skrifva, som måste med morgonposten. Och
hur gärna tar hon inte din matkorg på andra
armen, den är så lätt som en fjäder; man
får, minsann, inte mycket för pengarne nu
för tiden. Du, stackare, har ju nog af att
släpa på pysen. Du tager emot allt detta så
naturligt, emedan det gifves så naturligt. Hon
har kanske icke själf medel att hjälpa den
fattige kandidaten, som läser på graden. Men
hon kan ju gå omkring med lista, det är ju
rakt intet besvär. Hon har hört talas om den
rike bankiren, som ger så gärna, bara han får
en påstötning. Visst fick hon hjärtklappning,
då hon lyfte undan det tunga dörrdraperiet
för att gå in till honom, och visst såg han
bra barsk ut. Men friskt mod bara!
Och om du, hennes herre och man, kom-
mer hem med moln på din panna, siffror i
ditt hufvud och buttra ord på dina läppar,
då har hon, den hjärtegoda, strax till hands
ett solljust leende, en vänlig smekning — och
din favoriträtt till middagen. Hur kunde hon
veta, att du just i dag haft det så odrägligt
på kontoret, så att du var nöjd, att barnen
ätit förut och nu voro ur vägen och lekte
tysta och snälla i barnkammaren? Ja, jag frå-
gar: huru? Aldrig undfägnar hon dig med be-
rättelser om jungfruns försumlighet, om torg-
prisens stegring eller om stortvättens besvär-
lighet. Aldrig är hon sömnig, då du vill läsa
högt om Dreyfusprocessen, och aldrig syr hon
på symaskinen eller pratar hon i telefonen,
sedan du kommit hem. När dina finanser äro
skrala, är hennes vinterkappa alldeles som ny,
men din rock bra luggsliten; och då är det
ock riktigt trefligt att bo i staden en enda
sommar och slippa besväret att söka sommar-
nöje och flytta till landet.
Men oräkneliga äro de trötta och hungriga
äkta män, som mötas af motsatsen till allt
detta, och jag vill helst slippa beskrifva det
hem, som en hjärtlös hustru skapar.
Ingen väljer väl sjuksköterskans maktpålig-
gande och själfförsakande kall, utan att äga
ett varmt och rikt hjärta, ty pliktkänsla allena
är på denna bana mer än på andra otill-
räcklig.
Nog har väl ofta hon, vår tjänande syster,
som tåligt vakar öfver våra kinkiga barn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
