Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 74. 16 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
SKANDINAVISK-ARKEOLOGISKA FERIEKURSEN I ITALIEN. FRAMFÖR HOTELL SIBILLA VID TIVOLI.
mmrn
y:-*.
från morgon till kväll får släpa för vår be-
kvämlighet och hvars ställning vi anse så
underordnad, ett hjärta, fastän vi i vår hög-
färd ej göra oss möda söka det. Kanhända
längtar hon att tala ut inför lyssnande kvinno-
öron och utgjuta sin sorg vid ett deltagande
kvinnohjärta, om hon blott tordes. Låtom oss
aldrig glömma, att hon är kvinna som vi!
En hjärtegod kvinna söker fram alla »för-
mildrande omständigheter», ser allt i bästa
dager, urskuldar så långt i hennes förmåga
står och utan att våldföra sig på sanningen
och undviker konflikter. Den, som har hjärta,
påminner dig aldrig om obehagligheter, om
hvilka du själf ju är bäst medveten. Om din
lille Nils legat sjuk i fjorton dagar och nu
är på bättringsvägen, kan du vara säker, att
ingen med hjärta näns säga till dig: »Kära
du, hvad den stackarn är blek och mager.»
Det är till den hjärtegoda du går, då du
är ledsen och rådvill; hon har famnen full
af tröst och utvägar. Hur godt är det icke
att få gråta ut hos henne, och hur väl sätter
hon sig icke in i dina bekymmer ! Hon hyser
icke medlidande med dig; nej, du känner, att
hon lider med dig. Det finnes människor,
hvilka liksom alldeles särskildt äro skapade
för denna befattning och ständigt anlitas. Den
tröstsökande fattar som af instinkt, hos hvem
han bäst skall möta förståelse, på samma sätt
som barnet omedvetet dragés till barnvännen,
hunden till djurvännen.
Härmed vill jag naturligtvis icke förklara
som min åsikt, att den ene är skapad med
hjärta, den andre utan. Det vore ju icke för-
enligt med en vis och kärleksfull världsord-
ning. Då vore det ju icke tänkbart, att den
som är hjärtlös kunde bli god och ädel, då
skulle det ju icke löna mödan söka förvärfva
sig ett hjärta och förverkliga människoidealet.
Men nog ser det väl ofta ut, som om hos
vissa människor hjärtegodheten vore medfödd,
en oförvärfvad, oemotståndlig egenskap, som
strålar ur ögat, som ömgifver med en osläck-
lig glans, som — likt en ljuf fläkt — aldrig
underlåter att lifva och värma, som följer till
grafven och förtager själfva döden dess udd.
Louise Fraenckel.
FRÅN EN KVINNLIG ARKEOLOG.
D
EM af Iduns läsarinnor, hvilka hafva något
intresse för det natursköna och på minnen
af gammal odling rika Italien, torde jag
bereda ett nöje genom en kortfattad skildring af
den nyss afslutade andra skandinavisk-arkeologiska
feriekursen. Kanske skall jag genom detta korta
utkast fästa mina landsmaninnors uppmärksamhet
vid en ny dylik feriekurs under ett följande år
med de lärorika föreläsningar, som under densamma
hållas och den i allo angenäma resan.
Den, som gifvit uppslag till dessa kurser, är lek-
tor J. Bergman i Norrköping, till hvilken deltagarne
i årets kurs stå i största tacksamhetsskuld för de
outtröttliga omsorger, han i allo visat dem. Före-
läsningarna hafva hållits dels på tyska språket af
professorerna Hülsen och Mau samt doktor Arne-
lung, alla anställda vid det tyska arkeologiska in-
stitutet i Roma, och dels på vårt modersmål af
lektor Bergman. Jag hade, kommande från Frank-
rike, redan vistats några veckor i Firenze, då
nämnda feriekurs där tog sin början den 1 augusti
i år. Jag hade därför redan på förhand gjort mig
bekant med Firenzes ryktbara konstsamlingar, där-
ibland de stora samlingarna antika bilder i Galleria
Uffici och Museo Archeologico. Öfver dessa inled-
des föreläsningarna af d:r Amelung. Oaktadt jag
ganska väl kände till båda samlingarna, var det ett
sant nöje att åhöra hans intressanta föreläsningar
och den vackra tyska, hvarpå de tolkades.
Efter två dagar foro vi till Roma. Deltagarne
voro nu fjorton, alla, med undantag af en dansk
och en finne, svenskar, bland dessa senare tvänne
damer, en ung fru, som åtföljde sin man, och den,
som skrifver dessa rader. Det öfvervägande antalet
voro »professionals», universitets- och skolmän, men
äfven några, såsom vi damer, hvilka deltogo i kur-
sen allenast för bildning och nöje.
I Roma föreläste d:r Amelung öfver de antika
bilderna i Vatikanska galleriet samt i Capitolinska
och andra muséer. Intresset var alltjämt spändt,
så att vi icke kände trötthet, oaktadt vi måste stå
och gå flere timmar i sträck. Ibland fick man ju
alltid tillfälle att hvila å någon stol eller något gam-
malt skulpturfragment. Efter föreläsningarna in-
togo flere eller färre af deltagarne vanligen gemen-
sam lunch i någon »Osteria» eller »Giardino» ute
i det fria. IJå eftermiddagarne förde oss professor
Hülsen omkring å det gamla Romas forum, till
kejsarborgar samt andra antika byggnader. Redan
första dagen af vår vistelse i Roma skyndade några
af oss till Peterskyrkan, det underbara templet med
dess många skönt sirade altaren, helgonstoder, stor-
artade marmorvårdar, dyrbara målningar och skulp-
turer, som man beundrande och aldrig tröttnande
beser. Med särskildt intresse besågo vi drottning
Kristinas sista hvilorum.
En dag ägnades åt Colosseum — professor Hül-
sen gaf oss förklaringar däröfver — och en annan
dag foro vi med vagnar ut på Via Appia. Vid
mera betydande ruiner stannade vi och åhörde
lektor Bergmans intressanta förklaringar däröfver.
Vi nedstego i Calixtuskatakomberna och foro därefter
till Villa Borghese, till hvilken, eljes under hela
sommaren stängd, d:r Amelung nu skaffat oss >un
permesso», hvarigenom vi kommo i tillfälle att bese
detta palats’ rika konstskatter. På Casino å Monte
Pincio höll docenten Wilhelm Lundström en afton
ett anslående föredrag öfver ämnet: »När Rom föll».
Äfven förströelser saknades icke. Ofta besökte
vi teatrar, och den 6 augusti gjorde vi en gemen-
sam utflykt till Tivoli, den lilla staden uppe bland
bergen, hvarest vi tillbragte hela dagen och därvid
besågo vattenfallen och Villa d’Este samt för öfrigt
gjorde promenader i den tjusande trakten. En
gemensam lunch intogs på terrassen till hôtel Sibilla,
hvarifrån man har en anslående utsikt öfver dalen
och det gamla Tempio di Sibilla. Stämningen var
glad. Den ena skålen aflöste den andra och det
ena talet följde på det andra. Damernas skål glöm-
des ej heller, ehuru bland deltagarne voro endast
två representanter »für das ewig weibliche». Det
visade sig således, att vi damer befunno oss ej blott
i lärdt och belefvadt, utan äfven i artigt manligt säll-
skap, som vi ock hade mångtaliga andra prof på.
Efter måltiden togs den fotografi af sällskapet, som
Idun i dag återgifver.
En dag voro vi alla inbjudna på en utsökt supé
hos professor Hülsen och hans fru, den senare en
dotter till den äfven i Sverige kände hofpredikan-
ten och superintendenten Frommel i Berlin. Äfven
på denna fest, som präglades af värdens och vär-
dinnans hjärtlighet, rådde den gladaste stämning.
En annan afton voro vi inbjudna hos d:r Amelung.
Den 14 och 15 augusti voro professor Maus före-
läsningar i Pompeji, staden, som år 79 vid ett ut-
brott af Vesuvius begrofs under askan och som nu,
till en stor del utgräfd, visar gatorna och byggna-
derna såsom de voro, då katastrofen timade.
Den 16 augusti lämnades tillfälle för dem af
kursdeltagarne, som ville bestiga Vesuvius. De
andra började redan då studierna af Museo Nazio-
nale i Napoli. Antalet af dem, som bestego Vesuvius,
bief ej stort. Endast trenne af herrarne jämte den,
som skrifver detta, gåfvo sig ut på den ansträn-
gande färden, som började klockan 4 på morgonen,
då vi först foro i vagn till Torre Annunziata, hvar-
est hästar och vägvisare funnos oss till mötes och
hvarifrån vi anträdde själfva bestigningen af vul-
kanen. Vi rida så länge sig göra låter. Först går
vägen fram emellan de härligaste vingårdar (det är
här drufvorna till det eldiga vinet Lacrima Christi
frambringas på den vulkaniska grunden), och ju
högre vi komma, dess mera hänförande och vid-
sträckt blir utsikten öfver land och haf. Men snart
nog komma vi in på askfälten, all vegetation har
så småningom aftagit, och det dröjer ej länge, innan
vi ej se annat än aska framför oss. Vägen blir
allt brantare, och snart är det ej längre möjligt
att rida. Vi stiga af hästarne och binda dem vid
några lavablock. Så börjar vandringen. Det går
ej fort uppför den stupande branten på en i
zigzag slingrande liten stig, men ändtligen hafva
vi nått kratern med tillhjälp af vägvisarne, som
medels remmar slutligen halft dragit oss upp. Visst
har färden varit ansträngande, men då vi nu en
gång väl äro uppe på höjden och njuta af den här-
liga utsikten rundt om, glömma vi all trötthet.
Den tjusande nejden kring berget förefaller än mera
tjusande genom den stora kontrasten mellan öds-
ligheten här uppe med Vesuvii aska och lava och
yppigheten där nere med den napolitanska cam-
pagnans vingårdar. Nedstigningen skedde en annan
väg för att se 1895 års lavaström, som alltjämnt
glöder och banar sig väg utför berget. Strax efter
kl. 12 middagen voro vi tillbaka i Pompeji.
Den 17 augusti var den sista föreläsningen,
hvarvid lektor Bergman gaf oss en förklaring öfver
sevärdheterna i Museo Nazionale i Napoli.
Följande dag företogo vi en gemensam utflykt
till den från Tiberii historia bekanta ön Capri,
hvarest vi besågo den ryktbara blå grottan. På
Capri hölls ett afskedssamkväm af de deltagare,
som ända hittills medföljt. Redan i Pompeji hade
nämligen en del skiljts från oss, ty plikterna hade
kallat dem hem. Man var glad, men ett visst ve-
mod hvilade öfver det hela. Då ångbåten kort
före afgången blåste till afresa, stodo vi upp från
borden och under handtryckningar och uppriktiga
tack för godt kamratskap skildes vi från hvaran-
dra. Några stannade nämligen på Capri öfver
natten.
Den andra arkeologiska feriekursen var härmed
till ända. Det är att hoppas, att en ny kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
