Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 75. 20 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
i stället för med dem sysselsätta sig med baler
och sällskapstillställningar, med mat och dryck.
Den arme, kanske högt bildade man, som hon
förstod att för lifvet binda vid sig genom att
skickligt slå omkring sig med sitt vetande,
söker nu hos henne förgäfves förståelse och in-
tresse för sina högre sträfvanden. Helt nyli-
gen hörde jag just någon på tal om att stu-
dera, säga: »Ah, det gjorde man i sin ung-
dom, men när man en gång är gift, då har
man annat att göra; jag kunde och kände
till mycket i min ungdom, men nn har jag
intet intresse mer därför.» Vetenskapen allt-
så här begagnad endast och allenast som ett
medel att skaffa sig sin utkomst 1 Kan man
gärna höra något för densamma mer nedsät-
tande?
En vetenskaplig bildning har sannerligen
andra ändamål. Icke endast åt en del af
vårt lif, utan åt hela det ofullkomliga jorde-
lifvet skall den skänka friskhet och innehåll.
Den skall näst tron på Gud vara den följe-
slagarinna, som först lämnar oss med vårt
sista andedrag. Det har under min lefnad
varit mig förunnadt att stå nära sådana män-
niskor, för hvilka studierna ända in till deras
sista stunder förblef det högsta, och som för-
klarade, att om de ännu hade hundra år kvar
att lefva, de icke ändock skulle få tid att
studera och lära allt, som de föresatt sig.
Beklagansvärda de människor, hvilka endast
kunna finna sitt nöje i sällskapslif och tomt
prat, dem gör det mig sannerligen ondt om.
Och huru lyckliga de, för hvilka en god bok,
en målning, ett vackert musikstycke är nog
på de ensamma stunder, som för hvar och
en bland oss ofelbart måste komma !
Huru mycket finnes ej, som man ännu har
att lära, och huru stor är ej lyckan att få
utvidga sina kunskaper! Många, och dessa
äro väl de grundligaste bland oss, följa huf-
vudsakligast en gren af vetenskapen med sär-
skildt intresse och söka att vidare utbilda sig
inom densamma. Men många studera både
det ena och det andra, om de också hafva
ett älsklingsstudium, som särskildt fängslar
dem. Därmed må det vara huru som helst,
jag vill endast träda fram för mina läsarinnor
med en allvarlig maning och varna dem från
att sluta upp att studera, då ungdomens och
barndomens år gått, utan att fastmera med
det bättre förstånd, som de mognare åren
gifva, söka att djupare tränga in i poesiens
sagoland, i vetenskapens trollträdgårdar, i
historiens allvarliga salar, i botanikens blom-
sterprydda ängder.
Skulle det kanske finnas några bland mina
läsarinnor, för hvilka det ännu icke är för sent
att söka sig ett älsklingsstudium eller att åter-
vända till sin ungdoms käraste sysselsättning,
så äro dessa rader kanske icke skrifna för-
gäfves. Om man blott en gång öppnade en
bok, som man i sin ungdom studerade och
kanske förstod ganska litet, så skall man ofta
med glad förvåning märka, huru mycket bättre
man nu fattar allt och förstår njuta af dess
skönhet. Huru annorlunda ter sig icke lifvet,
om man söker sina nöjen, icke ute i den
tomma världen, utan med tankar och studier
i hemmet! Många af oss känna den store
Goethe endast genom hörsagor, och andra
känna knappt sitt eget lands historia, för att
icke tala om Tysklands, Englands, Frankrikes,
som är dem alldeles främmande. Dock kän-
ner ju hvar och en själf bäst luckorna i sin
bildning, och om nu åter en gång lifvet före-
faller oss platt, tråkigt och sorgligt — och
för hvem äro sådana stunder främmande? —
då böra vi bjuda som gäster till oss ett ut-
valdt sällskap af våra stora tänkare, konst-
närer och skalder, och vi skola icke vara de
första, lika litet som de sista, hvilka i ett
sådant sällskap skola komma att glömma lif-
vets misère. Vi skola ösa ur den alltid friskt
porlande källan af alla tiders andliga lif och
skola icke endast glömma att känna oss olyck-
liga, utan verkligen också blifva lyckliga. Vårt
förr så ytliga lif skall då blifva ett helt annat
och få ett djup, som det aldrig skall sakna,
emedan det står i förbindelse med vetenska-
pens visdomsbrunnar. Huru små skola icke
då sorgerna här i lifvet synas oss 1
L. B.
FÖR EN TIDIG FROSTNATT .. .
H
ÖSTEN ÄR HÄR, grå, vemodig, tung-
sint ... De första frostnätterna ha gått
fram öfver sommarens fägring. För deras
isiga fläkt har mån-
gen vek blomma re-
dan låtit sitt lif.
En vek blomma
var ock det männi-
skobarn, som nyss
härjades af en allt
för tidig frostnatt !
När vi här om mor-
gonen öppnade vår
tidning, föll vår blick
på följande i all sin
korthet så tragiskt
innehållsrika rader:
GERDA JONSSON. , I tigdaga morse på.
träffades i närheten af
Eriksölandet på Vaxholm liketaf enungflickaflytande
i vattnet. Vid företagen undersökning igenkändes
den döda vara fröken Gerda Jönsson, en 19-årig
dotter till målaremästaren Jönsson i Laholm. Vid
hennes på stranden kvarlämnade kläder låg ett
visitkort, hvari hon uttrycker en önskan att bli
begrafven på Vaxholms kyrkogård.
Fröken J., som ansågs vara mycket begåfvad,
lär, enligt hvad man bestämdt påstår, i förtviflan
öfver att ej ha blifvit antagen till elev vid Akade-
mien för de fria konsterna, sökt döden i böljorna.»
Den unga flickan, hvars namn vi nu i ett så
sorgligt sammanhang mötte, var oss väl be-
kant. Hon ägde en mångsidig och rik konst-
närlig begåfning. Men redan i barnaår hade
sorgen lagt sin tunga hand på henne. En
svår sjukdom beröfvade henne hörselns gåfva;
och med sitt redan då starkt inåtvända dröm-
lif stod hon därigenom till en stor del isole-
rad från yttervärldens uppfriskande och hälso-
samma inflytande. Det satte ett ödesdigert
märke på henne för all framtid.
Emellertid växte hon så upp i det ringa väst-
kusthemmet under studier, drömmar och dikt.
Redan tidigt började hon nämligen med pennan
kläda sitt rika känslolif i ord: små dikter,
sagor, stämningar och äfventyr, alla vittnande
om en ovanlig litterär begåfning, formades
smidigt ut under den unga drömmerskans
hand. Flere af dessa ha publicerats i ung-
domstidningen Kamraten och hade ock för-
värfvat sin unga mästarinna utmärkelsen af
ett par litterära täfiingspris. Men hon var
äfven artist! Att rita och måla var kanske
hennes allra högsta fröjd, och där röjdes en
formsäkerhet och en mjukhet öfver liniernas
spel, när hon tecknade en blomma, en fågel
eller ett mänskligt anlete, som gaf rika löften
för den framtid, när en gång mognad och ut-
bildning skalle ha kommit till. Äfven af denna
talang har den unga flickan gifvit vackra prof
i »de ungas tidning». Till Kamraten var det
äfven hon för ej fullt ett år sedan skref föl-
jande rader om sig själf:
»Jag är född i en halländsk småstad; icke myc-
ket intressant, men mycket gammal. Sjutton år ha
gått sedan den oktoberafton, då jag gjorde mitt in-
träde här i världen. Det snöade och blåste så för-
färligt den aftonen, sade man mig se’n.
Då jag var 8 år, inträffade någonting, som satte
en viss tungsint prägel på mig för hela långa lif-
vet. — Sen I, jag blef så sjuk i skarlakans- och
hjärnfeber; och när jag så ändtligen kunde vanka
omkring som rekonvalescent, hade jag alldeles mi-
stat hörseln. Sedan blef jag så ensam. Sen I, in-
gen kunde tala med mig, -— skrifva, jo, — men
det var ändock inte detsamma. Det var bara böc-
kerna, som brydde sig om mig, tyckte jag. De pra-
tade med mig, täljde långa sagor för mig, sjöngo
för mig och brydde sig inte ett dugg om, att jag
inte kunde höra. Människorna, de sade »stackars
liten», och så blef jag så märkvärdigt rädd för dem.
Då jag var 10 år, skickades jag till en döfstumskola.
Där var man nog så vänlig mot mig, men jag var
rädd för de andra döfstumma.
De förstodo mig inte, och jag förstod inte dem.
När jag försökte tala om sagor för dem, stirrade
de på mig och ansågo mig för ett underting. Så
gick jag åter och var ensam och rädd. — Man är
ju så dum, då man är liten.
Nå ja, så växte jag upp, skickades till de van-
liga skolorna för icke döfstumma, gick och var en-
sam och drömde bland alla de glada kamraterna,
ritade tomtar och älfvor och diktade berättelser.
Rita och dikta och läsa, — det var det bästa jag
visste. — Det är det bästa jag vet.
I en själfbiografi skall man kanske tala lite
grand om hurudan man är — hvilka egenskaper
man har — och hvad man tycker om. Alltså: glad
är jag inte mycket, det är så svårt att vara glad,
tycker jag. Somliga säga, att jag är en liten pessi-
mist, en konstigt lillgammal drömmare, och jag vet
inte hvad. Kanske att de ha rätt, ja, jag vet det
inte riktigt, sen I.
Jag vet bara, att jag har så många tunga tan-
kar — tankar som gå i ring och som jag inte kan
bli fri ifrån. Det finns så mycken melankoli inom
mig, antar jag. — Mina egenskaper? Ja se, kam-
rater, jag tycker inte det är mycket bevändt med
att sitta och räkna upp alla möjliga goda och ädla
egenskaper, — egenskaper, som man kanske ändå
alls inte har. En kan jag ju nämna. Det är en
sådan intensiv medkänsla för allt som lider, för
alla som lida, som äro olyckliga och sorgsna. Den
känslan är alltid färdig att spela på hjärtesträn-
garne, den sätter mig i sådana brydsamma situa-
tioner ibland.
Hvad jag tycker om? Allra först och främst
tycker jag om att rita och måla, det är det roliga-
ste jag vet. Min allra högsta och bästa och var-
maste önskan är att bli konstnär, är att ha en egen
atelier, ett staffli och många taflor, och så få lof
att rita och kludda så mycket som jag nà’nsin vill.
För närvarande är jag elev vid Tekniska skolan i
Stockholm, arbetar på att komma in vid Fria kon-
sternas akademi — längtar bara efter det. Åh,
hvad jag skulle bli glad, om jag komme in ! Då —
ja det är visst inte värdt att jag börjar räkna upp
allt hvad härligt, som då skulle bli verklighet, för
då slutar jag aldrig kanske •— — —»
Ingenting kan väl bättre än dessa naivt
rörande rader, dessa ett ensamt, men mot
höga mål alltjämt trängtande jungfruhjärtas
bekännelser gifva ett begrepp om, hvad det
måste hafva känt och lidit, nu när drömmarna
brusto. Välvilliga gynnare, som intresserade
sig för den fattiga, unga flickans rika begåf-
ning, hade skaffat henne utvägar att komma
upp till hufvudstaden och att där som elev
på Tekniska skolan vidare utveckla sina konst-
närliga anlag. Dock detta var endast ett
trappsteg mot det mål, hon närmast efter-
trädde: en lärjungeplats vid själfva högskolan
för bildande konst. Men vid de Fria konster-
nas akademi äro rummen få och de sökande
talrika, så talrika! De kunna få gå länge, gå
i år och vänta på en plats, våra unga konst-
närsämnen. För Gerda Jönssons sjukligt käns-
liga sinne var dock afslagets motgång en
börda allt för tung att bära. Den veka blom-
mans stängel var en bland dem, som lättast
bräckas af höstens andedräkt, och därför blef
hennes öde ock att härjas af dess första, allt
för tidiga frostnatt. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
