Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 75. 20 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intryck måste den originella lilla dikten göra,
då man betänker, att hennes lekamliga öra
aldrig själft flck förnimma de toner, om hvilka
hon här diktat:
VID PIANOT.
O, — du min pianoläxa,
du älskvärda lilla häxa,
som alltid kommer igen.
Vet du, när jag nu, halft drömmande,
låter tonerna komma strömmande,
då är du min lilla vän i —
Tonerna sväfva på lätta vingar,
sväfva kring mig i vida ringar.
Fönstret står öppet och ut de sig svinga,
tona och klinga,
i morgonluft och i sommarsol
och välluktsångor af blå viol.
Mamma sitter och lyss och stickar,
1er och nickar
hvarje gång emot mig hon blickar.
En rosenknopp fager i fönstret står,
och solen lyser i mammas hår.
0 toner, I underbara,
1 strålande solskensklara,
som ut i solsken ock gå.
Tonande, klingande, sväfvande,
i gyllne solskenet sträfvande
upp emot himmel blå.
Klingen härligt i svenska sånger!
Folksånger sjunger jag många gånger.
Folksånger tälja om sång i skogarne,
om dans på logarne,
om ormbunksgrottor i höga bärg
och näckros-sjöar med azur-färg.
Om ljusa nätter med skönhet i,
— om ett trolleri,
med älfvor, tomtar och poesi.
Om kärleksdanser vid månljust vatten
i korta, drömmande sommarnatten.
Mamma-raring, du kära lilla!
Säg mig, spelar jag litet illa,
— eller spelar jag riktigt bra?
Ser mamma, nu du kritiker skall vara
och kritisera mig vådligt bara.
Käck kritik kan jag godt fördraI
Nu skall jag vara en stor musiker
och mor skall vara en stor kritiker.
Låt stickningen nu*helt beskedligt hvila.
Se, strålar sila
genom vinlöfsrankor och grön jasmin
med hvita blommor hit till oss in.
Kanske ock de vilja kritisera
och musicera
och dansa, leka och le med mera.
Nog le och skalkas de, solskensbarn,
där tumla de om i mammas garn.
Piano lilla, ljud fullt och gladt.
Ljud fullt af sång och af lek och skratt
— och af sol och vår i
Låt tonerna fladdrande komma flygande,
låt tonerna leende komma smygande,
— smygande in uti hjärtevrår!
Låt tonerna jublande komma lekande,
låt tonerna sedesamt komma smekande,
— smekande drömmar, dem ungmö får!
J. N-g.
EFTERSOMMAR. SKISS AF DAG-
MAR NORD.
FORTS. O. SLUT FRÅN FÖRBG. N.-K.
H
VAD KAN tant Maria ha haft för erfa-
renheter i den vägen? Emellertid lät
det ej uppmuntrande för mig I
Mia tog saken mera från den glada sidan,
när hon fick reda därpå.
»Bevars, när katten är borta, gå råttorna
och förlofva sig! Jaså, du skall bli fru jäg-
mästarinna! Jag rullar mig i stoftet, har den
äran, har den äran!»
Hon gaf inig en hjärtlig kyss, men så frå-
gade hon skälmskt, nyfiket:
»Men hör du, när började du bli kär i ho-
nom, berätta?»
— 3 —
Jag vet ej, hvad jag svarade, men jag blef
mörkröd i ansiktet, och en känsla af blygsel
smög sig tung öfver mig.
19/’< • I går kom Hans. Jag bad farbror
taga emot honom och flydde upp på mitt rum.
Det dröjde ej länge, förrän han knackade på
dörren.
»Jag hörde af din fosterfar,» sade han
sakta, »att jag har rättighet att kalla dig min
fästmö, men jag vill också höra det af dig
själf. Du vill då bli min hustru och en mo-
der för lilla Annie?»
»Ja,» hviskade jag.
»Tack, Ellen, och måtte du aldrig ångra
ditt beslut! Vi skola bli ett par trofasta vän-
ner, skall du få se!»
Icke ett ord kom öfver mina läppar. Han
frågade ju icke efter min kärlek, och hvarför
skulle jag då bekänna, att jag ej älskade ho-
nom, att jag svarade ja blott för att få ett
eget hem? Och så gingo vi ned till de andra
och mottogo deras högtidliga lyckönskningar,
— ett jublande, lyckligt nyförlofvadt par! O,
den som kunde gråta, men allt är som en
underlig, tryckande dröm! Hvad har jag gjort?
Hur skall slutet blifva?
i/s. Hans vill, att vi skola gifta oss så
fort som möjligt. Hans hem står i ordning,
vi ha ingenting att vänta på, och bröllopet
är redan utsatt till den 24 september. Och
så godt är det att göra pinan kort, ty blir man
väl gift, slappas betydligt människors intresse
för en. Nu är det odrägligt ! »Du älskar väl
honom gränslöst?» frågade mig Anna Holm
härom dagen, då vi voro i prästgården, och
prostinnan sade : »Hvad du ser lugn ut, Ellen
lilla, men det är bra, ty då äro känslorna
djupast! »
2%- Sista lysningsdagen! Hans har nyss
rest, har tagit afsked af mig sista gången som
fästman! Nu kommer han ej igen förrän om
torsdag, vår bröllpsdag! Så har det verkligen
gått därhän! Och ju längre tiden skridit
framåt, dess lugnare, mera förtröstansfullt har
mitt sinne blifvit. Det kommer en sådan
känsla af trygghet öfver mig i Hans’ närhet,
jag känner, att jag fått ett stöd, en »trofast
vän». Liten Annie har jag ej sett ännu. Hon
har hela sommaren varit nere i Skåne hos en
faster, som nu tager henne med upp till bröl-
lopet. Ack, du lilla moderlösa, måtte jag
kunna älska dig så högt som jag vill och
blifva någon ersättning för hvad du förlorat !
Du är så liten än, Annie, så du kan ej möta
mig med hat eller fördom, utan kanske jag
så småningom skall lyckas vinna ditt hjärta?
22/io. Du har fått hvila i veckor, min bok,
men jag har ej tid som förr att skrifva, jag
har en plats att fylla, jag känner, att jag
lefver med i lifvet! Att alldeles förgäta dig
vore ändå otacksamt, du var min enda tröst
under så många mörka dagar, och därför fick
du följa med till mitt nya hem — mitt eget
hem! Den dagen jag kom hit, min bröllops-
dag, den står för mig som en oredig dröm,
men där är också minnen, som bränt sig
fast för lifvet. Tant Maria var lika ointresse-
rad af mig som vanligt och talade bara om,
hur uttröttad hon var af alla bestyr. Men
Mia, min enda tärna, var min kammarjungfru
och gjorde hvad hon kunde, »för att jag skulle
se bra ut». »Ta nu bara på dig en glad min,»
sade hon uppmuntrande, »så kan ingen män-
niska tro, att rlu är tjugusju år!» Farbror
var blek och upprörd, när han kom för att
hämta mig till vigseln, tryckte mig häftigt
intill sig och hviskade: »mitt kära barn!»
Jag vet ej, huru jag kom ned för trappan
eller in i rummet, jag såg ingenting annat
än Hans, som väntade mig vid brudpallen,
och med en känsla af innerlig tacksamhet
IDUN 1899.
gick jag fram till honom. Efter middagen,
då jag stod och talade med några af gästerna,
kom Hans och hviskade till mig: »Farbror vill
tala med oss i sitt rum.» Jag följde honom,
och när vi kommo in i rummet, stod farbror
där ensam, stödd mot sin skrifstol, och jag
kände knappast igen honom, så gammal och
tärd såg han ut. Hvad hade händt? »Sätt
er, » sade farbror kort, och vi satte oss i soffan,
och jag smög mig skrämd tätt intill Hans.
Farbror stod tyst en stund och stirrade ut
genom fönstret; slutligen började han tala helt
sakta utan att se på oss:
»Allt sedan Ellen blef fullvuxen, har jag
förstått, att jag borde tala med henne om —
om en sak, men, jag har ej kunnat det. I
dag har jag dock känt, att det var min plikt
mot henne och äfven mot dig, Hans, som utan
tvekan, utan en fråga, tagit till din hustru
— barnhusbarnet.» Han drog djupt efter
andan och stödde sig tyngre mot stolen. Så
började han på nytt: »Det var för många år
sedan, som — som en ung student i Upsala
förälskade sig i en flicka där, dotter till en
handtverkare och god och älsklig som få. Men
hennes kärlek gjorde henne svag, och när
sedan följderna började visa sig, då drefs den
olyckliga bort från föräldrahemmet. Han, som
var den skyldige, var för fattig för att kunna
gifta sig med henne, men han gjorde hvad
han kunde, och när sedan den unga kvinnan
dog vid barnets födelse, löste han in det på
barnhuset. »
Jag kände, huru jag började darra, och
Hans lade sin arm skyddande omkring mig.
»Några år efteråt,» fortsatte den gamle,
»gifte han sig, gjorde ett godt parti, som det
kallades, d. v. s. ett rikt gifte. Så kom han
en gång att yppa för sin hustru historien om
sin ungdomskärlek. Först blef hon så förtvif-
lad, att han fruktade för hennes förstånd i
flere dagar, men sedan fordrade hon, att bar-
net skulle komma i deras hus. I början tog
hon sig litet an den lilla, men sedan hon fått
ett eget barn, började hon hata den lilla oskyl-
diga varelsen, utan att ’dock kunna förmå sig
att skicka bort henne igen. Nå, den lilla flic-
kan växte upp, och hur hennes lif varit under
dessa förhållanden, det» — han vände sig
plötsligt mot oss —• »det vet du bäst Ellen!
Mitt namn har jag gifvit dig, men huld och
skydd har du knappast fått ! »
Hans röst blef hes, och han satte sig ned
i stolen och dolde ansiktet i händerna. Jag
stödde mig mot Hans och sökte reda mina
förvirrade tankar; det var så oväntadt, hvad
jag hört, att jag hade svårt att fatta det.
Men ett förstod jag! Det var icke blott jag,
som varit olycklig under alla dessa år, utan
hvilken stundlig pina hade ej min närvaro
varit för dem, mannen och hustrun!
»Ellen,» sade den gamle sakta, »har du ett
förlåtande ord att säga mig, innan vi skiljas?»
Jag gick fram till honom och sjönk grå-
tande i bans utbredda farna.
När tiden var inne, att vi skulle resa, och
jag ämnade kläda om mig, sade Hans: »Kläda
om dig, hvad skall det tjäna till! Du skall
väl komma som brud till ditt nya hem. Vi
ha ju täckvagn, och jag skall nog svepa om
dig! »
Hvad de tre milen gingo fort att åka den
kvällen! Mildt var det och ett strålande mån-
sken. Och när vi kommo hit och hade hälsat
på tjänarne, förde Hans mig upp på Annies
rum. Så fick jag då se min lilla dotter! Hon
låg och sof, när vi kommo in, så skär och
hvit, med det ljusa håret lätt krusigt. Jag
böjde mig ned för att kunna se bättre, men
då vaknade hon, satte sig upp i sängen och
stirrade på mig med stora blå ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
