Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 76. 23 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
LÄRARINNEHUSTRUR.
» KALL jag låta min dotter bli lärarinna
eller icke?» så frågade mig nyligen en
väninna från skoltiden, som jag ej träffat på
aderton år. Vårt genom denna fråga väckta
samtal återförde mina tankar till en hel del fun-
deringar, som jag haft kort förut vid tvänne
kusiners förlofning. Den ena, som sedan åra-
tal tillbaka led af bleksot och magkatarr,
omhuldades af modern på alla möjliga sätt,
och bröllopet uppsköts alltjämt under förhopp-
ning, att bruden skulle bli kryare. Den andra,
redan trettio år gammal, var lärarinna i en flick-
skola, men följde trots sin ålder och sin goda
anställning sitt hjärtas röst och förlofvade sig.
Hennes släktingar opponerade sig emellertid
lifligt emot, att hon, som förut alltid innehaft
»plats» och i sinom tid till och med vore be-
rättigad till pension, skulle lämna sin anställ-
ning och gifta sig. Och de framhöllo, att hon
aldrig skulle kunna sköta om sitt hem, samt
beklagade hennes fästman, som skulle få en
hustru, hvilken ingenting kunde. Den sjuk-
liga kusinens förlofning, hon som aldrig or-
kade företaga sig någonting i hemmet, hade
man emellertid funnit alldeles i sin ordning.
Nu frågade jag mig, om den senare vore
så utmärkt förberedd till en husmoders an-
svarsfulla kall, därigenom att hon alltid varit
hemma samt där blifvit omhuldad och bort-
skämd. Utbildar sig en ung flicka endast där-
igenom till en duktig husmoder, att hon stan-
nar i hemmet, sköter om sina nöjen och del-
tager något litet, vanligen mycket litet, i de
husliga göromålen? Hvem af de båda kusinerna
skall månne blifva det bästa stödet för sin
man och förestå sitt hem bäst, den bortskämda
dottern eller hon, som duktigt gjort sin plikt,
äfven om hon aldrig haft tid eller tillfälle att
försöka sig med husliga angelägenheter?
Den som kan sköta sig väl och ordentligt
på ett område och har hufvud och hjärta på
rätta stället, skall nog äfven lyckas bra på ett
annat, om hon blott har den goda viljan.
Det är en nästan öfverallt utbredd åsikt,
att en lärarinna icke skulle kunna bli en god
husmoder, under det att jag alltid funnit mot-
satsen bekräftad. Jag vågar till och med göra
det djärfva påståendet, att just en lärarinna
skall blifva en bättre husmoder än många
»hemmadöttrar», som icke känna annat lef-
nadsmål än att göra det bästa för att finna
honom, som sedan får lida för alla de anspråk,
de dåraktiga föräldrarna ingifvit dem. Hvar-
ifrån skulle då dugligheten att sköta ett hus
komma?
En lärarinna däremot är van att arbeta och
ieke endast roa sig. Det mål, som hon har
för ögonen, är icke att till hvarje pris bli gift,
utan att stå på egna fötter här i världen. Hon
vet att bättre indela sin tid och att taga vara
på den och handskas sparsammare och för-
ståndigare med de surt förtjänade slantarne
än den, som hvarken lärt känna allvarliga
plikter eller värdet af tid och penningar.
Till en början skall tvifvelsutan mycket i
husmoderns kall förefalla lärarinnan främmande,
men det sätter hon sig snart in uti. Med sitt
tänkande, målmedvetna väsen uppskattar hon
snart i dubbel måtto värdet af den rätta hus-
ligheten. Hon skall för sig och sitt hem veta att
tillgodogöra såväl sin egen erfarenhets skatter
som de inblickar hon fått i andra hems lif, och
hon blir så för sin man i dessa ords ädlaste
betydelse en följeslagerska, en medhjälperska,
för sina barn en skicklig uppfostrarinna.
Därför, kära mödrar, låten gärna edra dött-
rar bli lärarinnor, eller i hvarje fall utbilda
sig till något, som kan bära dem säkert fram
genom lifvets stormar. De skola då också vid
ingåendet af ett giftermål följa sitt hjärtas val
och icke taga sig en man endast för att blifva
försörjda.
H. I. N.
NÄR DÖDSÄNGELN GICK VILSE.
H
AN BODDE vid den breda, soliga ave-
nyen i ett af dessa förnäma palats med
förgyllda balkonger, präktiga portaler och skönt
smyckade fasader, hvarom människorna, som
gingo där fram, brukade säga: »Lyckliga de,
som här få bygga och bo!»
En ung, skön och dygderik maka var hans,
hvilken skänkt honom en son och arfvinge,
ett förtjusande barn med långa, kastanjebruna
lockar, och en mun, frisk som ett nymoget
bär. Den lille sof i en bädd, som kunnat an-
stå ett furstebarn, han var klädd som en liten
prins, och för summan af hvad hans leksaker
kostade under ett år skulle ett fattigt barn
kunnat få äta sig mätt under samma tid.
Den unga frun fick allt hvad hon ville —-
sades det — och mer kan ju ingen dödlig
begära, helst som hon i sig själf var en fattig,
obetydlig flicka. Det var ett äktenskap, in-
gånget å ena sidan af beräkning, å den andra
af sinnesberusning — å båda af fåfänga. Denna
vackra kvinna, som på promenaderna, på tea-
trarna och vid de utländska badorterna var före-
mål för männens beundran och hyllning, hon
var hans egendom ; han trodde på hennes kär-
lek och var stolt öfver hennes dygd.
Det var en lycklig man.
Men han var icke blott lycklig, han var
äfven mäktig. Han ägde en hel trupp af un-
derordnade, som utförde hans befallningar,
verkställde hans planer och på hans vink bu-
gande stodo för hans ansikte. Ett ord af hans
mun, ett penndrag af hans hand kunde störta
en människa i olycka eller skapa honom en
ljus och trygg framtid.
De båda makarnas hem var smyckadt med
det förnämsta af hvad konst och industri i dess
högsta fulländning förmå frambringa -—- det
som smeker ögat och tjusar sinnet och eggar
på samma gång det söfver. I det huset finns
för öfrigt inga andra hem med undantag af
portvakterskans, och aldrig hade ängeln, som
med sitt flammande eldsvärd bevakar paradi-
sets tillslutna port, trognare och samvetsgran-
nare kunnat fylla sitt värf än den kvinnan
fyllde sitt. I denna präktiga vestibul, där om
aftonen den strålande belysningen från de
kolossala slipade lamporna föll öfver de ski-
nande väggytornas freskomålningar, och där
i vinterkylan en ljuf värme alltid utströmmade
från den väldiga kaminen, smög aldrig någon
usling in att för ett ögonblick tina upp sina
stelnade lemmar — uppför dessa breda, af
purpurmadrasserade ledstänger omgifna trapp-
steg hade aldrig någon af samhällets utkasta-
de vandrat med trötta och skygga fjät.
Hunger och dyr tid rådde i landet.
Vedprisen hade sprungit oerhördt, skamlöst
i höjden, hyrorna likaså. Säden var knapp
och brödet fördyradt och på potatisen, fattig-
mans lifrätt, var missväxt. Den fattige vardt
allt fattigare, under det spannmåls- och fläsk-
patronerna, de stora industriidkarne, destilla-
törer och krögare, ockrare och procentare, hus-
ägare och byggherrar blefvo allt rikare. Skrif-
tens ord: ȁt hvar och en som har skall varda
gifvet, och han skall hafva öfvernog, men den
som icke har, från honom skall äfven tagas
det han har,» gingo bokstafligen i uppfyllelse.
Och de stora lyxmagasinen, juvelerarebuti-
kerna, där ett enda smycke kunde represen-
tera en hel förmögenhet, behöfde icke stängas
af brist på köpare. Kvinnor smyckade sig som
förr till fest. Borden dignade som förr under
läckra rätter, och champagnen fräste ännu i
slipad kristall. Siden- och sammetssläp sopa-
de alltjämt öfver mjuka, orientaliska mattor,
smycken gnistrade, ordnar och kraschaner
blänkte och luften var tung och döfvande af
blommornas och parfymernas starka vällukt...
Uppfylld af dödsbringande miasmer låg dim-
man som en liksvepning öfver staden, och i
kyffen och källarhålor sipprade fukten ymni-
gare än någonsin utefter murarne, och sprin-
gorna i de murkna golfplankorna gapade allt
större. Dödsängeln var där en flitig gäst, och
fattiglikvagnen afhämtade oupphörligt därifrån
sin dystra börda — utan blomma och krans,
utan följe och griftetal.
Eör första gången på långa veckor steg
solen en morgon upp i sin fulla glans, hög
och majestätisk, och för hennes makt kröp
dimman undan och dunstade bort som en
nattens skräckbild.
Portarne till det förut omtalade huset vid
den soliga avenyen stodo i dag vidöppna, och
i en bred strimma flöt solskenet in öfver vesti-
bulens spegelblanka mosaikgolf, men nedför de
breda, hvitglänsande trappstegen skredo lång-
samt och högtidligt svartklädde män, hvilka
på sina axlar buro något, som liknade en ofant-
lig bukett af hvita och skära rosor. Den
främste bland männen gick med djupt sänkt
panna, och tårarne banade sig långsamt ned
för hans kinder. Tätt efter blomsterbördan
följde en i sorgflor höljd kvinna, hvars gestalt
skakade af gråt, och som höll sina händer
liksom till omfamning slutna om de sakta
vaggande rosorna. Det var en fader och en
moder, ingenting annat, som buro sitt döda
barn till grafven.
Litet afsides från folkhopen, som flockat
sig om likvagnen och den långa filen af vän-
tande vagnar, stod en fattigt klädd kvinna
med ett barn på armen. Hon stod midt i det
varma solskenet, dödsblek och hålögd, och
tryckte barnet krampaktigt mot sitt bröst.
Den sörjande moderns blick föll på kvinnan
med barnet, och hon såg i henne intet annat
än en mor, som ännu ägde sitt barn, och hon
prisade henne lycklig, i öfvermåttet af sin
smärta önskande sig vara i hennes ställe.
Vagnarna rullade bort, folkhopen skingrades,
och den fattiga kvinnan fortsatte sin väg,
med barnet tryckt så hårdt intill sig, som hon
aldrig velat släppa det. Hon var på väg att
sälja sitt barn för att rädda det från att dö
af hunger.
Dödsängeln hade gått vilse.
Röda damen.
»RESEÄFYENTYR ».
SOM VÅRA LÄSARINNOR erinra sig, ut-
lystes ildun n:r 65 en täflan mellan skildringar
af själfupplefvade reseäfventyr. Sedan nu ett rätt
afsevärdt antal täflingsskrifter influtit, begynna
vi i nästa n:r — med nödig gallring — deras
publicerande under strecket i bilagsarket. Vi
hoppas, att våra läsare äfven där skola veta
att finna och med intresse följa dem för att
sedan efter bästa öfvertygelse förfoga öfver
de femtio kronor i pris, som af redaktionen
anslagits.
Bland nu befintliga Caeaosorter O | g i X R4§ H M r Ä T Ä A
intages säkert förnämsta platsen af llULIIVIAnlo LALAU Ouidmedalj
vid 1897 år* Konst- och Industriutställning i
Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
