Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 77. 27 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 77 (652). ONSDAGEN DEN 27 SEPTEMBER 1899. 12:te Arg.
I LLtlSTRERAD (JTIDN
FÖR • KVINNAN OCH HEnnET
äffÄ)
PRENUMERATIONSPRIS PR
IDDN ..........................-...................... KR.
IDDNS MODETIDN. MED PLAN-
SCHER OCH HANDARB. __ >
Iddns Modetid. DTAN PL. »
ÅR:
5: —
5:-
3: -
UTGIFNINGSDAGAR : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE: BYRÅ OCH EXPEDITION:
HVARJE FRITHIOF HELLBERG KLARA S. KYRKOGATA 16, lTR.
ONSDAG OCH LÖRDAG.
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
ÖPPEN KL. 10—5.
LÖSNDMMERPRIS: 8 ÖRE. Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 16 46
KOMMISSIONÄRER
ANTAGAS ÖPVER HELA LANDET PÂ ALL-
DELES SÄRSKILDT FÖRMÄNL. VILLKOR.
Stockholm,
Iddns Kdngl. Hofboktryckeri.
_____
Jag tittade in i ett sådant här om dagen.
De fåglar, som bo där, äro melodier, sånger,
klingande tankar, som flyga ut öfver landet i
stora svärmar och sjunga för de skönhets-
hungriga människorna.
Adressen är Lilljansplan 6, 2 tr. öfver går-
den. Ni häpnar. Ni tror kanske, att jag lik-
nar Emil Sjögrens hem vid ett fågelbo, och
att jag tänker strikt genomföra bilden med
klättringen, de sönderrifna kläderna, kådfläc-
karne och ungarne etc. Misstag! Hvad jag
menar sitter djupt inne i denna tondiktares
själ. Eller kanske det är i hjärtat? Det kan
man aldrig veta, när det är fråga om Emil
Sjögren, hos honom äro de tu ett. Eller sy-
nas åtmistone så bakom den skira, sällsamt
förskönande slöja af dröm, som hvilar öfver
hans eget väsen och allt hvad han skapar.
>Dör du som drömmare, dä dör du saligt»
har han själf sjungit i en af sina fagraste
sånger. Han älskar drömdagern, den utstrå-
lar ur alla hans tontankar, ur det mest bru-
sande allegro lika mycket som ur det sakta
glidande adagiot. Och den är en nödvändig
och härligt försonande motvikt mot det sön-
derslitna, det oroligt sökande och fridlösa, som
ibland skymtar fram nere i det dunkla djupet
af hans konst.
Det är detta dunkla djup som gör, att ännu
icke alla förstå honom fullt. Man måste fak-
tiskt vara till en viss grad kultiverad på
känslolifvets område för att igenkänna och
tjusas af alla de subtila, oändligt skiftande
och nyanserade stämningar, som Emil Sjögren
fångar bakom tonernas dallrande nätverk.
Hans lyrik är den intensivaste lyrik jag kan
tänka mig, allt är mättad, full, tung stäm-
ning. Att musik har stämning är det bästa
beröm, som kan sägas om henne; ordet stäm-
ning, såsom det användes af den nutida bil-
dade människan, betyder egentligen musik.
Och hos Sjögren samverka alla musikens ele-
ment på ett intensivare sätt än hos de flesta
andra tonsättare till åstadkommande af stäm-
ning, omedelbart känslouttryck. Hör blott på
hans harmonier! Man tror kanske ibland, att
den tunga, mattglänsande guldklangen i dessa
retande och ovanliga ackord är till blott för
sin egen skull, blott för att klinga. Må man
då läsa den dikt, som är tankesjälen i en sång
buren af dylika ackord, och man skall inse,
att just i dessa märkvärdiga klanger öppnar
sig stämningen för den lyssnande som en stor
yppig ros, tung af doft och purpur.
Dock — jag tänkte föra er till Lilljansplan 6,
och har i stället förvillat mig in i den musi-
kaliska värdesättningens mörka irrgångar. Som
jag verkligen är van därvid och dessutom så
HOS EMIL SJÖGREN.
EMIL SJÖGREN VID FLYGELN. EFTER FOTOGRAFI TAGEN FÖR IDUN AF A, BLOMBERG.
SÖKA FÅGELBON har alltid roat
mig. Som barn klättrade jag ofta
upp i skogens högsta träd, ref sön-
der mina kläder och mitt skinn och
smorde kåda på de mest olämpliga ställen af
min yttre person bara för att få titta in i
dessa små klotrunda löjliga stugor, mera ba-
kade än byggda, där luftens vingade folk flög
ut och in med alla tecken till den yttersta
brådska. Det tilldrog sig så mycket intressant
innanför de där små kupiga risväggarna. Än
låg en fågelmamma på ägg och blickade stel
af fasa, utan en blinkning, utan ett försök
till flykt på det klumpiga vidunder, som ving-
löst och långsamt masade sig uppför stammen,
än sträckte en svärm ungar sina hungriga gap
och halsar mot besökaren och kommo hela
redet att likna en tufva med underliga röda
blommor på, än flög en hel klunga af full-
vuxna nya fåglar ut och fyllde skogen med
sång och oväsen.
Jag klättrar numera tämligen sällan i träd
och endast när det icke kan undvikas. Men
fågelbon intressera mig fortfarande. Med åren
blir ju emellertid allting mera öfverflyttadt
symboliskt, bildligt i ens åskådning. Uppfatt-
ningen förandligas — och därför är det nu
»andliga» fågelbon, som mest intressera mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
