Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 77. 27 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
hemmastadd i dess regioner, att jag »hittar i
mörkret», så skynda vi omedelbart tillbaka till
vårt ursprungliga mål,
I trappan höra vi genljudet af en klar och
stark tenor, som sjunger inne i våningen. Det
befinnes vara hr Danckwardt, som repeterar till
den stundande konserten. Värden och värd-
innan ta älskvärdt emot oss ute i tamburen,
han med ett något trött ansikte, hon med en
lysande klok och klar blick, som förklarar de
aristokratiska fina dragen och ger stämning
— musik — åt hela omgifningen. Inne i den
utsökt hemtrefliga salongen väntar just ett
dukadt förmiddagstebord. Ett par koppar
tömmas under samspråk, en cigarrett går upp
i rök under meddelande om hur man tillbragt
sommaren etc.
Och plötsligt sitter Emil Sjögren vid flygeln,
mer insvept än någonsin i sin drömslöja. Prakt-
fulla Sjögrens-ackord fylla rummet som med
blomsterdoft: det är de senaste barnen af hans
sångmö som presenteras. En »nordisk dity-
ramb» ilar fram i snabb tretakt. På notstäl-
laren står skissen, som egentligen är den för-
sta antydningen till ett ntkast till en blyerfs-
skiss, med noter, bleka och flyktiga som skug-
gor, sällsamt kontrasterande mot den färgprun-
kande tonrikedom de beteckna. Det är en
mycket trasslig skiss med många språng och
ändringar. Komponisten själf blir villrådig,
men då kommer hans fru fram och visar ho-
nom till rätta. Hon vet, att man från tredje
sidan skall hoppa tillbaka till den första och
från början af den andra till nederst på femte
•— hon kan det utantill, ty hon har två gånger
kopierat stycket. Hur mången tonsättare är
lycklig nog att äga en sådan kopist?
Så kommer en ny, lidelsefullt stormande
sång: »Offene Arme, pochende Brust», en sång
full af heta pulsslag — under slöjan. Den är
knappt till ända, då tamburklockan ljuder.
Äter någon, som kommer för att repetera. Vi
ta hastigt afsked för att ej störa och tacka
för titten — in i fågelboet nämligen, det un-
derbara rede, där dessa luftiga, skimrande vä-
sen födts, som nu fladdra kring Sverige och
ännu vidare omkring på osynliga, starka, to-
nande vingar. Ty när Emil Sjögren sitter vid
pianot, får man en sådan inblick. Med ett
löfte om att återses skynda vi ut. I tambu-
ren möta vi en dam med öppet behagligt an-
sikte. Presentation. Det är en svensk-ameri-
kansk sångerska, fru Staberg-Hall, en med-
verkande vid konserten.
Men på vägen utför trapporna och sedan
hem till mitt skrifbord är luften liksom fylld
af vingsus och sväfvande melodier. De glida
fram i rymden från alla väderstreck, och de
gråa, våta höstmolnen skingra sig för fläkten
af deras vingslag — det blir skinande klart
solsken. Jag hoppas, att detta solsken lyser
in genom fönstren till Emil Sjögrens hem, ty
det har han förtjänat ; att det dröjer kvar där
och hjälper till att bryna hans nu så bleka
kind med den fulla hälsans färg. Dock jag
önskar viest, hvad som redan finnes. Hans
unga, blonda hustru synes mig som ett stilla
solsken i kvinnogestalt.
Wilhelm Peterson-Berger.
-K7vartalsprenamera,liter
erinras om nödvändigheten att nu oför-
dröjliffen förnya prenumerationen för det
stundande oktoberkvartalet. Priset för detta
sista kvartal är 2 kr., då i detsamma ingår
Iduns synnerligen intressanta
och rikt illustrerade julnum-
mer, som i boklådspris ensamt betingar
1 krona.
DÄR DE GULA BLADEN FALLA.
B
OR I SJÄLEN höstetid,
sök bland gran och fur ej frid!
I sin barrdräkt ständigt rika,
stå de höga helgon lika.
Nej, till vissna lunden stig,
där finns balsam just för dig!
Ingen skall till doms dig kalla,
där de gula löfven falla.
Kronan där bestod ej prof,
blef den kulna nattens rof.
Och på hvarje blad och blomma
alla grenar snart stå tomma.
Se dock, hvilken glans sig spred,
innan kronan segnat ned!
Det är skimret af försoning
öfver härjad sommarboning.
Tunga suckar stannat af,
sedan solen tillgift gaf.
Tyst de skrumpna löfven svinna
och till evig glömska hinna.
Friad så från sorg och skam,
står i bidan se’n hvar stam.
Ty den himmelen förlåter,
kan på våren hoppas åter. . .
Vidga dig då, kvalda bröst!
Evig skall ej bli din höst.
Än hos dig skall vår sig skruda,
fridens stämmor åter ljuda.
Ständigt rik, som gran och fur,
blef ej människans natur.
Dock, Förlåtarn dig skall kalla,
där de gula bladen falla.
Harald Jacobson.
UNGA FLICKOR OCH ROMANLÄS-
NING.
T
ILL DE UNGA flickornas största passioner
hör tvifvelsutan lusten att läsa, om det
ock måste medgifvas, att romanlektyren till-
hör den för dem begärligaste.
Denna passion är ganska förklarlig, ja, den
är naturlig. Det är själfklart, att den unga
varelsen, som tager sina första steg i lifvet
och världen, brinner af längtan efter att lära
känna lifvet och därför söker denna kännedom
där, hvarest hon tror sig finna den, nämligen
i romanerna.
Från många håll ifras emellertid mycket
starkt emot de unga flickornas romanläsning.
Helt visst är dock detta ifrande mer välment
än visligt. Goda romaner äro helt visst en
mycket passande lektyr för unga flickor. Men
själfva ordet »roman» har fått en mycket
dålig klang med anledning af det myckna då-
liga, som inmängt sig i denna gren af litte-
raturen.
På den frågan, hvad en ung, bildad flicka
bör läsa, svarar jag lugnt: »Allt, hvad som
är värdt att läsas.» Detta säger jag som er-
faren mor, under hvars vård fyra unga kvin-
nor utvecklats och sändts ut i världen.
En väl uppfostrad flicka skall af sig själf
veta att undvika frivol lektyr. Visserligen
ligger en viss lockelse däri, på grnnd af den
naturliga nyfikenheten, som i så hög grad
fyller hvarje ung människa. ■— Men en rent
tänkande och kännande, väluppfostrad flicka
skall icke finna något behag i sådant, som
hon vet vara orent.
Att strängt förbjuda de unga flickorna all
sådan lektyr, som i viss mån stillar nyfiken-
heten på vissa områden, anser jag i hög grad
oförståndigt. Om jag strängt förbjuder en bok,
den må vara god eller dålig, så kan jag vara
öfvertygad om, att flickan stjäl sig till att
läsa den.
När min äldsta dotter nyss blifvit fullväxt,
var jag ännu oerfaren, och jag förbjöd henne
all slags lektyr, som ej jag själf valt åt henne.
Jag valde också med omsorg, och jag skaffade
ett helt litet bibliotek af »läsning för unga
flickor».
Men en dag sade min dotter till mig:
»Mamma, nu vill jag be att få läsa äfven
några andra böcker. Jag skulle vilja äga litet
allsidigare kännedom om litteraturen. Anser
du inte, att jag nu är så gammal, att jag
börjar äga mänsklig rättighet att få äta af
kunskapens träd på godt och ondt?»
Jag studsade. Ett sådant språk hade flickan
aldrig förr talat. Jag gick in till mig själf
och öfvervägde. I min moderliga välmening
hade jag ju velat rädda hennes unga sinne
till och med från all vetskap om sådant, som
kunde förefalla ekivokt. Men så kom hon
själf och talade ödmjukt men bestämdt om
»mänsklig rättighet»!
Utaf hvad hon sedan yttrade, förstod jag,
att hon utan min vetskap läst åtskilliga böc-
ker, som gifvit henne upplysningar i vissa
ämnen, hvilka jag helst önskat ännu länge
skulle vara främmande för henne. Jag blef
naturligtvis både uppbragt och sorgsen här-
öfver.
Men jag fann mig. Jag skaffade mig en
utmärkt läkarebok, och jag lämnade min dotter
denna med befallning, att hon skulle läsa den,
emedan jag ansåg, att hon nu som fullvuxen
ägde den mänskliga så väl rätten som plikten
att känna naturens visa anordningar i allt,
som rör människan. Förvånad mottog hon
boken, men återlämnade den redan följande
dag och såg åtskilligt förlägen ut. Jag fann
detta vara en god kur, och jag kan med godt
samvete rekommendera den åt andra mödrar,
som hafva nyfikna flickor.
Jag har sedan dess allt mer förstått, att
ovetenhet och renhet ej äro ett. För att kunna
skilja på godt och ondt, rätt och orätt, är
det nödvändigt att hafva litet teori om båda-
dera. Endast så bevarar man sig för dåligt
inflytande.
En gång satte jag en roman af låg sedlig
halt i mina unga döttrars hähder och sade
dem mina tankar om denna boks innehåll.
Jag frågade dem tillika, om de hade lust att
själfva öfvertyga sig om hvad soin menas
med en dålig bok. Naturligtvis hade de lust,
men mycket snart lämnade de den tillbaka.
Till min stora glädje fann jag, att de hade
fått nog af en sådan bok, och att de sedan
af sig själfva hade nog takt att ej välja er-
kändt dålig lektyr, äfven om tillgång fanns
till sådan.
Utom god berättelselitteratur bör naturligt-
vis sådan lektyr komma i betraktande, som
är ägnad att utvidga flickans kunskaper och
insikter, såsom hvarjehanda historiska, biogra-
fiska, konst- och litteraturhistoriska verk samt
poesi.
Fru K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
