Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 77. 27 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
MEDELTIDSBILDER. FÖR IDUN
AF A. L.
i.
ROS OCH LILJA.
LEKA MÅNSTRÅLAR tränga in genom bly-
infattade fönsterrutor, leka bland dryckes-
kannor och silfverfat och bilda slutligen en
strålande gloria kring den stolta borgfruns hufvud.
Smärt och högrest står hon i den djupa fönster-
smygen, och ögonens drömmande uttryck antyder,
att tanken, frigjord från tidens och rummets bojor,
följer någon för hjärtat dyrbar på de villande sti-
garna i den stora, okända världen.
Det var i går han lämnade henne, den sköna
ynglingen med konungablicken och hjältesinnet, och
med tårade ögon, men bäfvande af saligt hopp har
hon uttalat välsignelsen öfver honom, som är hen-
nes stolthet och skall blifva hennes ålderdomströst,
och på den höga, rena pannan har hon tryckt en
lång, en brinnande kyss.
Ja, med fröjd har hon sändt honom åstad till
det heligaste land, öfver hvilket himmelens sol lyst,
för att kämpa den heligaste strid, som någonsin
kämpats med mänskliga vapen, och likväl bäfvar i
denna stund hennes själ ; bleka dödskallar grina
emot henne från alla vinklar och vrår i det half-
mörka slottsgemaket, och faror, tusen gånger värre
än dödens, te sig med hemsk tydlighet för hennes
inre syn.
Så hör hon dörren bakom sig öppnas, och hon
frågar sig, om månne vinddraget kommit porten
att flyga upp. Men nej I Knappast förmår väl den
starkaste stormil upplåta tunga portar af ekl
Full af undran ser den ädla borgfrun i den öpp-
nade dörren en kvinna, hvars drag hon aldrig förr
skådat. Klädd i lumpor är hon, sommarens heta
vindar ha brynt hennes kinder, lastens stormar ha
härjat hennes drag, och den hvita snön har fallit
tätt öfver hennes hjässa. Men i de djupt insjunkna
ögonen brinner en eld, som ej ens vinterns köld
kunnat släcka, och ett drag kring munnen talar
ännu hoppets ljufliga språk om sol och vår.
Snart upplåter den gamla kvinnan sin mun och ’
börjar tala. Rösten är ej gäll och sprucken, nej,
den genljuder af vapenbrak och sköldeklang.
»Stolts Elisif,» säger hon, »jag vet, hvarför din
kind är blek och ditt hjärta bedröfvadt, och jag
bringar dig en gåfva, som skall låta dig följa ho-
nom, som varit ditt allt, sedan den grymme fien-
dens svärd beröfvade dig hans fader — följa honom
på lifvets allfarväg, som vore han dig ännu nära.»
Det syntes borgfrun, som om gestalten vid dör-
ren växte, under det den talade, och med en drott-
nings hållning och åtbörder räckte den gamla stolts
Elisif en liljelök och ett rosenskott.
Därpå fortsatte hon:
»Du skall sätta dessa i din trädgård; bland
blommande lindar och grönskande bokar skall du
sätta dem, och du skall få se telningen frodas och
skjuta skott, och ur den gråa löken skall du se en
späd liljestängel uppspira, och himmelens herre
skall låta dagens sol lysa öfver blomstren och fukta
dem med ariadagg och serlaregn.
Gif noga akt på tiden, då blomstren slå ut, ty
när detta sker, ha din sons fötter för första gån-
gen beträdt det heliga landets mark. Och sedan
må du ofta betrakta liljan och rosen, ty de skola
bära dig vittnesbörd om, huru det går ditt hjärtas
älskling i det främmande landet.
Vet, att så länge liljans blad bibehålla sin blän-
dande hvita glans, så länge är din sons riddareära
okränkt och hans sköld utan fläck, men ve dig,
o moder, om du en dag finner den hvita blomkal-
ken fläckad och dess blad skrynklade. Dölj då an-
siktet i dina händer och gråt — om du kan det —
fäll bittrare tårar än någonsin förr, fäll skammens
och vanärans tårhr öfver dina drömmars hjälte.
Men gif ock akt på rosen, ty tilläfventyrs beha-
gar det den allsmäktige att låta ett underverk ske
med den; tilläfventyrs randas en dag, då du får se
den gjuta -tårar af blod. Då må du lyfta ditt huf-
vud högt; då må du höja jubelrop mot skyn till
härskarornas Gud och alla heligas Herre, ty då har
han nådeligen tillstadt, att din son genom den skö-
naste död kallats hädan från denna jämmerfulla
värld.
Må helgonen välsigna dig! Farväl!»
Ej fullt har borgfrun fattat, hvad den gamlas
ord inneburit, förrän denna är försvunnen. Tyst
och stilla, som hon kommit, vände hon åter till
natten och mörkret därute. Men hennes gåfva höll
stolts Elisif i sin hand, och hon satte liljelöken
och rosenskottet i sin trädgård. Bland blommande
lindar och grönskande bokar satte hon dem, och
hon såg telningen frodas och skjuta skott och en
späd liljestängel uppspira ur den gråa löken. Och
himmelens herre lät dagens sol lysa öfver blomst-
ren och fuktade dem med ariadagg och serlaregn.
Så kom den dag, då liljans kalk öppnades, och
då solens strålar kysste den nyutspruckna rosens
blad. Och himmelen log, och fåglarne sjöngo, och
stolts Elisif prisade Honom, som är världsalltets ska-
pare och uppehållare.
Hvarje morgon lustvandrade stolts Elisif i träd-
gården, och hennes kind smektes af vårens vindar ;
hennes ögon fröjdades af blomstrens färgprakt, och
med välbehag inandades hon deras ljufva vällukter.
Bäfvande och dock full af glad tillförsikt, nalkades
hon sina hjärtebarn, ros och lilja, och när hon såg
liljans skimrande hvita glans och rosens friska pur-
purfärg, fylldes hennes själ med tack och lof. Hon
sjönk ned framför den heliga jungfruns bild och
nedlade för himladrottningens tron det tackoffer,
som behagar henne mest: ett fromt modershjärtas
jublande, trosvissa bön.
Ett månhvarf förgick, ja, det förgick två, då kom
det förfärliga.
När stolts Elisif en morgon nalkades liljan, fin-
ner hon på dess blad en mörk fläck. »Det är en-
dast ett stoftgrand, hitfördt af sommarens vind,»
säger hon leende för sig själf, och med sin lätta
andedräkt söker hon förjaga det. —- Men fåfänga,
ack, huru fåfänga äro icke hennes ansträngningar!
Från denna stund förlorar himmelen för henne
sitt ljus och jorden sin färgprakt; naturens röster
förstummas, och sorlet från det rörliga människo-
lifvet omkring henne når henne blott som en me-
ningslös hviskning från en fjärran, okänd värld.
Dag och natt hetsas hon af vilda feberdrömmar.
Dystra gestalter utan form och färg, en förvirrad
fantasis bleka barn omgifva henne beständigt, och
skärande röster hviska i hennes öra om en yngling,
som säljer sin riddareära för guld och sina fäders
tro för en kvinnas brännande kyssar.
Så komma samvetskvalen. Som eld bränna de
på hennes hjässa; likt skarpa knifvar sönderskära
de hennes hjärta. Hur kan, hur vågar hon tänka
något sådant om den, hon närt vid sitt bröst, om
den, som på hennes makes knän fått de första be-
greppen om riddareheder och riddaretrohet. Med
uppbjudande af sina yttersta krafter drifver hon
tviflets demoner ifrån sig. — Men hon blir så trött,
så trött! Det är döden, som kommer, hon vet det,
och med glädje igenkänner hon hans lätta fotsteg.
Så förgår åter en tid. Om det är månader eller
år, det vet hon ej, och hon vill icke heller veta
det. Allt har blifvit henne likgiltigt. Så förnimmer
hon en dag midt i det orediga sorlet omkring sig en
röst, som hon tror, att hon skulle känna igen, äfven
om hon vore bäddad djupt ned i den kalla jorden,
dit hon så mycket längtar.
Han har kommit; hennes hjärtas älskling har
kommit för att frälsa hennes själ från tviflet och
föra henne ut ur dödsskuggans dal.
Se, dörren öppnas, och sonen träder öfver hem-
mets tröskel. Hon springer upp för att skynda
honom till mötes. Ögonen stråla med stjärnornas
klara glans, och hjärtat slår högt af fröjd. Därpå
hejdar hon sig hastigt; dragen hårdna och läpparna
bitas krampaktigt samman. Allt hos henne är åter
kallt och dödi, såsom det nyss af en mild höstsol
begjutna landskapet blir det, när den kalla nordan-
vinden härjande gått däröfver.
Stolts Elisif kastar en enda blick på gestalten
framför sig, och i det flämtande skenet från fack-
lorna i väggen ser hon, att hennes värsta aningar
besannats. Hvi behöfvas ord, när den förvirrade
blicken och de härjade dragen tala ett så förfärande
tydligt språk. — Och likväl talar han: »Jag har
syndat.» — Orden ljuda genom salen likt klangen
af en brusten båge, och genom det öppna fönstret
tränger en dof klagan in.
Är det månne naturens suckan öfver en af jor-
dens förlorade söner?
Då purpras stolts Elisifs bleka kinder, ögonen
lysa med onaturlig glans, och läpparna uttala ord,
för hemska att ålergifva. — Modern förbannar sitt
eget kött och blod.
Men sonen rätar på sig; ser sin moder rakt in
i ögonen, löser harnesket och blottar ett gapande
sår vid hjärtat. Därpå ser han ut genom fönstret.
Omedvetet följer moderns blick hans. Den stannar
på rosen, hans ros.
»Jag har ångrat,» säger han med slocknande
stämma.
Ögat förlorar sin glans, och han sjunker till golf-
vet.
Hans själ har lämnat det jordiska höljet.
Då sker undret. Från rosens blad faller en enda,
tung bloddroppe.
Stolts Elisifs drag vekna, och ett saligt leende
går öfver hennes läppar. Hon böjer sig ned öfver
sonen, stryker det fuktiga håret ur ansiktet, kysser
den bleka pannan, och hennes läppar hviska: »Det
är försonadt!»
»Försonadt!» upprepa berg och dalar, skog och
sjö.
»THE COLLEGE GIRL».
D
EN UNGA engelska kvinnan i vår tid kan
i sanning med glädje och stolthet hälsa
den nya sera, som uppgått för henne och som
åstadkommit en hel revolution i hennes till-
varo. Den unga kvinnan för 40 år sedan
med bleka kinder och anemisk fysik och halft
utvecklad intelligens har blifvit omdanad till
en helt ny varelse med en sund själ i en
sund kropp.
Kvinnans sak har haft många okända pio-
nierer, af hvilka dock de flesta dukade under
i den ojämna striden mot okunnighet och för-
dom.
Florence Nightingale var den första kvinna
i England, som med metod och kunskaper
banade sig en oberoende väg.
Ar 1845 öppnade professor Maurice klasser
för kvinnor uti King’s College, hvars rektor
han var, och med tillhjälp af Charles Kingsley
och andra framstående män grundade han
Queen’s College, hvilket fick kungligt bref 1848.
Bedford College föijde strax därpå. — Dessa
voro de första läroverk, där högre undervis-
ning meddelades kvinnan. Hennes sak gjorde
nu stora framsteg, men till 1856 hade univer-
siteten ej gjort något att bistå sina för kun-
skaper och själfständighet sträfvande systrar.
Ar 1867 kommo flera kvinnor från norra Eng-
land öfverens om föreläsningskurser med uni-
versitetslärare. Professor James Stuart gaf
den första föreläsningen åt ett auditorium af
670 kvinnor, hvilka med entusiasm, nit, allvar
och tacksamhet omfattade det första tillfälle
de haft att pröfva sina andliga krafter.
Nu var isen bruten, men ännu hade de ej
fast lokal.
Den första början till ett College gjordes
af miss Emily Davies vid Girton, beläget midt
emellan London och Cambridge och dit pro-
fessorer lätt kunde komma från båda städerna.
Ar 1872 öppnades Girton Hall, som den nu
står, och Newnham, också i omedelbar närhet
af Cambridge, öppnades 1875.
Ordet »Girton girl» har nu blifvit ett »house-
hold word». Okunnighetens och fördomens
bålverk hafva med stor skicklighet och energi
nedrifvits af rörelsens ledare. Kvinnofrågan
betraktas nu i ett nytt ljus. Dock finnas
tyvärr ännu föräldrar, släktingar och vänner,
hvilka anse det vara att beröfva en flicka
hennes kvinnlighet att sända henne till College.
»The College girl» har varit utsatt för den
strängaste kritik och framhållen såsom en var-
ning. Hennes toalett har klandrats och hen-
nes sätt förklarats vara emanciperadt och obe-
lefvadt.
Hurudan mor månne hon blir? Kan en
»College girl» servera en kopp te? Kan hon
med hjärnan full af matematik och klassikerna
nedlåta sig att fullfölja en matmoders enkla
och prosaiska plikter? Hvar är hennes behag,
kvinnlighet och ömhet?
Sådana frågor höjas ännu af ängsliga och
fördomsfulla själar.
Den bästa kur för okunnighetens fördom är
ett besök vid ett College.
Låt oss taga Girton, som har ålderns före-
träde. Det, som först måste frappera en främ-
ling därstädes är dess prägel af hemtrefnad
och glädtighet.
Byggnaden är lång och låg, endast tvänne
våningar hög. Stilen är högst oregelbunden
och pittoresk med talrika torn och utsprång,
slottslik liksom alla de öfriga »Colleges» i
England. En förtjusande och välskött träd-
gård och park omgifva huset såväl som vid-
sträckta »lawns», där lawn-tennis, cricket,
hockey och golf ifrigt bedrifvas. Om det yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
