Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 78. 30 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
majoren, till mig själf med fyraåriga tultande
ben, sprungo till gamla Karin, och fastän hon
ibland »snusade upp» både höga vederbörande
och — min egen lilla bakdel, så — Herre Gud,
hvad hon var treflig, se så där genomtreflig
med sitt rena, fula, öppna ansikte, som spred
liksom ett solsken hvart hon koml Och ändå
alltid på siD plats, vördnadsfull och tillbaka-
dragen; men just därför höllo vi alltid af henne.
Men det är tyvärr ej för att prisa min gamla
Karin, jag till Idun insänder dessa hoprafsade
rader. Det var på »then tiden», nu — hå
hå, ja ja!
Jag är gift, mycket gift, ty ehuru äkten-
skapsåren äro få, har jag i stället detta »gift»
i mitt hus, och det är ett tusen gånger värre
gift än äktenskapets gift.
Min man hade som ungkarl denna »skatt»
i sitt hus, och fast alla rådde mig ta nya
tjänare och afskaffa den gamla regimen, lät
jag dock udda vara jämt, tog Gud i hågen
och — började. Och nog har udda fått vara
jämt alltid för fridens skull.
Jag minns — ack, hur det ristat sig in i
mitt minne, när jag olycklig, upprörd och tår-
full trädde in i mitt nya hem, nyss skild
från mamma, systrar, vänner och tjänare,
med hvilka jag i 25 år lefvat, och under hvilka
år jag rönt idel kärlek och omvårdnad. Jag
ser henne, den »gamla i huset», där hon står
i tamburen, min tambur, ren, tvålskinande och
stram och det, inom parentes sagdt, fastän den
fullkomliga gjort Here snedsprång i sitt lif.
Salongen var kall och föga inbjudande i den
tidiga morgontimmen. Ett tråkigt kaffebord
med hårda småbröd, en enda kylig gaslåga.
Jag frös till is, mitt hjärta kändes som en
klump i bröstet. Ingen sprakande brasa, ingen
vänlig famn! Kaffet liksom kringlorna fast-
nade i halsen, allt under det ett par hvassa
ögon betraktade mig liksom sägande: »Hvad
har du här att göra, lilla kryp, här är jag
härskarinna 1 »
Nu har tiden gått, och hvilka stunder har
jag ej haft med henne, den »gamla i huset» !
Ni må tro, det känns trefligt, när man kommit
ut i köket och sagt: »Hör nu, snälla Kristin,
jag skulle vilja ha den här fisken anrättad så
att...» Där fastnade visst fiskens alla ben
mig i halsen, under det jag hör en ljuf stäm-
ma säga : » Vi hade det alltid så och så, och
det ha alla tyckt om, men om det numera ej
är i lag, så. . . » Och därmed snor hon om-
kring i köket, så att vispar och skedar dansa
pas de quatre på golfvet.
Jag stänger sakta, mycket sakta dörren,
men känner mig mordiskt sinnad. Ja, det
gör jag.
Och när jag, sedan hon tagit sig en ton,
som om hon vore frun och jag tjänaren, före-
ställer henne hennes uppförande och med både
stränghet och vänlighet resonnerar med henne,
då — då bryter stormen lös. Tror ni, att hon
har ett fel, tycker nå’n det, men jag, jag har
allt af ondt, som finns i världen i mitt arma
bröst. Att se henne blåröd och med näsan
i vädret, alldeles som en tupp, som på ett
ben med uppblåst hakpåse betraktar sin un-
derdåniga skara af hönor, — vet ni, det blir
man inte glad åt!
Förtviflad söker jag min tillflykt till min
lilla flickas vagn, och mången tår har spädt
ut den mjölk hon dricker vid mitt bröst.
Vårt hem skulle kunna vara ett riktigt litet
idealhem, om ej denna »pärla», infattad i grytor
och kastruller, lyste i all sin fullkomlighets
glans.
När jag numera tänker tillbaka på gamla
Karin i världen, skulle jag vilja kyssa hennes
skrynkliga, arbetshårda hand, slå armarna om
henne och hviska: »Hjälp sin fröken, Karin
lilla.» Jag kan ej hjälpa —• Idun får ursäkta
min konservativa åsikt — att jag, ett nutidens
barn, dock älskar »den gamla goda tiden».
Det fanns heder i världen då, stål i viljan
och kraft i ord och handling.
Och sedan jag nu utgjutit mig, säger jag
till alla unga fruar: bort med den »gamla i
huset!» Bort med henne, såvida det ej finns
i vår tid någon » gammal Karin » i behåll, som,
likt den sofvande prinsessan, glömt sig kvar
från forna kära tider att förljufva ett nutida
hem med sin ärliga, gamla, barnafromma själ.
Karins fröken.
EN NATT.
E
N FAGER och vindstilla högsommarnatt
på herrgårdskullen i drömmar jag satt
och skådade fängslad hän mot nordväst,
där solen gick ned bakom skogiga berg
och himmelen glänste i rosafärg
och granspiror glödde som facklor till fest.
Därunder i tigande sommarnattshvila
låg dunge vid dunge i luft utaf lilas,
och ån sig blank genom ängarna drog.
Jag hörde en trast, som bland tallarna slog,
och ängsknarrens lockande solvädersönskan
vibrerande ljöd ur det spirande korn.
Och doften steg vän ur den daggiga grönskan
från dolda linneor och nattviol
och hagarnes blommande röda torn.
En skälfvande låt blef spelt på fiol
i en gård under berget, där hunden skällde,
och ekot ur klyftorna sjöng och gnällde
och dog mellan skogarnes gömmande trän.
På vägen helt långsamt drog folket förbi
i sommarnattsdrömmar och arm i arm,
och någon tog upp en vek melodi,
som vaggade långt öfver moarne hän . ..
Jag satt där och hörde och såg mig varm,
försjunken i dagrars och ljuds trolleri.
Och mörkret ej kom, men halfdagersvekt
låg landskapet där, som af solen smekt,
fast solen ju gått bakom bergen ned
och sakta hän emot öster skred ...
Mitt land, när jag ser dig en sådan natt,
då tar du med trolldom mitt sinne fatt,
då känner jag mig som din slaf och son
och längtar, nej längtar ej bort härifrån,
men älskar dig så, att jag kan gå i döden,
om nàn’sin en stråle till morgonglöden,
som heter din lycka, tändas kan
med offret utaf en älskande man.
Fredrik Nycander.
JKvartalsprenumeranter
erinras om nödvändigheten att nu oför-
dröjligen förnya prenumerationen för det
stundande oktoberkvartalet. Priset för detta
sista kvartal är 3 kr., då i detsamma ingår
Iduns synnerligen intressanta
och rikt illustrerade julnum-
mer, som i boklådspris ensamt betingar
1 krona.
ELLEN MOUBERT.
»Men allt det där är nu förbi, förbi!»
H
VAD den var förtjusande vacker, den lilla
staden eller badorten eller byn, hvad
jag nu skall kalla den! Och med hvilket obe-
skrifligt behag står den ej för mitt minne,
omskimrad af solljus som med en helgongloria.
Med innerligt vemod, trånande saknad, på-
minner jag mig de alltför hastigt flydda tim-
marna, som det förunnades mig att där vandra
omkring! Ack! Aldrig, aldrig mer kan jag
komma dit! Aldrig, aldrig mer ser jag den
fagra, älskvärda Ellen Moubertl Aldrig!
Jag hade kommit dit sjövägen, om i rodd-
båt eller på en större farkost minnes jag ej, förbi
löfrika uddar och grönskande näs, genom spegel-
blanka sund och idylliska passager, öfver vida,
blånande fjärdar, där skummet gått fräsande
hvitt och där himmel och haf nästan smält
samman i fjärran, och gick nu omkring i den
lilla pittoreska, på grusåsen uppkastade staden,
och såg och njöt.
Gator i vanlig bemärkelse funnos inga, men
vägar och stigar slingrade sig kors och tvärs,
höjande och sänkande sig upp och ner i grus-
backarna, hvilka liknade ofantliga böljor på
ett haf. Hus vid hus och villa vid villa syntes
öfverallt, öfver och under hvarandra, enkla
och trefliga, byggda af trä eller tegel, röda,
gula och hvita. De skimrade brokigt och till-
talande, voro omgifna af små grönmålade
staket med spjälorna i kors och med sinnrikt
utskurna grindar, af gröna täppor med dof-
tande rosor och blommande träd och buskar
med läckert gröna löf. Och längst ner ut-
efter sjöstranden radade sig äfven hus, stora och
små om hvarandra, kyssta af sol, hafsluft
och böljesvall.
Ah, det var ett paradis!
Erån den höga grusåsen, där det magra
gräset spirade och där små röda och blå blom-
mor drucko solljus och lifslust, var utsikten
öfver skärgården där nere utomordentligt här-
lig. Där låg den under sommarhimmelen med
sina holmar och öar, sitt blåa vatten, lätt
krusadt af vinden och med speglande sol-
skimmer, och söderut öppnade sig ett vid-
sträckt perspektiv, en ofantlig fjärd, famnad
af hafvet, med ett kolossalt, i solen skinande
fyrtorn i fjärran, omgifvet af hus och bygg-
nader.
Mitt hjärta slog högt af jubel och fröjd vid
denna hänryckande syn, som tjusade själ och
sinnen och lyftade dem ur gruset, vid denna
kärlek och poesi, som låg i allt och öfverallt,
i luft, haf, solljus och fager natur.
Men ack, jag måste slita mig lös för att
fortsätta min färd från den idylliska, okända
staden, hvars namn jag ej ens visste och aldrig
kan få veta. Asynen af den villsamma leden
där nere bland uddar och öar, vikar och öppna
vidder, gjorde mig dock smått orolig, och jag
beklagade lifligt, att jag ej hade någon karta
med mig. Jag skulle ju både ro och segla och
visste ej ens, åt hvad håll jag borde vända
stäfven på min farkost. Ja, när allt kom om-
kring, visste jag ej, hvar jag hade min båt,
eller om jag ens hade någon.
Sällsamt i sanning! Men resa skulle jag,
så mycket var visst!
Emellertid behöfde jag något styrkande,
innan jag satte af till sjös, och såg mig för
den skull omkring. Och just i sluttningen
bredvid mig stod ett gult hus eller rättare en
stuga innanför sitt gröna, rutiga staket med
den utskurna grinden och omgifven af doftande
blommor och buskar. Ena dörren var vid-
öppen, och på dess öfversta glasruta stod nå-
gonting att läsa, måladt med brungul färg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
