Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 78. 30 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
och s. k. skrifstil. Och ehuru det syntes bak-
fram, med den ställning dörren för tillfället
hade, kunde jag dock stafva ihop bokstäfverna
till orden: Saft och kaffe.
En underlig blandning I tänkte jag ofrivilligt,
men steg utan vidare reflexioner fram och
kom just lagom för att möta en kvinna, som
i handen bar en gammalmodig kaffekvarn, i
hvars blanka messingsstrut rågade sig bruna,
skinande kaffebönor, hvilka blandade sin an-
genäma arom med blommornas. Kvinnan
satte sig på en stol bredvid dörren på den
lilla träverandan, förklarade på min fråga efter
kaffe, att det snart skulle vara färdigt, och
började ifrigt mala.
I samma ögonblick mörknade plötsligt him-
len, en svart molnvägg reste sig i söder och
skymde bort fyrtornet och den fagra utsikten,
och sjön började betänkligt häfva sig i långa,
skarpa, farliga böljor. Folk hördes ropa och
beklaga ett sällskap, som just nu befann sig
ute på en roddtur, och skyndade ner till
båtarnes sedvanliga tilläggningsplats för att i
fall af behof bispringa eller råda. Och jag
lämnade äfven genast det lilla gula kaffehuset och
den malande kvinnan, som ej ens sett upp
vid ropen, och ilade ner till den. bräckliga
träkajen, mot hvilken vågorna kastade sig med
fräsande skum på sina kammar.
Därute på den mörknade fjärden bland
ilskna, hvitskummiga böljor syntes nn två
långa, smala, eleganta roddbåtar, fyllda af en fin
publik, damer och herrar. De roddes hastigt
och kraftfullt mot land, svängde in i den lilla,
nu oroliga viken, lyftes högt och svindlande
på böljornas grönhvita ryggar, vaggande hit
och dit, och nådde så med några kraftiga år-
tag kajen.
Främst i den ena båten satt en ung, blek,
ytterst distinguerad dam med ett särdeles till-
dragande utseende. Jag såg, huru oro och
rädsla gripit henne därute på den fräsande,
ursinniga sjön med dess nu nästan gråsvarta
horisont i söder, ty ångestsvetten stod henne
i pannan, små klara droppar rullade ner på
de fina kinderna, och de eljes utan allt tvifvel
klara och leende ögonen hade ett förskrämdt
och bönfallande uttryck.
Kajen låg tämligen högt, men båten lågt;
och skrämd och upprörd som hon var, kunde
hon säkert icke själf hjälpa sig upp. Jag
steg skyndsamt fram, utan att hälsa, utan att
blotta mitt hufvud, räckte henne mina händer,
som hon genast fattade, och lyfte henne ur
den vaggande båten upp på den träbeklädda
strandskoningen. Men då hon knappast för-
mådde stå på benen och jag villrådig och
obeslutsam såg mig omkring, hviskade hon:
»Tag mig om lifvet, eljes faller jag!»
Uppmaningen föreföll mig helt naturlig, och
jag följde den. Jag lade därför min högra
arm om hennes smärta midja och höll henne
uppe, utan att bekymra mig om alla de andra,
hvilka, förmodar jag, hjälpte sig själfva och
hvarandra upp ur båtarna. Egendomligt nog
tycktes ingen taga den minsta notis om oss,
och ingen gjorde heller min af att bistå den
halft vanmäktiga damen.
Lyckligtvis hämtade hon sig rätt snart,
återfick färg på sin bleka kind och spänstig-
het i sin fina figur, och glad öfver denna
förändring ville jag draga bort min arm. Men
med ett svagt leende sade hon helt förtroligt:
»Ni kan väl åtminstone hålla mig under
armen ! »
Jag log också och gjorde, som hon önskade.
Och så började vi sakta promenera strandvägen
fram, medan vågorna hoppade och dansade
därute på fjärdarna, och den mörka, ogenom-
rängliga molnväggen allt fort skymde bort
det skinande fyrtornet och de små husen vid
dess fot.
»Jag visste, att ni var här,» sade den främ-
mande damen sakta, »och att vi skulle råkas.»
»Huru?» sporde jag med rätta förvånad.
»Visste ni det?»
Och dock, hvad förvånade jag mig öfver?
Hade jag å min sida också ej vetat detsamma?
Kände jag icke nu i detta ögonblick, att vårt
sammanträffande ej var oväntadt, fastän jag
ej förr hade tänkt därpå? Jo, förvisso!
Det föreföll mig vara alldeles i sin ordning,
att jag på detta sätt gick vägen fram, hål-
lande en ung, älsklig dam under armen och
otvunget samtalade med henne om hvarje-
handa. Jag visste väl ej hennes namn, ej
heller hade jag någonsin sett henne förut,
åtminstone ej i verkligheten, men det bekym-
rade mig platt intet. Ty på samma gång jag
konstaterade detta, erinrade jag mig icke dess
mindre, att vi visserligen voro bekanta med
hvarandra, ja, än mer, vi hade råkats förr
någon gång, samtalat förr, skämtat förr . . .
hvar och när visste jag ej, men så var dock
förhållandet.
Med några ord vidrörde jag den fara, hvari
hon sväfvat, och lyckönskade både henne och
mig, att allt aflupit så lyckligt. Därefter
öfvergick jag till min förestående afresa och
rodden genom den villsamma skärgården, min
brist på en god karta och min oro öfver
att nödgas gifva mig i väg utan en sådan.
Någon ledsnad öfver den förestående skils-
mässan från min nyförvärfvade väninna tyckte
jag mig dock ej känna.
Hon lugnade -mig.
Det fanns ju en bokhandel i den lilla staden,
erinrade hon, och där borde det väl finnas
tillgång till kartor. För öfrigt, jag visste väl,
att hon gärna ville lämna mig en af sina.
Därför skulle jag ej oroa mig öfver denna
bagatellsak.
»Det vore mycket vänligt af er,» sade jag
tacksamt. Men hon stannade och såg för-
vånad på mig.
»Vänligt?» upprepade hon. »Det vet ni väl,
att annat ej kan komma ifråga oss emellan.
Mina kartor och allt annat äro ju edra likaväl
som mina. Har ni glömt det?»
Och så log hon åt min glömska, och äfven
jag kunde ej låta bli att förvåna mig öfver
min egen tankspriddhet. Det var ju alldeles
på sin plats, att hennes var mitt och mitt
hennes.
»Förlåt,» bad jag helt förvirrad, »men jag
blef verkligen så öfverraskad af vårt samman-
träffande, att jag ännu ej har hunnit hämta
mig riktigt.»
»Ja, det var ju naturligt,» medgaf hon. »Det
blef jag också, fastän jag länge har väntat
på denna stund.»
Och så började vi tala om andra saker
allmänna, hvardagliga, men icke dess mindre
omgjutna af ett obeskrifligt behag och en säll-
sam tjusning. Hvarje hennes ord träffade
med den ljufvaste klang mitt öra, hennes
strålande öga gjorde mig säll och stolt, och
det milda förtrollande leendet fyllde mig med
hänryckning.
Och fortfarande höll jag henne under den
vänstra armen, kände värmen däri, inandades
aromen af hennes hår, kände fläkten af hennes
andedräkt, snuddade mot hennes kjol!
Funnos väl lyckligare varelser än vi, ty jag
kände och visste, att vår lycka och hänryck-
ning var ömsesidig!
Vi hade under vårt samtal nått strandpro-
menadens ändpunkt. Här krökte vägen och
gick tillbaka åt staden till, nästan parallel
med den andra, men med branta stigningar
upp emot grusåsen. Under en sällsam känsla
af stilla behag och ogrumlad lycka följde vi
den och sågo nu, huru de andra badgästerna,
eller hvad det egentligen var för folk, dels
följde oss i grupper om två eller flere per-
soner, dels stodo eller gingo här och där. Men
om oss tycktes ingen bekymra sig.
Jag började litet närmare och förstulet be-
trakta min okända och dock så väl kända
följeslagerska. Hon var af medellängd, med
en smidig, elastisk figur, var iklädd en enkel,
mörk dräkt utan öfverplagg och rörde sig
utomordentligt mjukt och behagligt. Hennes
ansikte var blekt med fina, älskliga drag ; en
lätt böjd näsa, en liten röd mun, som ofta
drogs till ett leende, hvarvid små gropar bil-
dade sig i kinderna, och klara, blåa, sällsamt
skimrande ögon gjorde henne synnerligen älsk-
värd och betagande. Och så rösten! En
mjuk, angenäm, melodisk röst, en ledig kon-
versation, ett rörande förtroende till mig, ett
barnsligt, oskuldsfullt behag . . . allt detta både
grep och fängslade mig i högsta grad.
Jag kunde ej låta bli att sakta trycka den
mjuka armen och skattade mig lycklig, som
alldeles oförtänkt fått en så älskvärd varelse
i sällskap.
»Ni må tro, att jag var rädd,» sade hon bland
annat och log, och det föreföll mig, som om
en guldring därvid fallit ur hennes mun, all-
deles som i sagan. »Men när jag såg er stå
på kajen och vänta, så blef jag lugn igen.
Tycker ni inte, att det är roligt att få träffa
mig? Vi äro ju gamla bekanta.»
Ja, nog var det roligt, det skall Gud veta,
och nog voro vi gamla bekanta, tyckte jag,
men huru och från hvilken tid, det var mig
lika fördoldt som min dams namn. I alla hän-
delser var det länge, länge sedan vi träffats.
Vägen bar nu uppför, hvilket gaf henne
anledning anmärka, att detta nog inte var
någon vidare lämplig ort för velocipedåkare,
så backiga och ojämna som vägarne voro.
»Åker ni velociped?» frågade jag förvånad,
ty jag kunde aldrig tänka mig slikt.
Också besvarade hon min fråga nekande,
och så nådde vi så småningom den höga åsens
krön, från hvilken utsikten var så hänförande.
Vi stannade däruppe förstummade, sida vid
sida, men slutligen hviskade hon:
»Har ni någonsin sett en vackrare tafla?»
Jag såg på henne och log, och hon log till-
baka, men med en drömmande blick i sina
ögon. Men fager var taflan: i söder molnet,
blåviolett och guldkantadt, döljande fyrtornet
och hämmande utsikten; nedanför oss hvit-
skummiga vågor, blågröna och glittrande i
solljus; öar och holmar, lummiga och lätta;
sund och vikar, långa och glänsande; idylliska
hus och boningar bland blommor och grönt;
och därofvan himmelen, hälften klart blå,
hälften mörkt violett.
Hon såg ut öfver den vida, sköna panora-
man, men jag såg mest på henne. Och så
frågade jag helt burdus:
»Men hvad heter ni då? Hvar är ni ifrån..;?»
Hon log och hotade mig med fingret.
»Fy, så näsvist!» sade hon. »Men det borde
ni väl veta ! »
Jag böjde ödmjukt mitt hufvud och med-
gaf, att jag borde veta det, vi voro ju på
något outrannsakligt sätt gamla bekanta och
goda vänner, men ändå, ändå . . .
»Har jag frågat, hvad ni heter?» fortfor hon
skälmaktigt. »Vi känna ju hvarandra sedan
fordom. »
Ja, det var ju mycket sant, insåg jag, jag
kände det ju inom mig, men hon måste för-
låta mig ...
»Eljes så heter jag ju . . . minns ni inte
det? . . . nå? . . . Ellen . . . Ellen Moubert!»
Och åter log hon sitt bedårande, guldskim-
t ål
» II
I i!
8 g* i
K *
II 3
CÖ <D _
.-««8
o -
T3 O ^
-a v
.t* i-
(ö-o S=
Cc
°c3
>
03
B)
fl
fl
S
(fl
« 43
g*
95
h §
A ®
0 ra
!CS
0
Vi
lO
-Ö 43
2 *
& «a
u
fl
X
sfl
8
a
►»
ti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
